Appels mutteorier är kontraproduktiva

Arbetarna i Europa tjänade och tjänar fortfarande ekonomiskt på västvärldens exploatering av u-länderna, de tar ju del av dess profit! Jag delar Appels uppfattning om detta. Så skrev Kalle Wadin Wesslén i AT nr 2/2006 (se artikeln här). Här svarar Per-Åke Lindblom på hans artikel.

I slutet av 1960-talet formulerade dansken Gottfred Appel teorin om att arbetarklassen i den industrialiserade världen var mutad. Teorin övertogs villigt av vissa f.d. rebeller efter det att rebellrörelsen rasat ihop 1968. Det kom t.o.m. ut tre nummer av ”Kommunistisk Tidskrift”, som utgick från mutteorin. Jag själv skrev en artikel 1969 i VUF-bulletinen Uppsala mot Appels mutteorier. Tyvärr har artikeln gått förlorad.

I varje fall fanns det ingen organisation i Sverige som tog upp Appels teorier. I Danmark drog vissa av Appels anhängare konsekvenserna av hans teorier och började råna banker och skänka pengarna till PFLP. De åkte så småningom fast och dömdes till långa fängelsestraff.

Den första konsekvensen av Appels teori är att motsättningen mellan kapital och arbete, mellan den kapitalistiska tillägnelsen och produktionens alltmer församhälleligade karaktär, har upphävts. Arbetare och kapitalister sitter alla i samma båt. Därmed hamnar Appel på samma sida som borgerliga och socialdemokratiska politiker och ekonomer. Den andra konsekvensen är att det är direkt kontrarevolutionärt att kämpa för högre löner för den svenska arbetarklassen. Ju högre avlönad den är, desto mer mutad är den. De ovannämnda Appelanhängarna gjorde det enda rätta utifrån Appels teorier. Ett alternativ hade naturligtvis varit att de hade åkt till ett land i tredje världen med en stark befrielserörelse och anslutit sig till denna.

Appels teorier strider också till exempel mot Lenins, som till skillnad mot Appel var marxist. Lenin menade att ett övre skikt av arbetarklassen, arbetararistokratin, i t.ex. England, var mutad. Men på vad sätt var den mutad? Fick arbetararistokratin öronmärkta pengar från de engelska kolonierna? Satt kapitalisterna och delade ut särskilda lönekuvert till arbetararistokratin?

Om man studerar den svenska arbetararistokratin, så ser man att framväxten av denna förutsätter uppkomsten av borgerliga arbetarpartier, först socialdemokraterna och på senare tid vänsterpartiet. När socialdemokratin hade konsoliderat sin ställning i svensk fackföreningsrörelse, inleddes en byråkratiseringsprocess, som innebar att allt fler förtroendevalda ersattes med heltidsanställda ombudsmän, som inte längre valdes av medlemmarna. Samma process skedde i andra rörelser, som socialdemokraterna ledde, som exempelvis kooperationen, hyresgästföreningar, ABF etc.. Utvecklingen i kommuner, landsting och riksdag har likaledes gått mot allt fler yrkespolitiker, med löner som klart överstiger genomsnittsmedborgarens. Man kan säga att det socialdemokratiska toppskiktet mutade sig självt med medlemmarnas och skattebetalarnas pengar. Vänsterpartiet, som huvudsakligen arbetar parlamentariskt, har gått samma öde till mötes. Idag finns det ytterst få ”riktiga” arbetare i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. De flesta har gått ombudsmannavägen eller är yrkespolitiker sedan länge – de tillhör medelklassen helt enkelt.

Extraprofiter

Givetvis har de imperialistiska staterna, till vilka Sverige hör, gjort exprofiter i den tredje världen. Men på vilket sätt har den svenska arbetarklassen dragit direkt nytta av detta? Har det hamnat några öronmärkta pengar i deras fickor? Om svaret är ja, skulle jag vilja se en förteckning.

En svensk arbetare – liksom arbetare i andra i-länder – måste sälja sin arbetskraft för att överleva. Han/hon har inget val. Hans/hennes levnadsstandard är ett resultat av en långvarig kamp, som inleddes i och med industrialiseringen från 1870 i Sverige, och som hållit sig inom ramen för den produktivitetsökning som skett sedan dess. Mellan 1870 och 1970 uppgick den reala genomsnittliga tillväxten i Sverige till två procent per år.

Men även om den svenska arbetarklassen har en hög levnadsstandard, så gäller följande ord från Karl Marx:

”Låt oss anta det mest fördelaktiga fallet: om det produktiva kapitalet växer, växer efterfrågan på arbetskraft. Priset på arbetskraften ökar därför.

Ett hus må vara stort eller litet; så länge som grannhusen är lika små, tillfredsställer det alla sociala krav på ett boende. Men låt det bredvid huset uppstå ett palats, och det lilla huset krymper till en koja. Det lilla huset visar nu tydligt att dess inneboende inte alls har någon social ställning att upprätthålla, eller bara en obetydlig sådan; och hur mycket huset än må skjuta i höjden under utvecklingens gång; om grannpalatset växer lika mycket eller i ännu större utsträckning, kommer innehavaren av det lilla huset alltid att finna sig mer obekväm, mer missnöjd, mer instängd mellan sina fyra väggar.” (”Lönearbete och kapital” 1847 – egen översättning från engelskan)

Alldeles oavsett hur hög BNP ett kapitalistiska land har, består de inneboende motsättningarna i det kapitalistiska systemet. Sedan 1990 har också arbetarklassens andel av nettonationalinkomsten minskat i nästan alla kapitalistiska stater. Det beror på den nyliberala offensiven, den s.k. realsocialismens fall och försvagningen av de revisionistiska partierna i t.ex. Europa liksom att de socialdemokratiska partierna tagit ytterligare några steg högerut.

Mervärde

Det paradoxala är också en arbetare i ett industrialiserat land kan producera mer mervärde, d.v.s. är mer utsugen, än en arbetare i ett underutvecklat land, som nyss inlett sin industrialisering. Hur kan det komma sig? Det finns två slags mervärde, relativt och absolut mervärde. Det absoluta mervärdet uppkommer då arbetsdagen förlängs, exempelvis till 12 timmar, som på många platser i Kina och Indien. Men fortfarande kan den nödvändiga arbetstiden (som skall täcka arbetarnas behov och reproduktion) uppgå till 6 timmar. Det betyder att merarbetstiden uppgår till 6 timmar. Dessutom är det fråga om vilket värde som produceras under denna merarbetstid. I en avancerad industri i ett senkapitalistiskt land kan den nödvändiga arbetstiden ha sjunkit till bara en timme, varvid merarbetstiden har ökat till 7 timmar, på grund av alla maskininvesteringar och rationaliseringar, som höjt produktiviteten. Relativt sett är den senare arbetaren mer utsugen än arbetaren i ett utvecklingsland.

Den första socialistiska revolutionen skedde i Tsarryssland, som enligt Lenin var den svagaste länken i det imperialistiska systemet. Marx och Engels trodde länge att revolutionen först skulle ske i de avancerade kapitalistiska länderna i Västeuropa, men började tvivla mot slutet av sina liv. De underskattade helt enkelt vissa faktorer, som den ekonomiska imperialismens framväxt och det förhållandet att arbetarklassens levnadsstandard i Västeuropa och andra industrialiserade länder med vissa avbrott steg oavbrutet. Lenin påpekade helt riktigt att det krävdes vissa grundläggande faktorer för att en revolutionär situation skulle vara tillstädes, nämligen en mycket djupgående kris, som gjorde att den behärskade klassen inte längre ville leva på det gamla sättet och den härskande klassen inte längre kunde styra på det gamla sättet.

Kommande revolutioner

Det troligaste att kommande revolutioner kommer att ske i utvecklingsländerna, inte i den industrialiserade världen. Därmed inte sagt att den mest revolutionära situationen per automatik råder i de absolut fattigaste länderna; det krävs både subjektiva (läs organiserade rörelser) och objektiva förutsättningar för att en revolutionär situation ska uppstå.

Dagens underutvecklade stater i Afrika, Asien och Sydamerika vinner ingenting på en omfattande resursomfördelning under det kapitalistiska världssystemet. Vem ska fördela pengarna och vem skall få pengarna? Hur skall det garanteras att de fattiga får ta del av dessa pengar? Dessa stater är ju inte klasslösa precis; det sitter ju ett nationellt borgerskap eller ett nationellt kompradorborgerskap vid makten i de flesta av dem. Det finns undantag, t.ex. Chavez i Venuzuela, som använder överskottspengarna från oljeexporten till ett omfattande socialt reformarbete, men som på intet sätt har avskaffat kapitalismen i Venezuela.

Det viktiga för arbetarklassen och bönderna i tredje världen är att kämpa för social rättvisa, och störta de egna förtryckarna, eller åtminstone minska de sociala skillnaderna och utrota fattigdomen, för att bygga progressiva eller socialistiska samhällen. Detta betyder naturligtvis inte att det är fel att verka för direkt bistånd till länder i tredje världen, men ett aldrig så stort penningflöde utifrån ändrar ingenting i fråga om den grundläggande klasstrukturen i tredje världen. Först när hela världen är socialistisk är det möjligt att något så när garantera att pengarna hamnar i rätt ficka och används på rätt sätt.

Per-Åke Lindblom