Ur provnumret av Kommunistiska Arbetartidningen i januari 1981

Ny tidning – nu igen?!

Det säger sig självt att den marxist-leninistiska oppositionen i SKP, som nu bryter och som antagit det provisoriska namnet Sveriges Kommunistiska Parti (marxist•leninisterna), måste ha en egen tidning. Skälet till att det överhuvudtaget formerats en marxist-leninistisk opposition i SKP är ju att vi konsekvent har ansett att den svenska arbetarklassen och nationen behöver en helt annan politik – en revolutionär politik – än den som det nuvarande SKP kan bjuda. Det finns redan ett reformistiskt parti i Sverige, SAP, och dess svans är tillräckligt lång.

Men är inte också raden av tidningar med vänsterförtecken tillräckligt lång? Behövs Kommunistiska Arbetartidningen? Det finns en rad olika förhållanden som talarför att vi behövs.

För det första finns det ett grundläggande fel hos ”vänsterpressen” Vare sig tidningen heter Ny Dag, Norrskensflamman eller Gnistan, så har de alla det felet att deras politiska linje inte företräder proletariatets mest grundläggande intressen. De företräder inte proletariatets kort- och långsiktiga intressen. De ser inte den socialistiska revolutionen som den enda möjliga lösningen på arbetarklassens problem. De kan heller inte försvara arbetarklassens och nationens intressen inför den mest aggressiva supermakten, Sovjet, och de kan inte ställa de riktiga kampuppgifterna inför hotet av ett tredje världskrig. För att göra allt detta krävs det en revolutionär strategi.

För det andra är deras tidningsföretag uppbyggda på kapitalistiskt vis, som små och medelstora statsfinansierade företag (även Gnistan försöker nu statsstöd), som producerar en tidning som nästan uteslutande skrivs av fast anställda journalister. Det är vår uppfattning att en kommunistisk tidning nästan uteslutande måste stödja sig på dem som den främst vänder sig till, nämligen den kämpande delen av den svenska arbetarklassen. Det är de som skall köpa den, det är de som skall läsa den och det är de som skall subventionera den då den befinner sig i trångmål. Då är det också de som måste vara ryggraden när det gäller att skriva och producera de artiklar, reportage och bilder som skall återspegla klasskampen.

Detta provnummer har tillkommit helt på frivillig väg, från det skrivna ordet, layout, sättning till montering. Det är bara tryckningen som vi inte kan basera på frivillighet.

En kommunistisk tidning måste visa stor respekt för sina frivilliga medarbetare. Varje spontant insänd artikel, bild eller insändare som speglar arbetarklassens kamp är ovärderlig.

För det tredje talar läget inom massmedia i Sverige överhuvudtaget för att vi behövs. I Sverige är den radikala, borgerligt demokratiska traditionen inom pressen mycket svag. Den kritiska undersökande och avslöjande journalistiken lyser nästan helt med sin frånvaro i svenska massmedia. Istället har vi en borgarpress, radio och TV, som präglas av flathet och kryperi för myndigheter och överhet. Denna hållningslöshet genomsyrar också stora .delar av journalistkåren.

Detta allvarliga förhållande återspeglas inte bara i det unika förhållandet att ryska agenter tillåts bre ut sig om Sveriges säkerhetspolitik i Sveriges största dagstidning. Det återspeglas också i ett journalistförbund som hittills inte lyft ett finger för att ivarata sina medlemmars intressen mot pornografi, knark och drogpropaganda och annan antidemokratisk dynga, som sprids av svenska journalister på uppdrag av tidningsmonopolen under åberopande av yttrande-och tryckfriheten. Ingenting har gjorts för att ta upp kampen mot de odrägliga arbetsförhållanden som ligger i det dagliga spridandet av lögner, halvsanningar, fabricerade sensationer och spekulationsskriverier.

Att böcker som Anders Ehnmarks Karamellkoket och Jan Guillous Det stora avslöjandet, vilka avslöjar eländet inom svenska massmedia, har kunnat komma ut utan att Journalistförbundet och andra berörda organisationer har ansett sig tvungna att ställa sig konkreta uppgifter i kampen för demokrati och yttrandefrihet säger mycket om hur allvarligt läget är.

Detta gör att vi kommer att hålla våra spalter öppna för journalister som stoppas i borgarpressen. Vi ställer oss uppgiften att bli ett organ för alla dem som gjort erfarenheten att svenska massmedia är av mindre betydelse om sanningen ska fram. Kring övertygelsen att sanningen är revolutionär vill vi försöka bygga ett brett samarbete med skribenter som – liksom vi – anser att det finns viktiga journalistiska traditioner att slå vakt om, utan att man för den skull måste dela våra politiska åsikter i varenda fråga.

Det var tre viktiga skäl till att vi behövs. Vi har•bara kunnat ge ”teoretiska” motiveringar. Något annan är knappast möjligt i ett provnummer. Vår framtida•praktik måste utvisa om det verkligen var så att vi behövdes. Om du blir delaktig i den praktiken tror vi att vi har stora förutsättningar att lyckas.