Nya Arbetartidningen

Om judarna på sikt vill överleva som folk i Mellanöstern, är det första steget att acceptera en tvåstatslösning, avveckla alla bosättningar på Västbanken, återlämna Golanhöjderna till Syrien och acceptera 1967 års gränser. Det hävdar Rickard B. Turesson i denna artikel.

Staten Israel upprättades 1948, trots att judarna utgjorde en minoritet i det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Fr.o.m. slutet av 1800-talet hade det skett en systematisk invandring av judar med den brittiska regeringens tysta godkännande och mot palestiniernas vilja. Denna invandring accelererade under 30- och 40-talen på grund av judeförföljelserna i Europa.

Under perioden 1922 till 1945 ökade den judiska befolkningen från 83 000 personer till 529 000. Denna invandring hade som mål att kolonisera Palestina för att skapa ett nytt Sion, en ny judisk stat. Samtidigt innebar detta mål att majoriteten i den nya staten Israel skulle vara judisk, vilket förutsatte att den demografiska balansen måste ändras. Under det första arab-israeliska kriget 1948-1949 fördrevs också två tredjedelar av palestinierna. Man får aldrig glömma hur staten Israel skapades: som en koloni, genom krig och fördrivning av ursprungsbefolkningen i Palestina. Israel är en illegitim statsbildning.

Alltsedan dess har det rått ett permanent krigstillstånd mellan Israel och palestinierna, och mellan Israel och dess arabiska grannstater, alldeles oavsett om Egypten slutit fredsavtal med Israel. Vid flera tillfällen – 1957, 1967 och 1973 – har detta krigstillstånd blivit ”hett” och omvandlats till regelrätta krig. Dessutom gick Israel in i Libanon 1982 och ockuperade de södra delarna fram till maj 2000. Detta upprepas nu av Israel, som angriper Hizbollah och Libanon liksom att Gaza utsätts för ständiga angrepp, låt vara på en lägre nivå.

I en artikel, “What can Israel achieve?” 1/8 2006, skriver Immanuel Wallerstein:

“Alla israeliska regeringar har önskat skapa en situation i vilken världen och dess grannar erkänner dess existens som stat och att det mellanstatliga våldet upphör. Israel har aldrig varit i stånd att åstadkomma detta. När våldsnivån är låg, så är den israeliska allmänheten splittrad i fråga om vilken strategi som ska genomföras. Men när våldet trappas upp till krig tenderar de judiska israelerna och judenheten i världen att backa upp regeringen.

I verkligheten har Israels grundläggande strategi för genomförandet av dess mål sedan 1948 baserats på två saker: en stark militärapparat och ett starkt stöd från västvärlden. Hittills har denna strategi fungerat i ett avseende: Israel har överlevt. Frågan är hur mycket längre denna strategi egentligen kommer att fungera.

Källan till det yttre stödet har växlat med tiden. Vi glömmer lätt att det avgörande militära stödet till Israel 1948 kom från Sovjet och dess östeuropeiska satelliter. När Sovjetunionen drog sig ur övertogs dess roll av Frankrike. Frankrike stod inför en revolution i Algeriet, och såg Israel som en avgörande faktor för att besegra den algeriska befrielserörelsen. Men när Algeriet blev självständigt 1962, släppte Frankrike Israel på grund av att det ville behålla banden med ett nu självständigt Algeriet.

Det var bara efter detta läge som USA gick in med sitt nuvarande totala stöd till Israel. En viktig orsak till denna vändning var Israels militära seger i sexdagarskriget 1967. I detta krig erövrade Israel alla territorier i det gamla brittiska Palestinamandatet, och mer därtill. Israel visade sin förmåga att utöva en stark militär närvaro i regionen. Det medförde en förändring i världsjudenhetens inställning, från en där bara omkring hälften stödde skapandet av Israel till en där den stora majoriteten gav sitt stöd. Israel hade nu blivit en källa till stolthet. Fr.o.m. detta läge blev Förintelsen ett viktigt ideologiskt berättigande för Israel och dess politik.

Efter 1967 har Israel aldrig känt sig tvunget att förhandla med palestinierna eller arabvärlden. Israelerna har erbjudit ensidiga avtal, dock alltid på Israels villkor. Israel ville inte förhandla med Nasser. Sedan ville inte Israel förhandla med Arafat. Och nu vill Israel inte förhandla med s.k. terrorister. I stället har Israel förlitat sig på successiva uppvisningar av militär styrka.”

Samtidigt måste man komma ihåg att Israels militära styrka har varit beroende av ett omfattande stöd från USA under de senaste 30 åren. Bara under de senaste tio åren har Israel mottagit militärt stöd för 120 miljarder kronor. Lika viktigt är det i det närmaste villkorslösa politiska stöd som Israel har fått, särskilt under den senaste Bushadministrationen, av USA. Alla aktioner mot Israel i t.ex. säkerhetsrådet har blockerats av USA.

Israels nuvarande militära kampanj mot Hizbollah och Libanon har många likheter med USA:s invasion av Irak. Bushregimen trodde att det räckte med att slå ut de irakiska stridskrafterna från luften och snabbt besätta Irak. Men det irakiska folket hade aldrig bett USA intervenera för att störta Saddam Hussein, USA:s andra officiella skäl för att angripa Irak, när det stod klart att det inte fanns några massförstörelsevapen. Det stod mycket snabbt klart för majoriteten av irakierna att ockupationen inte hade skett för deras skull. Detta är huvudförklaringen till varför det vuxit fram en bred motståndsrörelse i Irak, som gör livet surt för ockupanterna och deras quislingar. Dessutom har många av USA:s allierade fallit ifrån och dragit bort sina styrkor från Irak. På hemmaplan växer dessutom opinionen mot USA:s krig mot Irak. Bara ett under kan på lång sikt rädda USA i Irak. Det troliga är i stället att USA förr eller senare måste slå till reträtt.

Det är uppenbart att den israeliska militärledningen har underskattat Hizbollahs militära styrka och strategi. Det går inte bomba sönder Libanon för att tvinga den libanesiska regeringen eller folket att vända sig mot Hizbollah. Hizbollah är en del av det libanesiska samhället, helt oavsett om det stöds av Syrien och Iran. Dessutom har Hizbollah en mycket stark politisk och militär ställning i Libanon och det politiska stödet till Hizbollah växer för varje libanes som dödas. Hizbollahs taktik att gräva ner sig, bygga tunnlar och ständigt omgruppera sig har hittills också visat sig framgångsrik. USA:s allierade i regionen, t.o.m. den saudiska regeringen och nickedockorna i Bagdad, har distanserat sig från Israels angreppskrig. De enda regeringar som helhjärtat stöder Israels angrepp är USA:s – med benäget bistånd från den brittiska. Övriga EU, med Frankrike i spetsen, är betydligt mer kluvet. En stor majoritet av den israeliska opinionen stöder idag angreppet mot Hizbollah och Libanon, men denna opinion kan svänga om de israeliska trupperna lider alltför stora förluster i markstriderna i Libanon. Detta var den viktigaste orsaken till att Israel drog tillbaka sina trupper från södra Libanon år 2000. Det är omöjligt att sia om utgången av det israeliska angreppskriget mot Libanon, men det är möjligt att det endast slutar med ett stillestånd och att Hizbollah överlever, fullt kapabelt att omgruppera sig.

På lång sikt är Israels nuvarande strategi omöjlig. Den bygger på den israeliska krigsmaktens överlägsna styrka, stödet från USA och arabstaternas splittring och passivitet. Men en vacker dag kan USA dra slutsatsen att stödet till Israel står i en grundläggande motsättning till behovet att säkra den strategiska tillgången av olja i Mellanöstern, och då kommer USA att släppa Israel på samma sätt som Sovjetunionen och Frankrike en gång gjorde. Inga allianser varar för evigt. Dessutom är USA:s hegemoniska ställning en tillfällig företeelse, som sakta men säkert undergrävs av att det växer fram andra ekonomiska stormakter, särskilt Kina. Redan idag konkurrerar Kina i allt större utsträckning med USA om de strategiska råvarorna i världen. Ju mer aggressivt Israel uppträder, desto fler av USA:s allierade kommer också att distansera sig från Israel. Det betyder att Israel så småningom kommer att förlora slaget om världsopinionen, även i den industrialiserade världen.