Imperialismen och de nya krigen

Vissa vänsterdebattörer har på sistone utan närmare motivering hävdat att ”enkla förklaringar om ’imperialism’ kommer till korta” för att förklara USA:s krig i Irak. Det imperialismbegrepp som åsyftas är det som framför allt användes av den maoistiska rörelsen från och med 60-talet och som byggde på Hobsons och Lenins teorier.

Under Vietnamkriget på 1960-talet stod det strid om imperialismbegreppet. Några av USA:s kritiker menade att kriget inte var uttryck för något systemdrag hos kapitalismen. Det var tvärtom uttryck för en olycklig politik. Men genom kampen mot Vietnamkriget växte det fram en allt starkare insikt om att kriget var en följd av kapitalismen, sådan den utvecklats i vår tid, och att det var meningsfullt att kalla detta imperialism. Tidningen Klassekampen var viktig i arbetet med att skapa en sådan förståelse.

Imperialismteorin

Begreppet imperialism som beteckning på kapitalismen i vår tid lanserades av den brittiske ekonomen J A Hobson 1902. Hobson gjorde en högst intressant analys av imperialismens genombrott i USA runt förra sekelskiftet och skrev bland annat:

Det var det plötsliga behovet av utländska marknader för varor och investeringar som så tydligt var grundvalen för imperialism som det republikanska partiets politik och praxis. Det var detta parti de stora industriella och finansiella hövdingarna tillhörde, och det tillhörde dem. President Theodore Roosevelts äventyrslystna entusiasm och hans ”uppenbara ödesbestämdhet” och ”civilisationsuppdrag” får inte lura oss. Det var dessa herrar, Rockefeller, Pierpont Morgan och deras sammansvurna, som behövde imperialismen och som fäste den vid skuldrorna på den stora republiken i väst. De behövde imperialismen därför att de önskade använda de offentliga resurserna i sitt land för att finna profitabel användning för sitt kapital, ett kapital som annars skulle ha legat i träda. (John D Rockefeller, grundläggare av Standard Oil, och J P Morgan, grundläggare av General Electric och US Steel, var två av sin tids största finanskapitalister; min anm. P.S.)

Hobson knyter alltså imperialismen till det moderna finans- och industrikapitalets behov. Han påpekade att trots att den förtjänst som uppnås genom att få kontroll över marknader och råvaror är mindre än kostnaderna för kapprustningen, är det en liten grupp kapitalstarka bolag som driver fram krig, eftersom de inte kan finna lönsamma investeringar för sitt stora kapital utan sådana erövringar.

Lenin tog upp Hobsons teori och vidareutvecklade den i boken Imperialismen, kapitalismens högsta stadium från 1916.

Enligt Lenin fanns det vissa särdrag hos den mest avancerade kapitalismen, sådan den framträdde vid tiden kring det förra sekelskiftet:

• Kapitalet hade blivit så koncentrerat att det uppstått monopol som helt eller delvis behärskade hela sektorer eller dominerade hela marknader.
• Bankerna hade växt från rollen som mellanhänder och blivit självständiga finansiella operatörer – det hade växt fram en finansoligarki.
• Kapitalexporten hade blivit väl så viktig som varuexporten.
• De stora industri- och finansmonopolen hade delat världen mellan sig.
• Uppdelningen av världen mellan stormakterna var slutförd.

Någon menade att detta system kunde förbli stabilt och fredligt. Till dem sade Lenin att de lagar som styr kapitalets utveckling inte känner till någon jämn och balanserad utveckling. Han menade att det var omöjligt att tänka sig att alla kapitalistiska länder kunde utveckla sig i samma takt över en längre tid. Därför måste det uppstå ständigt nya krig om fördelningen av makt, marknader, råvaror och rikedom.

Tiden efter 1916 har i hög grad bekräftat detta.

Väldigt mycket av den industriella innovationen och tillväxten skedde i Tyskland. Den stora kolonialmakten Storbritannien hade däremot stagnerat. Detta tvingade in Tyskland i en allt bittrare kamp om råvaror, kolonier och marknader, i första hand mot det brittiska kapitalets imperium. Denna rivalisering slutade i två förfärliga världskrig.

Det är också uppseendeväckande att vissa lanserar en dylik tes just nu när imperialismbegreppet blivit rumsrent inom Bush-flygeln i amerikansk politik. Medan de tidigare blev indignerade över påståenden om imperialism, har de nykonservativa nu gjort just imperialismen till sin hjärtefråga. USA ska bygga ett världsomspännande imperium. USA ska gå i krig för att försvara sina ekonomiska, politiska och militära intressen var som helst i världen. Och USA tänker inte låta petiga hänsyn till internationella avtal, traktater, mänskliga rättigheter eller liknande stå i vägen.

De nya imperialistiska ideologerna

Den nykonservativa grupperingen runt den amerikanske presidenten försvarar USA:s rätt till att bygga ett världsomspännande imperium. Låt oss se vad de säger:

”Först måste USA visa det nödvändiga ledarskapet genom att etablera och slå vakt om en nyordning som övertygar potentiella konkurrenter om att de inte behöver ikläda sig en större roll eller föra en mer aggressiv politik för att skydda sina legitima intressen. För det andra måste vi på icke-militära områden bevaka de framskridna industriländernas intressen tillräckligt för att avskräcka dem från att utmana vårt ledarskap eller försöka välta den etablerade ordningen över ända. Slutligen måste vi upprätthålla mekanismer för att avhålla potentiella konkurrenter från ambitioner om en större regional eller global roll.” (Från Defense Planning Guidance av vice försvarsminister Paul Wolfowitz.)

”Vi är tvungna att föra kriget mot terroristerna på andra länders territorium, och alla normer för internationell ordning försvårar det. Presidenten blir därför tvungen att ändra de grundläggande hållningarna till sådana normer, i motsatt fall kommer våra händer att vara bundna av föråldrade institutioner som inte är i stånd att försvara oss.” (Richard Perle, rådgivare till Pentagon)

Den nya och mer offensiva imperialistiska politiken har naturligtvis sina förfäktare i centrala amerikanska tidningar.

Den nykonservativa förtruppen inom den amerikanska imperialismen drar till med stora historiska jämförelser. Många gånger jämförs USA:s nya världsherravälde med Romarriket, till det förstnämndas fördel:

”USA är den mest storsinnade imperiemakt som någonsin har existerat,” förklarade Dinesh D’Souza i Christian Science Monitor 2002.

”Afghanistan och andra länder med problem ropar efter den sortens upplyst utländsk administration som en gång utövades av självsäkra engelsmän i ridbyxor och tropikhjälm”, skrev Max Boot 2001 i en artikel i The Weekly Standard med titlen ”The Case for American Empire.”

I The Wall Street Journal har historikern Paul Johnson förkunnat att ”svaret på terrorismen” är ”kolonialism.”

Mark Steyn, kolumnist i National Post, skriver i Chicago Sun-Times, att ”imperialism är svaret.”

I Washington Post skriver Charles Krauthammer: ”Faktum är att inte något land har varit så kulturellt, ekonomiskt, teknologiskt och militärt dominerande i världshistorien sedan Romarriket.”

Sebastian Mallaby, Foreign Affaires mars/april 2002 (Mallaby är lederskribent och fast krönikör i tidsskriften):

”Imperier är inte alltid planerade. De ursprungliga amerikanska kolonierna började som oavsiktliga biprodukter av brittiska religiösa strider. Den brittiska politiska klassen var inte säker på om den önskade styra Indien, men kommersiella intressen drog i alla fall in den där. USA av idag kommer att vara en ännu mer motvillig imperialist. Men ett nytt läge för ett imperium har uppstått, och genom maktens kraft kommer Amerika med nödvändighet att spela den ledande rollen.”

Norman Podhoretz, ex-trotskist, nu nykonservativ chefssideolog, argumenterar för att det är George W. Bushs uppgift ”att leda det Fjärde världskriget (han räknar det kalla kriget som Tredje – författarens anm.), kriget mot den militanta islam.” Podhoretz ger Eliot Cohen äran för begreppet ”Fjärde världskriget”. Podhoretz menar att före den 11 september var George W. Bush osäker på varför han hade valt att bli president, men från och med då, ”visste Bush, som återfödd kristen, att Gud hade placerat honom i Det ovala rummet med ett syfte. Han hade placerat honom där för att föra krig mot terrorismen.”

James Woolsey, tidigare chef för CIA, sade i en tal på University of California i Los Angeles den 2 april 2003 att kriget i Irak är starten på det mycket önskvärda Fjärde världskriget. ”Vi leder det Fjärde världskriget, ett krig som kommer att vara längre än de Första och Andra världskrigen. Allteftersom vi närmar oss ett nytt Mellanöstern”, sade han, ”kommer en massa folk att bli väldigt nervösa. Och vi önskar att ni ska vara nervösa”.

Kampen mellan imperialistmakterna

Det är sant att USA:s regering har lagt ut en stor del av denna krigföring på entreprenad, och att den delvis förs av privata arméer av legosoldater. Men det kan likväl inte förnekas att dessa kontraktörer är i Irak på uppdrag av staten USA och att de finansieras av den amerikanska statsbudgeten. Det framgår också av citatet från Wolfowitz att USA:s krig är ett krig för att hindra andra imperialiststater från att ta upp konkurrensen. Ockupationen av Irak är direkt riktad mot särskilt Frankrikes, Tysklands och Rysslands intressen. Dessa länder hade före kriget en långt starkare position i förhållande till landets oljeresurser än USA.

Precis som det var Rockefellers och Morgans behov som lade grunden till imperialismen som den framträdde för hundra år sedan, är det det amerikanska finans- och industrikapitalets intressen som är den helt centrala grundvalen för dagens krig. Det är kampen för att kontrollera världens oljeresurser, det är kampen för att säkra den amerikanska industrins marknader, det är kampen för att hindra rivalerna från att bli starka nog att ta upp konkurrensen på allvar. Det är kort sagt Halliburtons, Exxons, Chevron-Texacos, Lockheed Martins intressen.

USA är emellertid en koloss på lerfötter. I öppen konkurrans tappar landet nu marknader till många av sina konkurrenter. Se förhållandet mellan EU och USA:

Usa:s handelsunderskott

På lite längre sikt är Kina ett ännu större hot mot det amerikanska världsherraväldet. Kinas ekonomi växer nu med cirka 8 procent om året. Kina har redan fler mobiltelefoner och snart också flera internet-användare än USA. Den kinesiska medelklassen utgör redan en köpstark marknad som i antal människor är större än USA:s befolkning. Och handelsbalansen är rena katastrofen för USA:

Genom de stora handelsunderskotten med omvärlden har USA skaffat sig en statsskuld på otroliga 7,33 triljoner dollar (uppskattning den 13/8 2004 från U.S. Department of the Treasury’s Bureau of the Public Debt). Under 2004 passerar USA:s nettoskuld till utländska kreditgivare 3,7 triljoner dollar. Den våldsamma militära upprustningen kombinerad med stora skattereduktioner bidrar naturligvis väsentligt till detta. En interessant detalj är att skiftet kom under Ronald Reagan. Före reaganomics var USA världens största kreditgivarnation. Under Ronald Reagans åtta år i Vita huset reducerades landet till världens största gäldenärnation.

De flesta länder är tvungna att hålla handelsunderskottet i schack för att undvika att deras valuta kollapsar. Det slipper USA, därför att dollarn fungerar som internationell reservvaluta, inte minst inom oljehandeln. Alla länder behöver dollar för att köpa olja. Medan andra länder måste skaffa sig dessa dollar genom att handla med USA, kan USA själv skaffa sig dollar genom att låta sedelpressarna snurra allt snabbare. Centralbankerna i Japan, Kina, Syd-Korea, Ryssland och alla andra köper amerikanska obligationer för sina dollar och bidrar därmed till att stödja den amerikanska valutan trots ett underskott i betalingsbalansen mellan USA och omvärlden på 500 miljarder dollar årligen.

Men detta är ett myckt instabilt system. Internationella valutafonden IMF varnade redan 1999 för att det finns en gräns för hur länge utlandet vill vara med om att finansiera det amerikanske handelsunderskottet. Med euron som en tänkbar alternativ reservvaluta är det bara en tidsfråga innan en större del av världshandeln, också i olja, kommer att ske i euro i stället för dollar, och då kommer det maskineri som håller dollarn uppe på konstgjord väg och som låter USA:s regering anta budgetar som den saknar täckning för att försvinna.

Detta kan utlösa en stor krasch i USA, med stora och oöverskådliga konsekvenser för världsekonomin.

Konkurrenterna betalar för USA:s herravälde

Med dessa underskott är det i realiteten andra länder som bekostar den amerikanska imperialismen. USA kan betala sina enorma militärutgifter med sedelpressarna, eftersom konkurrenterna accepterar en starkt övervärderad dollar. Skulle de sluta med det, skulle det leda till ekonomisk katastrof för USA. Det enda sättet för USA att upprätthålla detta ojämna förhållande är att hålla ett militärt stryptag på sina konkurrenter. Republikanernas världsomspännande krigsprojekt är alltså inte bara galna mäns verk. Det är en logisk följd av USA:s ekonomiska svaghet. Om vi ser på stormakternas militärutgifter blir detta mycket synligt:

USA:s militärutgifter är inte bara suveränt högst i världen. De är 80 procent högre än utgifterna för de fem andra stormakterna tillsammans.

Hur sårbar den amerikanske imperialismen är understryks när BBC rapporterar att saudiarabiska investerare har tusen miljarder dollar i amerikanska banker och ytterligare tusen miljarder på aktiemarknaden. Vad händer med amerikansk ekonomi om dessa investeringar dras bort?

I dagens situation är det svårt att se hur USA kan upprätthålla sitt världsherravälde utan att ständigt föra nya krig. Detta understryks av att demokraternas presidentkandidat John Kerry den senaste tiden har lagt sig allt närmare president Bush i utrikespolitiken.

Det betyder att en analys av imperialismen som grundval för de nya krigen inte på något sätt är passé. Teorierna om imperialismen verkar tvärtom överraskande friska och relevanta för att förstå dagens situation. Det är just de kapitalistiska staternas, och nu i första hand USA:s, kamp för världsherraväldet som driver fram krigen, gärna med privata legosoldater.

...det gör också det amerikanska folket

Den extrema militariseringen av amerikansk ekonomi genomförs på bekostnad av det amerikanska folket. Välfärdsanordningarna har raserats – hälsoväsendet, skolor, offentliga kommunikationer – allt till fördel för den mest ensidiga och våldsamma militarisering av en ekonomi som världen någonsin skådat. Hur detta slår igenom i de federala budgetarna får man en skrämmande bild av genom uppställningen av 2004 års budget på föregående sida:

Militärutgifterna dominerer totalt i ett land där de rika är rika som troll och de fattiga lever i en fattigdom av dickenskt format.

De multinationella bolagen

Också de andra huvudpunkterna i imperialismteorien är fortfarande högst relevanta. Ser vi till exempel på uppdelningen av världen mellan kapitalistiska monopol så är den om möjligt ännu mer extrem än på Lenins tid.

• Bland de 100 största ekonomierna i världen finns det 51 multinationella bolag och bara 49 länder (vid jämförelse mellan BNP och omsättning).
• Den samlade omsättningen hos de 200 största multinationella bolagen är större än för alla länder i världen tillsammans, de tio största undantagna.
• De 200 största bolagens omsättning utgör 27,5 % av världsekonomin, men sysselsätter bara 0,78 % av arbetsstyrkan.

(The Rise of Corporate Global Power av Sarah Anderson och John Cavanagh, 04.12.2004)

De multinationella bolagens roll används som ett argument mot imperialismteorin, eftersom de i hög grad häver sig över nationalstaterna och opererar som stater i staten, var de än befinner sig. Eftersom de också överträffar många av världens stater i ekonomisk tyngd är argumentet förståeligt. Men fastän dessa bolag är multinationella så hindrar detta dem inte från att vara knutna till olika imperialistiska stater. Aktieägarna i General Motors och Exxon finner man över hela världen, men hemmabasen ligger otvivelaktigt i USA. Detta ser vi väldigt tydligt i fallet Irak, där just multinationella bolag med en amerikansk bakgrund lägger beslag på det krigsbyte som de amerikanske väpnade styrkorna har säkrat kontrollen över, medan deras utländska konkurrenter hålls utanför. Tills vidare är ju det motsatta fallet i Iran, där inte minst de europeiska bolagen har lyckats skaffa sig ett fotfäste som de amerikanska bolagen inte har haft möjligheter att konkurrera om.

De multi-nationella bolagens styrka motsäger alltså på intet sätt imperialismteorin utan är tvärtom en fortsättning av den uppdelning av världen mellan stora kapitalistiska bolag som redan Lenin omtalar i”Imperialismen”.

Det går inte att döma ut imperialismteorin som en föråldrad teori från svunna tider. Jag menar att jag här framfört tunga argument för att denna teori, tyvärr måste man kanske säga, fortfarande är högst aktuell och livsduglig. Den är inte bara livsduglig, den är kanske den mest relevanta teorin för att förstå den vansinniga kampen om världsherraväldet som pågår omkring oss just nu. Därfor borde den studeras mer och grundligare.

Pål Steigan

Publiceras också i Röde Fane. Denna version är något förkortad jämfört med originalversionen eftersom vissa referenser till den norska debatten har uteslutits.