ALBA -TCP

Ett annorlunda samarbete i Latinamerika!

Är det möjligt att ett alternativt samarbetsavtal mellan latinamerikanska länder kan utmana USA och bryta landets monopol på kontinenten?

Latinamerika är statt i förändring. De senaste åren har de politiska tendenserna i regionen varit starkt präglade av en politisk kursändring från en nästan entydig nyliberal ideologi till en åtskilligt mer vänsterorienterad politik. Den mest synliga konsekvensen är resultaten i en rad presidentval över hela kontinenten de senaste åren.

Huvudsymbolen är Evo Morales, som blev vald med nästan 54 procent av rösterna vid det bolivianska presidentvalet i december 2005. I kölvattnet följer Rafael Correa och Daniel Ortega, sittande presidenter från vänstersidan i respektive Ecuador och Nicaragua. Också i andra länder har vänstersidan stått stark i de senaste årens presidentval, både i Peru och Mexiko hade de två starka kandidater även om dessa inte nådde ända fram i det avgörande ögonblicket.

Det är ingen tvivel om att de latinamerikanska länderna vill ta sig ur den situation som har präglat dem i flera decennier, där USA har använt både politisk och ekonomisk makt för att hålla dem nere.

Viktigast i den kampen är att länder, från Argentina i syd till Mexiko i nord, håller samman och hjälper varandra i processen mot ett stärkt Latinamerika. Ett Latinamerika med minskad fattigdom, ökad produktivitet och ett bättre internt samarbete.

På vägen mot ett oavhängigt Latinamerika måste förhållandena mellan varje enskilt land i regionen stärkas. Kan ALBA-TCP bli ett verktyg för att det ska ske? (ALBA – Alternativa Bolivariana para los Pueblos de las Américas – Det bolivarianska alternativet för Amerikas folk – och TPC – Tratado de Comercio de los Pueblos – Folkets handelstraktat.)

För ögonblicket är det vanskligt att tala om ALBA utan att samtidigt nämna TCP. Även om ALBA bara är tänkt för de latinamerikanska länderna och TCP är en plan för bilaterala avtal som kan ingås mellan vilket som helst par av länder världen över, är ALBA och TCP samtidigt förslag om integrering och om bättre förhållanden mellan länderna. Bägge förslagen kommer från den latinamerikanska vänstersidan som kämpar för en värld där möjligheterna är lika för alla.

ALBA är Venezuelas alternativ till FTAA (Det amerikanska frihandelsområdet), det frihandelsavtal som USA har försökt förhandla sig fram till med alla amerikanska länder (utom Kuba). Det är ett avtal som går längre än Världshandelsorganisationen (WTO) inom nästan alla områden. ALBA, som bygger på ett förslag från latinamerikanska oavhängiga organisationer (NGO:er) trädde i kraft 14 december 2004 med Venezuelas och Kubas underskrifter. I efterhand har Bolivia och Nicaragua blivit medlemmar, 29 april 2006 respektive 11 januari 2007.

TCP är ett förslag som Bolivia presenterade då de inledde förhandlingar med Kuba och Venezuela i april 2006, och som nu ingår som bilaterala avtal mellan ALBAs medlemsländer. Det är alltså genom TCP som de konkreta avtalen realiseras, det vill säga, handels- och andra samarbetsavtal som bygger på ALBAs idéer.

ALBA i sig själv har två huvuduppgifter, för det första att vara ett handelsavtal och för det andra ett samarbetsavtal. Huvudsyftet är kampen mot fattigdomen och den sociala utslagning som karakteriserar dagens Latinamerika.

Med utgångspunkt i de existerande ekonomiska och sociala skillnaderna mellan länderna prioriteras latinamerikansk intregering och möjligheten att förhandla i grupper som stärker varje enskilt lands påverkan på förhandlingen. Det ska göras genom att skapa mekanismer för gemensamma fördelar mellan länderna med utgångspunkt i existerande skillnader. På det sättet hjälps svaga länder att komma över de nackdelar som skiljer dem från högt utvecklade länder, och de får möjlighet att framhäva sig i internationella sammanhang som diskussionerna i WTO, Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF).

TCP bygger, precis som ALBA, på analyser som gjorts av NGO:er. Förslaget tar sin utgångspunkt i de behov som olika organisationer under många år har identifierat i det latinamerikanska samhället. Det har presenterats som ett svar på den nyliberala modellen karakteriserad av privatiseringar och extremt öppna marknader. I den nya modellen befrämjas kommersiell integration som begränsar och reglerar utländska investerares och transnationella företags rättigheter så att deras engagemang står i relation till ländernas utveckling.

I den modellen är handel och investeringar verktyg för att uppnå en utveckling som tjänar hela befolkningen. Denna avtalsmodell erkänner folkets rätt att definiera politiken inom lantbruks- och industrisektorn och att beskydda och reglera den nationella lantbruks- och boskapsuppfödningspolitiken för att undgå att den interna marknaden översvämmas av andra länders överskottsvaror. Genom samarbetsavtal av detta slag förnekas ingen av parterna rätten att införa skyddsåtgärder eller åtgärder som ökar konkurrenskraften för den egna industrin.

När det gäller offentliga förmåner som vatten, hälsa, kommunikation och transport slås det fast i varje TCP att det är statens ansvar att garantera hela befolkningen tillgång till dem.

Avtalen bygger på komplementaritet framför konkurrens, beskydd av samhällelig egendom och ett liv i pakt med naturen. Det är genom solidarisk integration – där inhemska företag är enda leverantörer av varor till den offentliga sektorn – som ekonomisk tillväxt ska säkras lokalt och nationellt.

Målet är att uppnå verklig integration inom ekonomin för att säkra en rättfärdig och bärkraftig utveckling med rötter i folkets principer, nationella skillnader inkluderade.

Vad har hänt hittills?

Något av det första medlemmar av ALBA gjort som har satt skräck i stora multinationella företag är det gemensamma utträdet ur ICSIDC (International Center for Settlement of Investment Disputes), en rättsinstans där multinationella företag kan stämma ett lands myndigheter ifall de anser sig ha förlorat intäkter eller fått ökade utgifter som följd av beslut som tagits i landet. Som exempel kan nämnas att Argentina stämts av ett okänt antal instanser som en följd av de åtgärder myndigheterna tvingades införa under den ekonomiska kris som exploderade i december 2004. Nu riskerar landet att få betala miljoner dollar i ersättning till en rad multinationella företag om (eller helst när) landet döms för att ha hindrat dessas ekonomiska verksamhet.

Med det gemensamma utträdet ur en av Världsbankens underordnade instanser har ALBAs medlemmar gett ett klart uttryck för en av principerna bakom avtalet, nämligen varje enskilt lands suveränitet att självt bestämma vad som krävs för att säkra befolkningens välfärd.

Som nämnts är det TCP som spelat den viktigaste aktiva rollen i startfasen av det projekt som ska leda medlemsländerna in i en ny politisk och ekonomisk fas. TCP är ett förslag från Evo Morales och hans regering, och en officiell boliviansk rapport definierar fyra grundläggande faktorer som ska reducera skillnaderna och öka välfärden i landet:

• En garanterad marknad för bolivianska produkter.
• Ett erkännande av staten som organisatör och mellanled för all handel.
• En produktiv komplementaritet mellan deltagande länder.
• En strävan efter fördelar för småproducenter.

Inom ramen för ALBA-TCP har man i Bolivia startat såväl näringslivsprojekt som sociala projekt inom hälsa och utbildning. Genom ett samarbetsavtal med Kuba har man alfabetiserat mer än 300 000 människor som inte kunde läsa och skriva då alfabetiseringskampanjen startade i slutet av mars 2006.

De näringslivsprojekt som startats har i första omgången rört sig om att ge kredit till småföretag och att skapa bestående arbetstillfällen genom att säkerställa exporten av bolivianska varor till Kuba och Venezuela. I andra omgången rör det sig om teknologisk och teoretisk utbildning för att höja landets humankapitalnivå.

Projekten finansieras av Venezuelanska ekonomiska och sociala utvecklingsbanken (BANDES), och garanteras genom handelsavtal och samarbetsavtal mellan de olika länderna. Också mellan Kuba och Venezuela, Venezuela och Nicaragua samt Nicaragua och Kuba har avtal slutits inom ramen för ALBA-TCP, huvudsakligen inom produktions- och energisektorerna.

Flera projekt under planering är värda att nämna: en gemensam utvecklingsbank (SydBanken) med social målsättning som ett alternativ till existerande internationella banker, och ett gemensamt telekommunikationsbolag, Gran Nacional Alba Telecomunicaciones.

Ett medel i kampen mot den amerikanska hegemonin?

Hugo Chávez Venezuela vill använda ALBA i kampen mot imperialismen och det kapitalistiska USA. TCP är det praktiska verktyget i processen för att stärka de latinamerikanska länderna och frigöra dem från den nordamerikanska hegemonin.

I samtal med Brasiliens president Luiz Inázio (Lula) de Silva, är de två eniga i sin vilja till frigörelse, men de är inte eniga om vilka medel som ska användas i processen.

ALBA är ett relativt nytt initiativ, och man kan jämföra med EU för att få en bild av hur lång tid det tar att bygga upp en stark samarbetsorganisation. Även om ALBA är baserad på helt andra principer – solidaritet och regional utveckling –, måste man ta hänsyn till att de amerikanska staterna söder om USA alla är tidigare kolonimakter, multikulturella stater som de senaste hundra åren präglats av en rad diktaturer där presidenten vanligtvis avsatts i en statskupp. De nyupprättade demokratierna är fortfarande i sparkbyxorna när det gäller intern utveckling, och det är svårt att föreställa sig att de kommer att växa ur dem de första fem åren.

Det viktigaste för ALBA och dess medlemsländer är att bygga upp en intern kapacitet och att integrera ett större antal medlemmar. Sådan situationen är idag, är inte grupperingen stark nog för att motstå en verklig politisk och ekonomisk press utifrån, därtill är tre av de fyra medlemmarna i alltför hög grad beroende av export till USA.

Än så länge har ALBA bara fyra fullvärdiga medlemmar, medan länder som Ecuador och Haiti, samt några karibiska öar, är stödmedlemmar. Det begränsar den påverkan fyra relativt svaga nationer kan ha i förhållande till större och bättre utvecklade länder.

Betydelse på kort och lång sikt

Det råder inget tvivel om att USA fruktar att en stärkt vänstersida i Latinamerika på lång sikt kan hota landets politiska och ekonomiska hegemoni. Det är därför inte underligt om landet och dess tjänstemän visar en önskan att skapa instabilitet i Latinamerika i kampen för ett stärkt samarbete. Frågan är om ALBA på sikt kan bli starkt nog att motstå en eventuellt starkare press från USA:s sida. Än så länge är dess medlemmar för svaga för att stå emot en långvarig press från motståndaren i nord.

För att Latinamerika ska stå tillräckligt starkt i frigörelsen från beroendet av USA, måste de latinamerikanska kämparna spela som ett lag, det vill säga att ett avtal utan Brasilien, Mexiko och Argentina, och kanske också Colombia och Chile, inte kommer att ha tillräcklig slagkraft för att stå emot eventuella reaktioner från USA.

Än så länge fungerar ALBA-TCP som en reaktion mot den kapitalistiska ideologin och dess värden, men den är inte stark nog att användas som verktyg i kampen för suveränitet och oavhängighet.

ALBAs reella funktion i den nuvarande fasen är att vara ett medel i kampen mot fattigdom och klasskillnader i varje enskilt medlemsland. På lång sikt kommer detta att stärka de latinamerikanska nationerna både när det gäller finans- och humankapital och på det viset förbereda dem på reaktioner från den nuvarande hegemonin.

Det är när detta har skett som ALBA:s medlemmar kan stå samman i kampen för att bryta ned USA:s existerande monopol i regionen. Och det är då de kommer att lyckas.

Det är genom ökat humankapital och bättre samarbete som u-länderna kan bekämpa de politiska och ekonomiska band de har påtvingats av kapitalistiska institutioner som IMF, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna. ALBA kan fungera som ett verktyg i den processen om utvecklingen går i rätt riktning.

Maria Trettvik

Artikeln har tidigare publicerats i Rødt nr 1/2008

Maria Trettvik är bosatt i La Paz, Bolivia, och arbetar i ett bolivianskt forskningscenter, CEDLA – Studiecentrum för arbets- och jordbruksutveckling. Hon har bott fem år i Latinamerika med längre uppehåll i fem olika länder.