Arabiskt perspektiv:

Politiskt spel i USA om irakiskt blod för olja

Inför 2008 års presidentval har demokraterna i opposition och de regerande republikanerna dragit in den amerikanska allmänheten i en politisk kontrovers mellan den verkställande och den lagstiftande makten om slutdatum för stridshandlingarna i Irak.

Det skulle kunna utvecklas till en konstitutionell kraftmätning, men för araber och irakier i synnerhet är detta bara ett spel för gallerierna om irakiskt blod för olja, eftersom det demokratiska alternativet, till president George W. Bush strategi, när man granskar det, inte lovar dem någon grundläggande förändring av det nuvarande blodiga tillståndet.

Med utgångspunkt från de rekommendationer som James Bakers och Lee Hamiltons Iraq Study Group gav, träffade representanthusets talman Nancy Pelosi syriska ledare mitt bland försiktiga välkomsthälsningar från arabiska diplomater och media (1) efter hennes ankomst till Damaskus tisdagen den 3 april på ett besök, som upprörde president George W. Bush, i den senaste manifestationen av kolliderande infallsvinklar från demokrater och republikaner hur amerikanska nationella intressen ska säkras i Irak. Pelosi sade at hon hoppades återställa förlorat förtroende mellan Washington och Damaskus, men amerikanska politiker från de båda stora partierna måste färdas långt innan de kan vinna över de breda arabiska massorna själar och hjärtan och rentvås från den negativa offentliga framtoning av deras land bland araber, en framtoning som ockupationen av Irak förmodligen har skadat så mycket att den inte går att reparera för lång tid framöver.

Demokraterna uppfattades av araber som att de lovade ett alternativ till Bush strategi I Irak, men hittills har de bara visat sig vara känsliga för sina väljares anti-krigskänslor: 60 procent av allmänheten vill att USA ska dra sig ur Irak, det republikanska valnederlaget var en stark indikator på den allmänna opinionen, förväntningarna har ökar, ändå fortsätter dödandet, och i vissa fall blir det värre. Trots detta tillhandahåller demokraternas tilläggsbudget medel för att fortsätta kriget, samtidigt som ett kontroversiellt datum utsätts för att avsluta det, och det råder oenighet om dess strategiska verkan. De kunde varken hissa ”uppdraget fullgjort”-baneret eller lova att göra så i en nära framtid, inte ens efter att Bush konstitutionella mandat går ut. Hur ska frustrerade irakier och araber få ”detta” demokratiska alternativ att gå ihop?

Den stora majoriteten av araber vill att USA-styrkorna lämnar Irak tidigare hellre än senare. Enligt en opinionsundersökning som genomfördes i slutet av februari och början av mars i fem pro-amerikanska arabstater, nämligen Egypten, Saudi-Arabien, Jordanien, Förenade Arabemiraten och Libanon, och offentliggjord i Washington D.C. den 28 mars av the Arab American Institute (AAI) och Zogby International, ett undersökningsinstitut, svarade 68 procent av de saudiska respondenterna att de betraktade Washingtons inflytande i Irak som negativt, 83 procent i Egypten, 96 procent i Jordanien. I två tidigare undersökningar under slutet av november och början av december, som genomfördes av Zogby International i Egypten, Jordanien, Libanon, Saudi-Arabien, och Marocko kunde inte bara visa att Washingtons ställning i arabvärlden hade slagit bottenrekord, utan också att Iran var den största vinnaren.

Iraks enhet

Nära tre av fyra svarande i Egypten och Jordanien sade att de förordade ett omedelbart uttåg av de amerikanska trupperna, medan stora grupper i de tre andra länderna förordade detta alternativ framför ett uttåg endast efter att Iraks enhet och stabilitet är säkrad, att USA:s nuvarande militära styrka ska upprätthållas, eller ökas, vilket Bush-administrationen just nu gör. I själva verket var stödet till det senare alternativet mindre än tio procent i varje land utom Saudi-Arabien. Därtill kom att 47 procent av de jordanska och 38 procent av de egyptiska respondenterna sade att de var mer oroliga över utsikten av en permanent amerikansk ockupation av Irak än över en delning av Irak, spridningen av inbördeskriget, eller av att Iran stärktes.

Likaledes stöder 57 procent av amerikanarna ett tillbakadragande från Irak enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Newsweek. Pew Research Center redovisade tidigare denna vecka att 59 procent av amerikanerna stödde att det sattes ett sistadatum för ett tillbakadragande. Demokraterna tog makten i kongressen på grund av allmänhetens missnöje med kriget i Irak.

Den växande oppositionen i USA mot kriget, demokraternas valseger på en uttågsplattform, vilket gav dem kontrollen över kongressen, och den amerikanska debatten om ett sistadatum för att lämna Irak, är allmänt känt i Irak liksom i andra arabländer. Det demokratiska ”alternativet” har dock ännu inte fått något genomslag, som skulle kunna förbättra USA-bilden bland araber och den möjligheten existerar att detta alternativ kommer att svärta ner bilden ytterligare, om och när det utsätts för närmare granskning.

Skulle demokraternas alternativ innebära ett slut på ockupationen? Ingenting är hittills konkret och fastslaget, som kunde innebära att det skulle. Skulle det få slut på inbördeskriget? Tvärtom skulle det förvärras, eftersom alla uttalanden från demokraternas ledare bara hänvisar till “militära omplaceringar” för att flytta trupper från riskzonen. Hur skulle en sekteristisk härskande elit, som är en integrerad del av den sekteristiska splittringen, på egen hand kunna sätta ett stopp för en sektbaserad kamp, när den var oförmögen att göra det med hjälp av de kombinerade amerikanska och irakiska styrkorna? För övrigt, skiljer sig detta s.k. alternativ på något väsentligt sätt från republikanernas strategi? När det gäller Iraks enhet, oljan, långvarig amerikansk militär närvaro, inbördeskrig och de riktlinjer, som angivits för de nya härskarna i Irak, är de båda alternativen väsentligen desamma. Den hotande kraftmätningen om slutdatum för stridshandlingar i Irak sätter varken ett slutdatum för Bush-eran i Irak eller förebådar ett slut på USA-eran I landet.

Gav Bush mod

Det är sant att representanthuset den 23 mars med siffrorna 218 mot 212 röstade för att sluta betala för amerikanska stridshandlingar fr.o.m. den 31 augusti 2008; den 27 mars beslöt senaten med röstetalet 50-48 för ett slutdatum fr.o.m. den 31 mars 2008. De knappa omröstningsmarginalerna ingav Bush mod att inlägga veto mot båda. Kongressen har uppenbarligen inte den tvåtredjedelars majoritet som behövs för att ogiltigförklara hans veto. Det är nästan säkert att Bush kommer att kunna behålla sina stridande förband i Irak så länge han önskar, till det slutdatum för hans uttåg som satts av USA:s konstitution till den 20 januari 2009.

Först då kommer Bush-eran att ta slut i Irak för att ge utrymme för genomförandet av ytterligare en USA-era i landet, oavsett om den genomförs av en ny republikansk eller demokratisk administration, vilken beror på resultatet av det politiska spelet med mera irakiskt blod. Kongressen kommer att fortsätta sin uppvisning kring ett slutdatum efter dess uppehåll under två veckor.

Fler trupper

Under tiden trotsar Bush den allmänna opinionen i USA och sina demokratiska rivaler genom att skicka fler trupper till Irak i stället för att ta hem några, i en kapplöpning mot tiden för att uppnå militära framgångar på marken för att förekomma en demokratisk valseger nästa år, medan demokraterna manövrerar i förvissningen om hans misslyckande i Irak för att säkerställa en valseger i USA. Som en följd av Bush administrationens nya Irakpolitik, som offentliggjordes tidigare i år, har Pentagon ökat truppstyrkorna i Irak med 35000 man. USA har ungefär 145000 soldater i Irak.

Arabiska observatörer kunde inte missa fakta som att den tilläggsfinansiering på 124 miljarder dollar, som demokraterna godkände, var mer än vad Bush själv hade begärt: “Vi gav honom mer än vad han begärde, vi gav honom vartenda öre han begärde”, sade representanthusets majoritetsinpiskare för demokraterna, James E. Clyburn. Omröstningen i senaten den 27 mars om ett uttågsschema var icke-bindande för presidenten. Demokraterna kräver bara att Bush ska söka kongressens godkännande innan han utvidgar ockupationen eller använder nya anslag för att göra så. Alla dessa faktorer och mer reduceras till att göra det möjligt för Bush att fortsätta sitt blodiga krig fram till nästa val; ledningen för demokraterna ger sken av att motsätta sig kriget, medan den fortsätter att finansiera det.

Gemensam uppfattning om “riktlinjer”

Inga arabiska observatörer, speciellt irakier, har missat det faktum att demokraterna har antagit samma riktlinjer, som Bush utformade för Noori al-Malikis regering i Irak. Representanthuset lag från den 23 mars befullmäktigar dessa riktlinjer för den irakiska regeringen. Om den irakiska regeringen inte lyckas följa dessa riktlinjer, kommer de amerikanska trupperna att dras tillbaka vid ett tidigare datum. Dessa riktlinjer och de båda partiernas samförstånd kring dem kan bara tolkas som båda partier står bakom beslutet att bemyndiga den regerande pro-amerikanska koalitionen att fungera som USA:s ombud för att bekämpa det irakiska motståndet mot ockupationen och terrorismen, vilket är liktydigt med ingenting mindre än att “irakisera” kriget, varvid man glömmer att “vietnamiseringen” var ett dåligt prejudikat, som inte hindrade USA från att lämna med svansen mellan benen.

“Irak måste ta ansvar för sin egen framtid, och våra trupper måste börja komma hem”, sade Harry Reid från Nevada, senatens majoritetsledare. Skillnaden är bara en fråga om infallsvinkel: Demokraterna försöker få loss de amerikanska trupperna från inbördeskriget militärt genom att omplacera dem från befolkningscentra och ersätta dem med irakier, och diplomatiskt genom att engagera regionala makter, särskilt Syrien och Iran; republikanerna vill skapa säkerhet först och installera sina irakiska förkämpar i säkrade samhällscentra innan de egna trupperna omplaceras.

En annan riktlinje, fastslagen av Bush-administrationen och antagen av demokraterna, innebär att al-Malikis regering måste beakta oron vad gäller Iraks oljeindustri och mångmiljardintäkterna från denna. De båda rivaliserande partierna är överens om den nya irakiska oljelagen ska antas i år för att stimulera investeringar från utländska oljeföretag, varvid dessa erhåller 70 procent av oljeintäkterna för att ersätta de ursprungliga utläggen; sedan kan företagen hösta in 20 procent av vinsten utan beskattning eller andra restriktioner vad gäller vinstöverföring till utlandet. Båda partier strävar efter att fördela oljeintäkterna på etnisk och sekteristisk grundval i enlighet med den nya utkastet till lag om fossila bränslen. Demokraterna har föreslagit att senast den 1 juli måste Bush intyga att framsteg har gjorts i dessa frågor, eller så kommer det ett amerikanskt tillbakadragande inom 180 dagar. Den utbredda irakiska oppositionen mot denna lag är en viktig bidragande orsak till inbördeskriget.

Federalism

I fråga om att upprätthålla Iraks territoriella integritet och enhet finns det också ett demokratiskt-republikansk samförstånd om “federalism,” vilket är ytterligare en bidragande orsak till inbördeskriget. Senator Joe Biden, den ledande demokraten i senaten I fråga om utrikespolitik och en presidentkandidat 2008, föreställer sig en irakisk “konfederation” och inte en irakisk republik: “När det gäller Irak, finns det ett demokratiskt alternativ. Och kärnpunkten i detta alternativ är att vi måste lista ut hur den här presidenten eller nästa president, vem det än är, oavsett hur länge, vänder sig om och ser till att det finns mer autonomi för var och en av de sektorer som finns, sunni, shia och kurder,” sade han. (2) De arabiska ledarna krävde på sitt toppmöte i Saudi-Arabiens huvudstad, Riyadh, den 29 – 30 mars att den USA-stödda irakiska konstitutionen, som förespråkar federalism, borde omprövas, eftersom den motverkar den irakiska nationella enigheten och Iraks arabiska identitet.

På samma sätt önskar de båda konkurrerande partierna önskar en långvarig amerikansk “närvaro” i Irak. Vita huset räknar säkert inte med att hålla 160000 soldater i Irak på obestämd tid, men planerar för en långvarig ockupation, som ska utgå från det som Pentagon beskriver som “uthålliga baser” och fortsätter att konstruera sådana jättelika, imponerande baser. Det har också dokumenterats att demokrater önskar en liknande långvarig närvaro. Senatsresolutionen från den 27 mars öppnar för ett “begränsat antal” trupper efter uttågsdatum, vilka ska ägna sig åt träning och “målinriktade kontraterroristoperationer”. Den demokratiske presidentkandidaten Joe Biden hade detta att säga: “Jag tror att vi i verkligheten kommer att stå där med en styrka på ungefär en brigads storlek, någonstans i regionen, för att vara säkra på att terroristerna inte kan ockupera något territorium.”

Finansiera Irakkriget

Biden säger att den “minst viktiga delen” av lagen för att finansiera Irakkriget, som nyligen gick igenom i representanthuset och senaten, är slutdatumet för tillbakadragandet av trupperna. Viktigare är att “den omdefinierar truppernas uppgift från att strida i inbördeskrigets mitt till att göra det som är rationellt för dem att göra, vilket är att fortsätta att träna den irakiska armén, förhindra att al-Qaida ockuperar territoriella stråk … och för det tredje s.k. basstöd – skydda våra egna styrkor,” säger Biden. (3)

En annan presidentkandidat, Hillary Clinton, som röstade för den irakiska krigsresolutionen oktober 2002, sade att hon skulle vilja lämna kvar en ansenlig ockupationsstyrka i Irak för att “hålla extremisterna stången”, “hjälpa kurderna att hantera deras olika problem i norr”, ”förse” den irakiska regeringen med “logistiskt stöd, flygstöd och stöd till träning”, och genomföra större geopolitiska ansvarstaganden som att försöka ”förhindra Iran att korsa gränsen och skaffa sig alltför stort inflytande inuti Irak.” Den förre Pentagon-revisorn Dov Zakheim, som har utarbetat en plan som är slående lik, uppskattar att det skulle behövas 75000 amerikanska soldater för att genomföra hans plan. Det är omkring hälften av den styrka som för närvarande är stationerad i Irak. (4)

Demokrater, republikaner eller vem det än vara månde, “det avgörande med Mellanöstern … är att det är centrum för världens energiresurser. Först dominerade britterna området och sedan fransmännen, men efter andra världskriget har det varit ett amerikanskt reservat. Det har varit ett axiom i amerikansk utrikespolitik att USA måste kontrollera energiresurserna i Mellanöstern. Det är inte en fråga om tillträde som folk ofta säger. När oljan väl är ute till havs, så kan den färdas vartsomhelst. Faktiskt, även om USA inte använde någon olja från Mellanöstern, skulle USA ha fört samma politik. Om vi gick över till solenergi i morgon, skulle USA ändå föra samma politik. Se bara på vår inhemska dokumentation, eller logiken i den, så har det alltid varit fråga om kontroll. Kontroll ät utgångspunkt för strategisk makt.” (5)

Bush fortsätter med sitt självbedrägeri. Han insisterar på att han kommer att behålla USA-styrkorna i Irak tills de åstadkommit en ”seger”. Demokraterna utmanar honom med att åstadkomma samma ”seger” på ett annat sätt. Vad betyder detta?

Antikrigsmotståndare i Washington och utanför Pelosis hem i San Francisco fördömde henne och andra kongressdemokrater för att de inte ströp penningflödet i syfte att stoppa kriget i Irak. Om kriget i Irak är en så onödig och meningslös utgiftspost av blod och pengar som Pelosi och andra demokrater har sagt, varför inte sätta ett stopp för det? Deras kongressresolutioner bekräftade att de var emot kriget utan att ta som något som helst ansvar för att avsluta det, sade de.

Politisk katastrof

Ett framgångsrik avslutning av Bush nya strategi för irakkriget före 2008 års val skulle vara en politisk katastrof för demokraterna: hans misslyckande skulle döma ut republikanska valutsikter. Många amerikanska analytiker räknar med att inbördeskriget i Irak allvarligt kommer att påverka det amerikanska presidentvalet nästa år. Både demokraternas och republikanernas sätt att angripa problemen innebär ett försök att helt enkelt lämpa över till irakierna att utkämpa sitt eget inbördeskrig, vilket oundvikligen kommer att förvärra ”detta” inbördeskrig: För amerikaner är det den vanliga politiska maktkampen. För araber är det ett amerikansk politiskt spel med irakiskt blod för olja.

Nicola Nasser

publicerad på ZNet 6/4 2007

Nicola Nasser är en erfaren arabisk journalist i Kuwait, Jordanien, Förenade Arabemiraten och Palestina. Han har sitt högkvarter i Birzeit, på Västbanken, palestinskt terrritorium som ockuperats av Israel.

Noter

1. Se till exempel ledare i Khaleej Times, Förenade Arabemiraten, 4 april 2007.
2. MSNBC, 31 mars 2006.
3. Ibid.
4. John B. Judis, The New Republic, 30 mars 2007.
5. Noam Chomsky, intervjuad av Michael Shank, International Relations Center (IRC), 9 februari 2007.