Nya Arbetartidningen

Pål Steigan föreslår i denna artikel att socialismen ekonomiskt definieras som ett samhälle där ”produktionsmedlen ägs av samhället och utnyttjas på ett planmässigt sätt, där profiten inte längre är drivkraften i samhällsekonomin, och där det sociala överskottet kommer folket till godo”.

Både AKP och RV (Rød Valgallianse) säger i sina principprogram att de önskar skapa ett socialistiskt samhälle. Därför är det intressant att se hur de definierar denna socialism.

”Det grundläggande i socialismen är arbetarklassens kontroll över produktionsmedlen, en kontroll RV menar måste användas för att skapa en mångfald av samhällen, där produktionens styrs utifrån människornas grundläggande behov och inom en verkligt bärkraftig förvaltning av naturresurserna. En värld där alla kan leva ett allsidigt liv med lika möjligheter att utveckla sig. Målet är att ett socialistiskt samhälle ska utveckla sig till ett klasslöst samhälle, där mänsklig verksamhet, arbete, fritid, lek och kärlek styrs utifrån frihet, lika värde och glädje.

Det centrala i socialismen är däremot att arbetarklassen och folkets flertal tar kontrollen över samhällsutvecklingen genom att organisera egna demokratiska maktorgan och överta mest möjliga av det ekonomiska styret. Socialism betyder att ta makten från den överklass av direktörer, byråkrater och finansfurstar som i dag styr världen. Den ekonomiska politiken måste beslutas öppet och av folkvalda organ, i stället för i slutna styrelserum. Samhället ska inte längre styras för fåtalets profit, utan för de mångas behov. Socialism betyder att flertalet ska ta över styrelsen i sitt lokalsamhälle och i världsmåttstock.”

Lägg märke till att RV i ett och samma dokument både säger att ”Det grundläggande i socialismen är arbetarklassens kontroll över produktionsmedlen...” och att ”Det centrala i socialismen är däremot att arbetarklassen och folkets flertal tar kontrollen över samhällsutvecklingen genom att organisera egna demokratiska maktorgan och överta mest möjliga av det ekonomiska styret.”

RV har alltså inte helt klarat av att bli enig med sig själv om det är arbetarklassen eller arbetarklassen och folkets flertal som ska ta makten över produktionsmedlen. Ekonomin ska styras utifrån flertalets behov, inte fåtalets profit, och detta ska göras genom så demokratiska maktorgan som möjligt.

”Socialismen är ett övergångssamhälle mellan kapitalism och kommunism. Arbetarklassen tar makten i staten, och huvuddrivkraften för produktionen kommer att vara medveten planering för att tillfredsställa människors behov, och inte som förut för kapitalackumulation och profitjakt.
Detta är emellertid inte nog. Arbetarklassen kan inte frigöra sig själv utan att frigöra hela mänskligheten från utsugning och förtryck. En sådan seger vinner klassen först när den upphäver sig själv som klass, på så sätt att alla klasser försvunnit och det kommunistiska, klasslösa samhället har uppnåtts.
Det politiska systemet under socialismen måste präglas av denna målsättning.” (Kära AKP, det heter mål, inte målsättning! – författarens anm.)

AKP har två kriterier på ett minimimål för socialismen, nämligen att arbetarklassen övertar makten i staten och att huvuddrivkraften för produktionen är medveten planering för att tillfredsställa människors behov. Men AKP säger att detta inte är nog, att arbetarklassen ska frigöra sig genom att upphäva sig själv som klass, och därmed bidra till frigöring av de andra (förtryckta) klasserna.

Både RV och AKP använder en del utrymme och energi på att markera att den socialism de önskar i grunden skiljer sig från socialismen så som den utvecklade sig i Östeuropa och Kina. Bägge partier säger att de önskar att socialismen ska utveckla sig vidare till ett klasslöst samhälle, eller det man också kallar kommunism.

Det är underligt att definitionen av socialism inte är klarare när den kommer från partier som säger att socialismen är deras mål. En viktig orsak är naturligtvis att de vill avskilja sig från de negativa erfarenheter som har gjorts i socialismens namn. Men problemet är att det går ut över klarheten i budskapet. Det blir inte lätt för folk att förstå vad man inviteras till. Socialismen framställs som något avlägset, ouppnåeligt och overkligt.

Därmed blir det också mindre förpliktigande. Man målar upp en bild av ett diffust framtidssamhälle utan att egentligen klargöra hur det hänger samman med dagens. Det gör att socialismen inte blir ett vägval som kan göras i dag, utan något som uppskjuts till en fjärran och diffus framtid.

Jag önskar mig större klarhet och stringens i tankegången. I naturvetenskaperna drömmer man om att finna fram till ”teorin om allt”, det vill säga en teori som binder ihop de grundläggande lagarna i naturen i en samlande förklaring. Även om samhällsvetenskaperna inte kan kopiera naturvetenskaperna är det möjligt att låta sig inspireras. En definition blir inte bättre av att förpackas i förbehåll och självmotsägelser. Skönheten blir större ju enklare och klarare man lyckas utforma definitionen.

Jag föreslår att socialismen ekonomiskt definieras som ett samhälle där ”produktionsmedlen ägs av samhället och utnyttjas på ett planmässigt sätt, där profiten inte längre är drivkraften i samhällsekonomin, och där det sociala överskottet kommer folket till godo”.

”Komma till godo” är lite diffust, men det kan inte ersättas av till exempel ”tillfaller”, därför att det försöker återspegla folkets behov på många sätt, inte bara omedelbart och materiellt, men också långsiktigt, socialt, kulturellt och på andra sätt. Det sociala överskottet måste disponeras på så sätt att det också tar hänsyn till framtida generationer.

Vad betyder det att ”produktionsmedlen ägs av samhället”? Betyder det att alla produktionsmedel ska ägas av staten? Betyder det att att andra former av samhällelig egendom (kommunal, kooperativ, kollektiv) också ska inräknas? Betyder det att allt privat ägande av produktionsmedlen ska upphöra omedelbart? Att profiten inte längre är drivkraften betyder inte nödvändigtvis att all profit är avskaffad, men att den inte är den centrala måttstocken för ekonomin.

Den som till dags dato bäst har dryftat dessa frågor är, som jag ser det, Karl Marx i Kritiken av Gothaprogrammet, för han städar upp i begreppsanvändningen och klargör motsättningarna, särskilt i det tidiga socialistiska samhället, på ett förebildligt sätt.

En sak han klargjorde väldigt tydligt är att man måste skilja mellan ett högt utvecklat kommunistiskt samhälle och hur ett socialistiskt eller (kommunistiskt) samhälle ser ut ”så som det framträder ur det kapitalistiska samhället; alltså ett samhälle som i alla avseenden — ekonomiskt, moraliskt, andligt — ännu är behäftat med födelsemärken från det gamla samhället, ur vars sköte det kommit.”

Mer än hundra års erfarenheter har visat att varje försök att socialisera alla produktivkrafter från det ögonblick ett socialistiskt samhälle uppstår är dömt att misslyckas, ja, kan sluta med en fullständig katastrof. Det kan leda till hungersnöd, terror och allvarliga övergrepp.

I princip hade Marx förstått detta redan på 1840-talet, både 1846 då han skrev Den tyska ideologin och 1847 då han skrev sitt epokgörande svar på Proudhons Eländets filosofi under titeln Filosofins elände. Här skriver han på många ställen att det inte är möjligt att postulera ett samhälle utifrån önskedrömmar, man måste alltid bygga på de materiella och sociala förutsättningarna.

I Filosofins elände skriver han till exempel: ”Inbillar man sig att det endast behövs förordningar för att komma ut ur konkurrensen kommer man aldrig ifrån den. Och driver man sakerna så långt att man föreslår konkurrensens avskaffande med bibehållande av lönen, föreslår man ett vanvett genom kungligt dekret.”

I Den tyska ideologin skriver han att om de nödvändiga materiella förhållandena, dvs. de nödvändiga produktivkrafterna och en tillräckligt stor massa som gör uppror mot hela kapitalismen, inte är för handen, ”så är det helt likgiltigt för den praktiska utvecklingen om tanken på denna omvälvning har proklamerats hundratals gånger – vilket kommunismens historia visar”. Efter ytterligare 160 års erfarenheter av fel som begåtts gång på gång kan vi bara säga Amen!

Enligt Marx uppfattning kan man inte skapa en högre grad av samhällelig egendom än vad de materiella och sociala villkoren bildar grundval för. Sagt på ett enklare sätt: om man går in för statligt ägande inom en sektor där statligt ägande inte kan ge högre produktivitet och leveranser än vad småproducenterna redan gör så får man ett väldigt problem. Man gör småproducenterna till fiender och klarar inte av att leverera de varor som folk behöver i vardagslivet. En extrem variant av detta var kollektiviseringen i Ukraina på 1930-talet, som starkt bidrog till hungersnöd, och Det stora språnget i Kina, som bidrog till den största hungerkatastrofen på 1900-talet.

När vi talar om socialismen som den uppstår så att säga direkt ur kapitalismens livmoder, så talar vi i praktiken om att samhället skaffar sig kontroll över de allra viktigaste produktivkrafterna, över kommandoinstanserna i ekonomin, och att det fortfarande kommer att finnas privat egendom inom småproduktion och i tjänsteproduktion. I ett land som Norge kommer socialiseringen av monopolföretag, bank- och finansinstitutioner, energisektor och tele- och datakommunikation att betyda att 95 % av ekonomin kontrolleras eller ägs av samhället. Helt enkelt för att Norge är ett högt utvecklat monopolkapitalistiskt land.

I ekonomiskt hänseende kommer socialismen i Norge att vara etablerad när detta är gjort, förutsatt att ett byråkratskikt inte tillägnar sig merprodukten av denna produktion som profit utan att den utnyttjas planmässigt till godo för folket.

Det Marx visade i Kritiken av Gothaprogrammet är att så länge man upprätthåller lön och varuekonomi kommer vi att ha ett samhälle med borgerlig rätt, ett samhälle där folk presterar efter förmåga och får efter prestation. Det betyder att den socialistiska likheten kommer att vara full av olikheter. Folk kommer att få lön, och lönen kommer att vara avhängig prestationen.

Eftersom det från början varken kommer att vara möjligt eller försvarbart att gå in för att avskaffa varumarknaden, kommer den också att vara en konstant källa till olikhet.

Arbetsdelningen i samhället, som är en produkt av generationers utveckling, kommer inte att vändas upp och ner över en natt. Folk kommer i hög grad att gå till samma jobb som förut, och även om företaget är socialiserat kommer det vara stor skillnad på att vara chef i administrationen och att vara arbetare i verkstaden.

Alla dessa tre ”defekter” i fråga om det nyfödda socialistiska samhället har visat sig vara högst reella, och de har i alla socialistiska samhällen visat sig vara starka gravitationskrafter i riktning mot att utveckla nya klasskillnader.

Olika lön kombinerat med en fri lokal varumarknad visade sig i Kina vara en väldigt stark drivkraft i riktning mot nya kapitalistiska produktionsförhållanden. De med de största intäkterna kunde ackumulera och använda överskottet till att anställa arbetskraft. Jag diskuterade detta med kinesiska ledare tidigt på åttiotalet. Jag påstod att reformerna skulle leda till utvecklingen av ett nytt borgerskap. De påstod det motsatta. Men idag kan alla se att det snabbt växte fram en ny utsugarklass.

Men detta tillhör just de födelsemärken från kapitalismen som Marx talar om. Dessa födelsemärken är mer än det, de är potentiella krafter som kan undergräva själva grundvalen för socialismen. Trots detta kan de inte undgås.

Därtill kommer socialismen, som jag var inne på i det första avsnittet, också i Norge från början att vara ett klassamhälle. Faktiskt bör det vara möjligt att socialisera 95% av ekonomin. Men i de resterande 5 % kommer det både att förekomma kapitalistisk utsugning och andra icke-socialistiska produktionsförhållanden. Detta kan inte undvikas. Det skulle vara galenskap att försöka hindra det.

(Starkt ord, galenskap, men heltäckande. Att socialisera alla produktionsmedel från första ögonblicket skulle garanterat jaga över stora delar av befolkningen till fiendelägret, och det skulle ofrånkomligen leda till stora problem med produktion och leveranser, så att också många som inte har någon egendom att mista, blir rasande.

Både RV och AKP har programmatiskt slagit fast att arbetarklassen, eventuellt arbetarklassen och folket, ska ha kontroll över produktivkrafterna. Detta är också ett viktigt kriterium för att säga något om vem som tillägnar sig det samhälleliga överskottet.

Problemet är att det inte finns någon klar definition på vad detta vill säga. Om det ska tas helt bokstavligt, nämligen att arbetarklassen från första ögonblicket ska ha direkt och faktiskt makt över produktionsmedlen så kan vi för det första säga att detta aldrig har hänt förut i något land som kallar sig socialistiskt. Och vad värre är — det är utopiskt. Efter en socialistisk omvälvning kommer arbetarklassen fortfarande att vara arbetarklass. Arbetarklassen kommer att använda största delen av sin tid på att bygga hus, vårda sjuka och producera varor och tjänster. Det är ingenting som hindrar att en arbetare kan bli chef i Statoil, men då slutar denne att vara arbetare.

Även i den mest perfekta socialism kommer arbetarklasskontrollen över produktionsmedlen med nödvändighet att vara en indirekt och delegerad kontroll. Det kommer att vara andra, valda eller anställda, som står för den praktiska och faktiska ledningen. Och så kommer det att förbli under lång tid, även om det genomförs reformer som gör det lättare för arbetarna att delta i samhällslivet: kortare arbetstid, bättre utbildning, kvotering osv.

Och all verklig socialism, i motsättning till intellektuell skrivbordssocialism, kommer därtill att vara icke-perfekt, det vill säga att många av de gamla rutinerna, tänkesätten och systemen som ärvs från kapitalismen, kommer att hänga kvar. Och dessutom, till alla programförfattare, socialismen är ingen magisk trollstav som med en gång eller väldigt raskt avskaffar alla skadliga och negativa förhållanden i samhället.

Inte minst kommer socialismen nödvändigtvis att födas med maktens problem. Socialisering av enorma produktivkrafter kommer att betyda en demokratisering, därför att den flyttar makten över ekonomin från en liten överklass till folkets valda organ. Men man kan inte komma ifrån att det också kommer att betyda en enorm maktkoncentration eftersom ett mycket litet antal människor kommer att få den utövande och praktiska kontrollen över ekonomin. Faran för korrumpering är naturligtvis överhängande.

En del socialister försöker lösa detta problem med hjälp av arbetarråd. De menar att det inte är staten utan arbetarråd, valda på stormöten, som ska utöva kontrollen. Arbetarråden uppstod historiskt i en period då industriarbetarna utgjorde det överväldigande flertalet av de anställda på ett företag, och det uppstod under den förmonopolistiska kapitalismen. I dag är förhållandena radikalt annorlunda. I ett land som vårt är arbetarna ofta en liten minoritet i företag med en högt automatiserad produktion. Ett råd som bara omfattar arbetare kommer att vara minoritetens råd. Ett råd som omfattar flertalet kommer i många fall att domineras av ingenjörer och funktionärer.

Att ta makten från oljekapitalisterna och överföra den till de anställda i oljeindustrin kommer heller inte att vara särskilt meningsfullt. Det är ingenting socialistiskt i att en nationell resurs de facto ägs och kontrolleras av en förhållandevis liten grupp oljearbetare. I Kina såg jag på nära håll hur några fattiga familjer fick monopol på en mycket inkomstinbringande sjötransport från Shenshen till Hongkong, något som i loppet av ett par år gjorde dem alla till miljonärer. De kunde anställa arbetare i hundratal och blev själva kapitalister. Gruppegendom kombinerad med marknadsekonomi kan ha en våldsam sprängkraft.

Sedan socialismen segrat i ekonomin kommer det att finnas ett stort antal frågor som kräver svar. Och det finns ingen facit. På den tiden det fanns vad man kallade ”ett socialistiskt läger” trodde man att det fanns ett facit. Som det gjordes i Sovjetunionen var det rätta, allt annat var förkastligt. Därmed var det också lätt att stämpla alla avvikelser från denna riktiga linje som borgerliga eller revisionistiska. Det fanns en rad schablonartade standardsvar på hur man skulle lösa förhållandet mellan plan och marknad, mellan kollektiv och statlig egendom, mellan statlig och privat. I efterhand ser vi att inget av dessa standardsvar framstår som någon garanti för någonting som helst. Den brezjnevska ”socialismen” i Sovjetunionen gav ”riktiga” svar på många av dessa punkter, men i verkligheten var den en kalkad grav. Den var en sorglig parodi på socialism, ett samhälle som under socialistiska fraser kontrollerades av en förstenad klass av byråkratkapitalister. Och samtidigt var den äktfött barn av Stalinepoken.

När det inte finns något facit blir man tvungen att inse att det kan finnas många lösningar som alla har sina för- och nackdelar. Något som fungerar under vissa förhållanden i något land, fungerar överhuvudtaget inte på andra ställen och under andra förhållanden.

Antagligen kommer det att finnas lika många former för socialism som det finns former för kapitalism. Några av dem kommer antagligen att vara ganska oätliga, från min utgångspunkt sett. Socialismen är inte ett enkelt politiskt system. Den är ett ekonomiskt system, precis som kapitalismen. Vi måste sluta att framställa socialismen som svaret på alla frågor. Socialismen löser en del viktiga problem, som kontrollen över produktionsmedlen och avskaffandet av profiten som styrande i samhället. Men det finns en rad frågor som den inte löser, och som fortsatt kommer att vara föremål för politisk och ekonomisk kamp. Och socialismen ställer också nya frågor som socialismens historia lär oss.

Som kommunist ser jag inte socialismen som något slutmål (i den grad något i denna värld är slutligt). Jag ser socialismen som ett steg på vägen, men det jag egentligen önskar är att gå vidare därifrån till ett samhälle utan klasser, utan nationalstater och utan någon form av utsugning och förtryck. Men för att komma fram till socialismen är jag väldigt inställd på att gå samman med folk som ser på socialismen som själva målet.

Jag tror ju att om man konsoliderar socialismen som sådan, så konsoliderer man också ett maktförhållande som förmodligen leder till att det växer fram en ny härskarklass. Vi har exempel nog på att socialismen har degenererat och att samhällelig egendom har blivit behandlad som privategendom till en liten, härskande elit.

Efter att den socialistiska folkfronten har segrat och genomfört den ekonomiska och politiska revolution som socialismen är, kommer den snabbt att splittras i olika riktningar beroende på hur man vill att samhället ska utvecklas. Det betyder at socialismen kommer att vara mer eller mindre demokratisk, mer eller mindre radikal, mer eller mindre kollektivistisk, allt i enlighet med hur denna politiska kamp artar sig.

Pål Steigan var ordförande för AKP(m-l) i Norge 1975-1984 och är idag med i dess internationella utskott.