Kapitalismen byter chef

Världshistoriska konsekvenser av att Kina går förbi USA

Det här är privata anteckningar ”från mig till dig” – ofärdiga och ofullständiga. Notapparat finns inte, korrekta referenser eller riktig citering garanteras inte. En del av siffrorna är resultat av SUH (Snabb och Ungefärlig Huvudräkning) av Tron Ögrim.

Förklaringar: GDP PPP betyder bruttonationalprodukt omräknat till köpkraft internt (det vanligaste uttrycket på svenska är köpkraftsviktad BNP – översättarens anmärkning) i olika ekonomier. (används bland annat av FN:s utvecklingsorganisation UNDP.) Det jag kallar GDP i rådollar är BNP som inte är omräknad ( något som till exempel gör den kinesiska och en del andra ekonomier (Indien, Ryssland och så vidare) väsentligt mindre, jämfört mevd en del andra ekonomier, exempelvis den norska som då ser relativt mycket större ut.) De viktigaste källorna är www.undp.org och Lenin: Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, dessutom en helvetes massa läsning som jag inte gitter notera.

Läs vidare på eget ansvar.

1. Kina går förbi USA

En av de största förändringarna under de senaste 100 åren i den kapitalistiska världen är på gång:

För omkring 100 år sedan blev England (tätt följd av konkurrenten Frankrike) ersatt av USA som världens ekonomiskt starkaste kapitalistiska land. Under de närmaste åren kommer USA att ersättas som världens största ekonomi (mätt i det den engelska världen kallar GDP PPP) av Kina. Det här är ett enormt jordskalv i världsekonomin som knappt är förstått och ännu mindre diskuterat, varken bland politiker och intellektuella i allmänhet eller – särskilt – på vänstersidan.

2. USA: s situation nu (2004)

USA dominerar världen ekonomiskt. Störst finanskapital. Dollarn är världsvaluta. Störst utlandsinvesteringar. Störst ekonomi mätt i GDP (PPP eller ”rådollar”). Ledande inom en del teknologiutveckling, bland annat datahårdvara och rymdteknologi. Den starkaste och mest internationellt slagkraftiga militärapparaten. Flest internationellt allierade, den starkaste makten i inflytande i exempelvis FN.

3. USA: s väg till världshegemoni

USA gick förbi England cirka 1900, mätt i GDP. Men det är intressant att lägga märke till att beträffande militär styrka och diplomatiskt inflytande tog det många år innan USA på samma sätt gick förbi de ledande imperialistiska makterna England, Frankrike, Tyskland.

I första världskriget var USA perifert och kom in sent. Typiskt nog behandlar Lenin USA ganska lite i den klassiska boken Imperialismen (1916 – det viktigaste marxistiska verket under 1900-talet). Det är ett uttryck för att England, Frankrike, Tyskland (och i Asien, Japan) dominerade världspolitiken fram till andra världskriget, även där kom USA in sent.

I inledningen av andra världskriget hade USA en långt svagare krigsmakt än de andra stormakterna, på nivå med Belgiens.

Det var först under andra världskriget som USA:s upprustning gjorde landet till den militärt dominerande världsmakten, och USA flyttade fram sina positioner i Europa, Asien och Afrika på så sätt att USA också blev diplomatiskt dominerande. Denna framryckning fortsatte under ”avkolonialiseringen” som även kan ses som en process där USA pressade ut England, Frankrike och mindre imperialistmakter från Latinamerika, Afrika och Asien och i stort sett tog över deras positioner – en utveckling som pågick ända till 1970-talet (Portugals sammanbrott i Afrikax)

Intressant: I början av denna process framställde sig USA ofta som ”motståndare till kolonialismen” (exempelvis USA:s motstånd mot Englands, Frankrikes, Israels fälttåg mot Egypten 1956!).

Det tog alltså 40 år från det att USA var ekonomiskt starkast tills USA blev militärt starkast, och först då startade USA en verklig offensiv diplomatisk politik utanför sin ”bakgård” (Mellanamerika – till och med Argentina och Brasilien var i början av 1900-talet starkare präglade av engelsk än amerikansk imperialism.) USA:s verkliga ”tigersprång mot världshegemonin” börjar först på 1940-talet.

4) Kinas situation nu (2004)

Kina är världens näst största ekonomi mätt i GDP PPP (2002) med omkring 6000 miljarder USA-dollar mot USA:s 10 000 miljarder USA-dollar. Eftersom PPP-värdena mer korrekt avspeglar den inre produktionen och exempelvis möjligheterna till militär produktion, ger de en riktigare bild av verkligheten än GDP rådollar – där Kina var nummer 6 (2002- nr 4 nu och nr 3 2005).

Utifrån Kinas nuvarande tillväxt (jag överser med den statistiska osäkerheten här) kommer Kina att gå förbi USA i GDP PPP inom 10–15 eller 20 år. Några spåmän gissar till och med på kortare perioder.

5) Historiens största industrination

Kina har redan blivit världens största industrination, dominerar massproduktion av alla slags industriprodukter från plastlock och leksaker till textilier och skor och har utifrån det en enorm export som dominerar marknaderna över hela världen, inklusive Västeuropa och USA.

6) Kinesisk import dominerar råvarumarknaden.

Det (nominellt) rekordhöga oljepriset – och tidigare i år, skrotjärnspriset, som ledde till den märkliga världsomspännande stöldepidemin av gatulock – gjorde världspressen uppmärksam på att Kinas enorma industriexpansion nu gjort att Kina dominerar råvarumarknaden som importör.

(Av två skäl är Kina det enskilda land som är viktigast för norsk ekonomi: a) Oljepriset och b) Varuimporten som håller nere den norska prisökningen. Det är självklart helt nytt i norsk ekonomi!)

Kina är på en rad områden världens största importör (exempelvis av många metaller) och till och med på de områden där Kina inte är det, som olja (USA fortfarande störst) är det den snabbt växande kinesiska importen som pressar upp priserna.

Kina har sedan 1990 (eller kanske sedan 1980) förvandlats från en ekonomi som i stort sett var självförsörjande på råvaror (exempelvis olja) till en stat som i ständigt ökande utsträckning måste importera råvaror – och strategiskt även mat. Här ligger Kina i nivå med USA (en ekonomi som Kina liknar på många sätt, bland annat på så sätt att både USA och Kina måste importera trots stora inhemska resurser), Japan och Västeuropa (och kanske så småningom Indien, nu när det landet snabbt industrialiseras).

7) Kinas transportbehov

Det enorma transportbehovet gör att Rotterdam (som från och med 1962 passerade New York som världens största hamn) under 2004 kommer att passeras av Singapore och under 2005 av Shanghai. 6 av världens 10 största hamnar ligger nu i Kina! (Ingen av dem ligger nu i USA.) Den kinesiska varuimporten spränger nu Europas hamnar och leder till stora köer. Det får Kina, som fruktar både flaskhalsar och till exempel en ny stängning av Suezkanalen eller problem i Malackasundet till att undersöka projekt som den fantastiska idén om världens största järnvägsprojekt Urumchi-Narvik + mer ”moderata” projekt som järnväg till Tibet, oljeledning genom Burma och så vidare.

8) Kina ställer om till högteknologisk export

Medan Kina för 20 år sedan inte hade högteknologisk export, är Kina nu världens näst största elektronikproducent efter Japan. 50 procent av alla kameror och 25 procent av alla kylskåp tillverkas i Kina. Ett kinesiskt monopol är världens största producent av teveapparater, i Kina och utomlands.

9) Asien och datarevolutionen

Internationellt finns det tre centra för den sociala datarevolutionen (definierad som en stor reorganisering av ekonomin genom massanvändning av datateknologi, inklusive kommunikation).

• Nordamerika
• Europa, särskilt Skandinavien och Nordeuropa
• De högt utvecklade delarna av Ostasien (inklusive Singapore och Australien/Nya Zeeland).

Dessa tre områden är assymmetriska. USA ligger först i hårdvaruutvecklingen och utvecklingen av stora dataföretag. Nordeuropa och Skandinavien har varit ett centrum för utveckling av socialt användande av datanätet, som internetbank och så vidare, och för mobiltelefoni (inklusive SMS). Ostasien har bland annat störst bredbandstäthet för internetanvändning i hemmen (Sydkorea), det mest avancerade internetmobiltelefonisystemet (iMode/Japan), och har blivit de största chipsproducenterna i världen. Totalt är antalet internetanvändare i världen troligtvis drygt en miljard, mobilanvändare kanske över 2 miljarder.

10) Kina, Internet, mobiltelefoni

Kina är nu världens största mobiltelefonland mätt i antalet användare (kanske 350 miljoner). Branschen gissar på en mättnad vid 700-800 miljoner användare i Kina (USA har under 200 miljoner).

Kina är världens näst största Internetland med uppskattningsvis 120 miljoner användare (USA har kanske 180-200 miljoner användare). Kinesiska är världens näst största Internetspråk, kanske 15 procent av Internet (engelska är världens största, 25-30 procent). Med den nuvarande tillväxttakten kommer Kina att passera USA och engelska som Internets största land och språk.

11) Kina, USA och forskningskapplöpningen

Datarevolutionen, som är den andra stora omvälvningen inom kapitalismen för tillfället (övergången från industrikapitalism – industri är den viktigaste formen för konkret kapital – till datakapitalism – information, programvara och så vidare är den viktigaste formen av konkret kapital, och samhället reorganiseras i samspel med det) gör forskningen allt viktigare för konkurrensen mellan de ledande ekonomiska makterna.

Enligt UNDP 2004 SUH placerar sig USA, Kina och EU ungefär lika när det gäller det antal som UNDP definierar som forskare (grovt räknat 1 miljon vardera). (Andra källor ger USA ett mycket större försprång.) (Andra stora ”forskningsstater” enligt UNDP är Ryssland, Japan.)

Men TÖ SUH uppskattar priset per forskare till att en amerikansk forskare kostar ungefär lika mycket som 25 kinesiska forskare (något mindre för Japan). Oavsett noggrannheten här så är tendensen säkert riktig. Stora japanska firmor – och allteftersom även amerikanska – flyttar eller upprättar forskningsavdelningar i Kina.

Kina har blivit huvudkonkurrent till USA i fråga om rymdforskning. (EU har problem med all forskning eftersom EU inte är en central stat och inte kan styra resurserna centralt som USA och Kina kan göra. USA har nekat Kina inträde i samarbetet om den internationella rymdstationen. Kina har svarat med att de kommer att bygga en egen rymdstation, och att de kommer att åka till månen (ett mer förnuftigt projekt än Bushs Mars-projekt som jag tippar kommer att stranda på grund av de enorma priserna i USA). Kina importerar rymdteknologi från Ryssland (som har mycket teknologi men lite pengar), samarbetar med Brasilien och Europa och så vidare. (USA har i gengäld just hotat med att skjuta ned EU-satelliter som har Kina som partner, om det blir krig x) Detta understryker att Kina nu har blivit USA:s huvudkonkurrent i forskningskapplöpningen, och att USA:s nuvarande regering också inser det.

12) Yuan och dollar

USA har de senaste åren finansierat sin förbrukning med utländska lån. Det får många ekonomer att frukta ett sammanbrott för dollarkursen. USA:s regering klagar över att Kinas regering sätter kursen på yuanen ”konstlat lågt”. USA har ett enormt handelsunderskott i förhållande till Kina, och vill att Kina ska höja kursen på yuanen i förhållande till dollarn. Kina har hittills stått emot den pressen. Medan yuanen bara utgör omkring 10 procent av värdet av USA-dollarn i världshandeln (det är möjligt att även det är för mycket) har en del av Kinas viktigaste handelspartners i Asien bestämt sig för att följa yuanen mot dollarn – såvitt jag förstår, gäller detta delvis också japanska yen? Kina har nu de facto blivit en av de 3-4 viktigaste spelarna i världsekonomin, också när det gäller valuta.

13) ”En kinesisk ekonomisk krasch?”

Då jag var i Kina för 18 år sedan och såg de enorma (bland annat hotell-) investeringarna trodde jag att en ekonomisk krasch skulle komma på kort sikt. Sedan har ekonomin vuxit utan jämförelse med någon annan ekonomi i världshistorien. Nu pratar många ekonomer om en möjlig ”kinesisk krasch” igen. Utan att gå in på de mer specifika argumenten, tror jag att exportökningen plus råvaruprisökningarna pekar i riktning mot en sådan krasch på en skala mellan sannolik och säker. (Jag tror inte att regeringen har verktyg för att verkligen genomdriva den beslutade ”nedkylningen av ekonomin”.)

Kina har nästan ensamt svarat för uppgången i ekonomin de senaste par åren. Kina som största handelspartner med både ASEAN, Japan och Syd-Korea har med ökande import svarat för uppgången i dessa områden och bland annat bidragit till att vända en 10 år gammal tillbakagång i Japan. Kina var inte med, varken i den senaste ”Asienkraschen” eller i ”dot.com-kraschen” i väst efter 2000. Kina har även bidragit till att många fattiga råvaruexportörer i tredje världen har haft goda intäkter de senaste åren (även om Kina å andra sidan tvingats betala, bland annat för dyrare olja).

Vad kan alltså en ”Kina-krasch” betyda för världsekonomin?

Försiktigt sagt, rätt mycket.

Vem kommer att vinna strategiskt på en krasch?

Marxismen säger oss att en krasch innebär sanering av kapital, att de största kapitalisterna kan köpa upp konkursade konkurrenter billigt, och så vidare. Jag tror att blandningen av kinesiskt statskapital (provinskapital, militärkapital och så vidare) och privatkapital är väl lämpat att bli vinnaren i en sådan internationell krasch, på grund av sin koncentrerade karaktär och sin starka direkta sammansmältning med regeringen och den centrala statsapparaten.

Dessutom kommer Kina att sitta med enorma osålda lager av produktionen från alldeles före kraschen när uppgången kommer – av allt från plastlock och Barbiedockor till chips och mobiltelefoner – vilket kommer att kunna realiseras till underpriser när köpkraften återhämtar sig från bottenläget och effektivt slå ut mindre producenter som försöker komma på benen igen.

Jag tror alltså att Kinas ekonomiska tillväxt, som är snabbare än alla konkurrenters (inklusive USA:s), kommer att fortsätta även om Kinas ekonomi kraschar de närmaste åren.

14) Det kinesiska ekonomiska systemet

Jag anser utan tvekan att Kina är ett imperialistiskt land, som Lenin definierade det i boken från 1916: Ett land där ekonomin domineras av stora kapitalistiska monopol och som exporterar kapital. (Staten, provinserna och militären dominerar många monopol, men samtidigt konkurrerar de med varandra både inom landet och internationellt.)

Kinesiska monopol konkurrerar intensivt med bland annat amerikanska om kontroll över råvaror, något Lenin beskriver som typiskt. Eftersom ”gamla imperialister” redan etablerat sig där det är lättast, går kinesiskt kapital in i de fattigaste och mest instabila länderna i världen och i länder där USA inte vill etablera sig. Kina investerar exempelvis i olja i Sudan, bygger monteringsfabriker för kinesiska bilar i Iran, och så vidare. Över hela Afrika kan du nu ta in på kinesiska hotell om du villx

Men Kina gör även stora investeringar i till exempel Brasilien, och ett kinesiskt monopol köpte nyligen upp ett av Kanadas största gruvföretag i konkurrens med Brasilien.

15) Kinesiska klasskillnader

Enligt UNDP 2004 (statistik från 2002) ska Kina ha en GDP PPP per capita på grovt räknat 5000 USA-dollar, det vill säga ungefär lika mycket som Norge 1947 x Något som – om tillväxten fortsätter som nu – om 10 år kanske kan bli det dubbla, det vill säga som Norge 1973x

Men Kina är ett mycket mer ojämlikt samhälle än vad Norge var då (Norge var långt mer ”socialistiskt” än Kina är i dag) och olikheterna ökar i Kina. Tron Ögrims SUH baserad på UNDP ger en uppskattning på omkring ”ett Japan” i Kina (cirka 130 000 000 människor) som i genomsnitt lever på omkring 15 000 USD PPP, det vill säga som i Tjeckien ungefär. Sätt ned nivån till 10 000 USD PPP och vi får ”ett USA” – 260 000 000 – som lever på en ”polsk” genomsnittsnivå.

Ett par uttryck för detta: Kina har blivit världens tredje största bilmarknad, och marknaden domineras av lyxmodeller. Kina har startat massturism utomlands, och har sänt ut 17 miljoner turister från Kina i år. Exempelvis har Kuba certifierats av kinesiska myndigheter för kinesisk massturism, och den amerikanska kolonin Nordmarianerna rapporterar om problem, eftersom den också är certifierad som kinesiskt turistmål.

Å andra sidan finns ”ett Nigeria” (cirka 130 000 000) på botten, som lever på ”nigeriansk nivå”: 1000 USA-dollar PPP i snitt. Den genomsnittliga starka ökningen av levnadsstandarden – som inkluderar städer där människor lever på ”sydeuropeisk” nivå, där det dessutom finns arbetskraftsbrist inom delar av den nya industrin – har följts av en stark ökning av fattigdom på delar av landsbygden, stora gamla industriområden där industrier med 50-talsteknologi är nedlagda, och så vidare. I år uppger Kina officiellt för första gången på många år att antalet verkligt fattiga ökar, trots uppgången i ekonomin.

Hur många verkligt stenrika som finns är svårt att uppskatta utifrån den information som jag har sett. En man från Hong Kongs handelskammare som var i Oslo tidigare i år, skröt med att det finns ”över 30 miljoner miljonärer i Kina, fler än i USA”.

Tillsammans med omfattande korruption, väldig brutalitet i delar av industrin (exempelvis den enorma kolgruveindustrin) förklarar detta varför Kinas regering har grund till att frukta stor oro, kanske uppror och kaos, till exempel i samband med ekonomiska kriser eller krig.

16) Det kinesiska politiska systemet?

Detta kräver en egen undersökning som jag inte har gjort. En naturlig frågeställning utifrån Maos karaktäristik av Sovjet på sin tid, är ”är Kina en aggressiv fascistisk diktatur”? Mitt försiktiga svar är nej.

På försök kommer jag att lägga mig till med en karaktäristik som jag såg kom ut av ett norskt forskarseminarium nyligen: En auktoritär diktaturstat med konfucianska drag.

Den aggressiva fascistiska ideologin, riktat mot både mot intern opposition och externt världsherravälde, som präglade både Nazi-Tyskland och Brezjnevs Sovjet, saknas. Den inre kontrollen är mindre rigid, regeringen experimenterar försiktigt med okontrollerade lokalval och så vidare. Det finns inte heller någon aggressiv inre fascistisk rörelse som försöker forma systemet i en mer strömlinjeformad diktatorisk riktning.

Modellerna för en stor del av eliten i partiet ser ut att vara Singapore, Hongkong – och faktiskt väst. I kinesisk tappning, där mantrat först och främst är ”stabilitet” – gör inte som Sovjet, ta inga chanser som riskerar att skapa sammanbrott.

17) Framtiden för Kina x?

Hittills har jag nöjt mig med att beskriva situationen fram till idag. Men typiskt för denna utveckling är att vi är i en så tidig fas att de viktigaste förändringarna ännu inte har skett.

Vad kommer att ske i nästa omgång? En ”grundlig” genomgång kräver minst lika omfattande anteckningar, till och med i detta format.

Kanske gör jag det x men här, bara några mycket korta punkter:

Kina kan (förutsatt att Kina inte drabbas av stora kriser) inom loppet av tio år inte bara gå förbi USA utan även bli dominerande i de nya sektorerna i kraft av sin stora marknad, sina låga löner och sin enorma, billiga forskarkapacitet. (Kina bör till exempel kunna gå förbi USA, när det gäller rymdfart, utifrån pris.) I jämförelse med USA befinner sig Kina i år ”1900” (den viktigaste skillnaden är att USA då var rikare per capita än England, Kina är självklart fattigare per person än USA och kommer att så vara länge.)

Kina har världens största militärmakt mätt i antal soldater (olikt USA 1900). Kina som modern militärmakt kommer att kunna gå förbi USA, om inte förr så när GDP PPP passerar USA. Om Kina kommer att upprusta så kraftigt eller om Kina först kommer att bli provocerat att göra det på grund av en militär konflikt (eller hot om det) får historien utvisa.

Diplomatiskt influerar Kina ”spontant” ett hundratal länder i Asien och Afrika som enorm importör. Kina har dessutom de facto blivit den dominerande makten i några små grannländer, som Laos, Kampuchea och Myanmar (Burma).

Kinas systematiska diplomati är utpräglat ekonomisk. Den har bland annat riktat sig mot ASEAN, Sydkorea och Japan med sikte på att få till ett ”ASEAN plus tredje världens största frihandelsblock” – mot Centralasien (Shanghai-pakten) med sikte på att bland annat säkra olja, och mot Ryssland (olja, trä, metaller, teknologiimport och så vidare) som Kina nyligen har ”gett” 1,5 miljoner kvadratkilometer land som Tsarryssland tog på 1800-talet, och mot Indien, som fått Kinas stöd till en plats i FN:s säkerhetsråd (troligen tillsammans med Brasilien, medan Kina går mot Japan och troligen också mot Tyskland).

Men samtidigt börjar Kina överge den politik som har tillämpats de senaste tio åren, som begränsar kinesisk närvaro till Kinas gränsområden. Kina har exempelvis nyligen sänt drygt 80 polissoldater till FN-styrkan i Haiti, till Bush-regeringens stora fasa.

Kommer de stora kinesiska utlandsinvesteringarna, transporterna, säkrandet av råvarorna och så vidare leda till en världsomspännande kinesisk utrikespolitik de närmaste 20 åren? Jag tror det.

Lula i Brasilien argumenterar för en ”Syd-allians”, ekonomiskt, teknologiskt och så vidare, mellan länder som Kina, Indien, Brasilien, Sydafrika och så vidare. (Enligt min mening är flera av dessa länder också ”nya imperialister” ekonomiskt, utifrån Lenins definition 1916.)

Kina är mycket mer försiktigt med att säga sånt och vill inte blockera olika möjligheter. (Exempelvis försöker oppositionen i Japan fjärma Japan från USA och lägga landet närmare Kina, i takt med handelsutvecklingen x) Men att Kina som andra världsmakter kommer att bygga upp en ”familj” av nära allierade (något som Kina undvikit hittills) verkar troligt.

18) Kina och USA – ”det nya Sovjet”?

Kinas politik gentemot USA är försiktig. I motsättning till både Washington och Moskva (förr och nu) säger Beijing hellre lite. Beijing var emot Irak-kriget men lät Frankrike, Tyskland och Ryssland ta stöten mot USA.

Men Kinas konkurrens med USA blir objektivt ständigt skarpare – i första omgången om råvaror, marknader, valuta och så vidare, i nästa omgång – tror jag – om geopolitiskt stöd för att säkra de ekonomiska intressena.

Blir Kina ”det nya Sovjet” i förhållande till USA? Nej, för Kina är olikt Sovjet på minst två viktiga sätt:

• Tsarryssland var en militärstat som var uppbyggd på ständig erövring av land. Sovjet upprätthöll traditionen att utvidga sig, bland annat under andra världskriget, och sände soldater till nya länder fram till 1980-talet. Kina har de senaste 150 åren däremot ingen tradition av att erövra land och sända soldater utomlands (Kinas interventioner efter 1949 har bara varit i grannländer, ur kinesisk synvinkel defensiva och har alltid slutat med att soldaterna har dragits tillbaka). I kinesisk tradition betyder militära äventyr instabilitet, alltså fara.
• Sovjet fick aldrig kinas nuvarande ekonomiska styrka! Sovjet som var Norges grannland fick aldrig den ekonomiska betydelse i Norge som Kina har nu! Kinas världsomspännande ekonomiska betydelse gör Kina till en mycket farligare konkurrent för USA-imperialismen i ekonomin än Sovjet någonsin var.

19) Världskrig inom 20 år?

Några kommentatorer hävdar att Irak-krigets ”egentliga mål” är att ”ringa in Kina” – utifrån de nykonservativa USA-strategernas planer utarbetade på 1980-tallet för att ”ta Kina innan Kina blir starkare än USA”. Det är intressant att lägga märke till att före 11 september var Bush-regeringen tämligen aggressivt mot Kina.

Det är också intressant att i den nuvarande kraftiga upptrappningen av motsättningarna mellan Taiwan och Beijing (där Taiwans regeringschef bl.a. har sagt att han måste ha möjligheten att ödelägga kinesiska storstäder för att ”stå emot kinesisk press”) ligger USA hårt på och stödjer den sida som vill att Taiwan ska köpa stora amerikanska vapensystem, i motsättning till en stark falang av storkapitalister och det gamla Koumintang-partiet (!) som önskar avspänning med Beijing.

Skärpningen av krisen mellan Beijing och Taiwan är nu så kraftig att exempelvis Singapores regering har varnat två gånger för att det kan sluta med krig. Två möjligheter:

• Vissa kretsar i USA kan tänka sig ett ”preventivt” krig med Kina innan det blir för sent.

Jag förmodar att det på USA-imperialismens tankesmedjor finns människor som fuskar med sånt. (Å andra sidan är det vanskligt att få igenom, bl. a. på grund av krigsmotstånd i USA – både från vanliga människor och byråkrater, militärer och kapitalister som förstår att det är galenskap.)

• USA-regeringar kan i de kommande åren försöka att inveckla Kina i lokala konflikter för att ”tappa” Kina på blod, så som Sovjet förblödde i Afghanistan, Etiopien och så vidare.

Det blev ju aldrig något ”varmt” världskrig mellan USA och Sovjet, även om det såg illa ut många gånger. Men ett 40-årigt ”kallt” tredje världskrig blev det. Men vi bör också komma ihåg att inget av de två ”varma” världskrigen bröt ut för att de var planerade. Båda bröt ut för att ständigt skarpare lokala konflikter ”drog” de två blocken in i dem, i strid mot alla parters kortsiktiga planer. På så sätt påminner situationen mer och mer om utvecklingen före första världskriget, med den ”gamla” makten med ”imperiet där solen aldrig går ned” mot den ”nya” makten som stiger upp och behöver råvaror och marknader för export. Detta är inte en ”spådom om att det blir ett världskrig mellan Kina och USA de närmaste 20 åren”. Exakt här vill jag ansluta mig till Stalin, som sa att imperialistiska krig i största allmänhet inte kan undvikas så länge imperialismen finns, medan konkreta krig alltid kan undvikas eller stoppas.

Men det är en ”spådom om att konflikter mellan USA och Kina inte kan undvikas de närmaste 20 åren” och att faran för att några sådana konflikter, i värsta fall, kan ”glida in i” till och med ett tredje ”varmt” världskrig, inte kan uteslutas.

Usch!

”Och ändå var det många verser kvar” – men de får vänta.

20) Kan något hindra att Kina går förbi USA?

Men Kina kanske aldrig går förbi USA?

Jag har diskuterat ekonomiska kriser, eventuella krig (storkrig eller lokala krig). Såvitt jag kan se kan ingenting hindra denna utveckling, annat än att Kina på ett eller annat sätt faller samman (inre uppror, uppsplittring i flera stater, Kina förlorar ett storkrig eller liknande).

Men mer grundläggande tror jag att denna fråga är galet ställd. För egentligen finns det inte en historisk punkt där Kina går förbi USA ”exakt då”. När det gäller Kina som industriproducent har Kina redan gått förbi. Detsamma med Kina som mobiltelefonmarknad eller internationell uppköpare av många metaller x Om vi ska räkna Kina som ”världens största ekonomi” när Kina går förbi USA i GDP PPP eller i ”råa USA-dollar” (båda är väldigt teoretiska storheter) är egentligen formella frågor. Eller om vi kommer att värdera Kina som ”starkare än USA” först när Kina är militärt starkare i världsmåttstock, eller uppenbart diplomatiskt starkare (har fler allierade, kan ”slå USA i FN” eller liknande).

Poängen är att Kina redan har gått förbi USA på många områden, och månad för månad, halvår för halvår går förbi USA på nya områden. Kina är den enda verkligt likvärdiga rivalen till USA i världsekonomin nu. Detta har redan skett. Frågan bör egentligen ställas: Kan något hindra Kina från att bli mycket starkare än USA?

Mitt personliga svar är att det säkert kan tänkas, men för mig verkar det inte troligt.

Tron Ögrim

september 2004

Översättning: Bengt-Olof Lindbergh