Ur Kommunistiska Arbetartidningen nr 7/1982

Dråpslaget

I ett slag lyckades den socialdemokratiska regeringen med bedriften att sänka de svenska lönearbetarnas levnadsstandard med minst fem procent genom beslutet om devalvering (momshöjningen hade SAP aviserat tidigare). Men sänkningen av levnadsstandarden kommer inte att stanna vid fem procent, eftersom höjningar av kommunalskatten, hyreshöjningar etc. också måste inkluderas. Den socialdemokratiska regeringen döljer naturligtvis inte att deras program har denna omedelbara effekt:

”Kostnaden för vårt program betalas av det svenska folket genom en avsevärd minskning av levnadsstandarden. Om vi inte lyckas genomföra den minskningen, kommer hela vårt program att misslyckas.” (Kjell Olof Feldt till Financial Times)

Säkert kommer SAP i samarbete med den etablerade fackföreningsrörelsen, LO och PTK att lyckas förhindra att proletariatet tar ut full kompensation, men det socialdemokratiska krisprogrammet kommer likafullt att misslyckas.

Ingen patentlösning

I och med nedvärderingen av den svenska kronan med 16 procent förbilligas exporten i motsvarande grad, medan importen fördyras med 19 procent. Men betyder detta att den svenska exportindustrin kommer att återerövra förlorade andelar på världsmarknaden? Betyder devalveringen automatiskt fler jobb inom industrin? Visst inte.

Det råder internationell lågkonjunktur. I Sveriges viktigaste exportmarknader, Västeuropa och USA, tilltar åtstramningspolitiken med sjunkande efterfrågan och stigande arbetslöshet som resultat.

Om en devalvering i ett land som inte befinner sig•i en valutakris, hotar att bli framgångsrik, dvs leder till ett förbättrat konkurrensläge, genomför naturligtvis konkurrentländerna motåtgärder för att neutralisera det första landets devalvering. Finland, som är en viktig konkurrent till Sverige i fråga om skogsprodukter, har redan svarsdevalverat. Det finns också andra typer av motåtgärder, exempelvis att belägga svensk export med extratullar.

Den borgerliga trepartiregeringen devalverade i två omgångar 1977 på tillsammans 16 procent, och ökade på med en momshöjning på 3 procent. Detta ledde inte till att exportindustrin återerövrade förlorade andelar på världsmarknaden. Den viktigaste effekten av devalveringarna och momshöjningen blev i stället att en stor del av hemmamarknaden slogs ut genom att den samlade efterfrågan minskade.

Säker konsekvens

Devalveringen har endast en säker konsekvens, nämligen högre inflation och en kraftig men tillfällig vinstförbättring i exportföretagen. Denna utveckling har redan belagts med fakta. Under veckan efter det att SAP:s regeringsprogram gjordes offentligt, ökade värdet på de börsnoterade aktierna med 10 miljarder. Under samma vecka ökade den svenska valutareserven med 58 procent och nådde sin högsta nivå någonsin, nära 30 miljarder kronor. Devalveringen och de höga räntorna har nämligen gjort det lönsamt att ta hem pengar till Sverige.

Det finns alltså ingenting som säger att den svenska exportindustrin kommer att stärka sin ställning på världsmarknaden, möjligen bevara status quo. Det är en helt öppen fråga om de ökande vinsterna kommer att leda till ökande investeringar. Det troligaste är också att merparten av investeringarna sker i syfte att rationalisera, dvs minska arbetsstyrkan.

Sysselsättningen

SAP vann valet på grund av utbrett missnöje med den borgerliga regeringens politik, de fyra konkreta vallöftena och ett större förtroende i sysselsättningsfrågan. För närvarande uppgår arbetslösheten till 4 procent, den högsta siffran efter andra världskriget, och av ungdomen är 10 procent arbetslös. Regeringen Palme har nyligen anslagit 4 miljarder för att förhindra att arbetslösheten ökar ytterligare en vinter.

Men det viktigaste problemet för SAP-regeringen är ändå den stora ökningen av antalet människor som söker sig ut på arbetsmarknaden fram till 1985, uppskattningsvis 175 000 personer. Denna ökning beror på att dels stora ungdomskullar, dels fler kvinnor än tidigare vill ha jobb. Om inte arbetslösheten automatiskt skall öka måste alltså 175 000 nya arbetsplatser skapas.

Inom exportindustrin? Ökade investeringar kommer att användas i första hand för fortsatta rationaliseringar. Dessutom har nya sektorer av exportindustrin, senast nu specialstålsindustrin, drabbats av svårigheter.

Inom hemmaindustrin? Föga troligt i ett läge då den inhemska efterfrågan minskar. Inom handeln? Föga troligt, eftersom den också drabbas av den minskade inhemska efterfrågan.

Återstår alltså den offentliga sektorn! Men hur skulle den kunna expandera i ett läge då 67 procent av BNP går till offentliga utgifter och SAP-regeringen själv vill hålla utgifterna nere? En expansion av den offentliga sektorn förutsätter i dagsläget fortsatt utlandsupplåning och ett växande budgetunderskott. Den politiken skulle för övrigt innebära att SAP-regeringen fortsatte i den borgerliga regeringens fotspår. Palmes regering kommer inte att kunna lösa den här ekvationen.

Pacificera

Kommunistiska Arbetartidningen har tidigare framhållit att det är fördelaktigt för monopolborgerskapet om svångremspolitiken i fortsättningen administreras av SAP, som stöds av dem som i första hand utsätts för den. Samma uppfattning finns naturligtvis företrädd inom det borgerliga lägret:

”Att pacificera löntagarna blir nödvändigt. Med tanke på hur facket saboterade de borgerliga regeringarnas försök att dämpa kostnaderna kan förmodligen endast en socialdemokratisk regering skapa en sådan pacificering.” (DN 12/10)

Det är helt klart att SAP kommer att lyckas med detta temporärt. Detta är ett nytt och sämre läge för arbetarklassen, dvs att regeringens svångremspolitik har de fackliga centralorganisationernas stöd. Men SAP kommer inte att lyckas med att föra Sverige ur krisen, än mindre lösa sysselsättningsfrågan.

Det kommer att stå klart för allt fler arbetare att SAP i princip för samma svångremspolitik som de öppet borgerliga partierna – och med lika dåligt resuItat.