Ledare:

EU-valet: en svidande bakläxa för etablissemanget

”Det låga valdeltagandet är bekymmersamt. Frågan är var smärtgränsen går? Hur länge till kan EU anses vara legitimt? Unionsbygget skakar rejält i sina grundvalar.” Så skrev Helle Klein i sin ledare i Aftonbladet dagen efter valet till EU-parlamentet.

Detta var också huvudpoängen med Nya Arbetartidningens uppmaning till bojkott av EU-valet, nämligen att bidra till att EU-parlamentets – och därmed hela EU:s – legitimitet minskade. Bara en större vänsterorganisation, KPML(r) intog samma ståndpunkt som Nya Arbetartidningen.

Inom EU som helhet minskade valdeltagandet – från 56,8 procent 1994 och 49,8 procent 1999 till 44,2 procent i år. I Sverige röstade 37,2 procent av väljarna, jämfört med 38,8 procent 1999 och 41,6 procent 1995. Inga svensk parlamentariker kan åka till Bryssel och påstå att de representerar svenska folket. Ta de socialdemokratiska representanterna exempelvis. SAP fick 24,7 procent i valet, vilket innebär att dessa bara representerar knappt 9 procent av svenska folket.

Samtliga partier – utom centerpartiet – minskade sin röstandel jämfört med föregående EU-val, eftersom den nytillkomna junilistan tog röster från samtliga partier.  Om man jämför resultatet med det senaste riksdagsvalet 2002 förlorade samtliga riksdagspartier. Kristdemokraterna förlorade en lika stor andel väljare som socialdemokraterna, 71 procent, folkpartiet 66 procent, miljöpartiet 58 procent, centern 52 procent, moderaterna 45 procent  och vänsterpartiet 30 procent.

De etablerade partierna reagerade förutsägbart på det låga valdeltagandet. ”Förfärligt”, sade kristdemokraternas ledare Göran Hägglund (SvD). Lars Ohly, vänsterpartiets partiledare, vill inte vara sämre och beskrev valdeltagandet i EU som ”skrämmande lågt” (SvD 15/6 2004). Enligt samma referat var han heller inte främmande för att låta riksdagen, i stället för svenska folket, utse de 19 ledamöterna. Detta krav har vänsterpartiet tidigare fört fram i motioner till riksdagen. Det är uppenbart att vänsterpartiet är berett att gå långt för att slå vakt om EU-parlamentets legitimitet. Andra partigängare var mer modesta och föreslog att valet skulle flyttas till september i fortsättningen.

Berodde det låga valdeltagandet på att det svenska folket är okunnigt eller liknöjt? I så fall har det skett en drastisk försämring sedan EMU-valet i höstas, då 82,6 procent röstade, det högsta valdeltagandet någonsin och ett högre valdeltagande än i riksdagsvalet året före.

Nej, den viktigaste orsaken till att folk inte gick och röstade var motståndet mot EU, vilket i sin tur sönderfaller i olika delar. Vissa röstade inte på grund att de är konsekventa motståndare till svenskt medlemskap i EU, andra för att markera sitt avstånd eller skepsis och återigen andra för att valet inte angick dem. Naturligtvis fanns det vissa som av okunskap inte röstade, men vilka sitter inne med kunskapen egentligen? De etablerade partierna som uppmanade folk att delta i valet? Ytterst är det politiska värderingar som kommer till uttryck i ett val, inte graden av kunskap.

Det mest parodiska under valvakan var statsvetaren Sören Holmbergs tolkning av vallokalsundersökningen. Han drog stora växlar på att 60 procent av de tillfrågade ville att Sverige skulle stanna kvar EU, medan endast 20 procent ville att Sverige skulle utträda ur EU. Sören Holmberg tycktes vara helt omedveten om att endast en dryg tredjedel hade brytt sig om att rösta. Det säger sig självt att detta urval inte är representativt, eftersom det viktigaste skälet till att inte rösta just var att på det ena eller andra sättet visa sitt motstånd mot EU.

Den andra viktiga konsekvensen av valet var att kravet på en folkomröstning om EU:s grundlag har vuxit i styrka. De partier som har detta krav på sin agenda, det vill säga junilistan, vänsterpartiet och miljöpartiet, fick sammanlagt 33,1 procent av rösterna. Dessutom finns det stora grupper inom framförallt socialdemokraterna, kristdemokraterna och centern, som stöder detta krav. Framförallt har det stöd bland de EU-positiva partiernas väljare, ja, till och med bland moderaternas och folkpartiets. Från EMU-valet vet vi att en majoritet av centerns, socialdemokraternas och kristdemokraternas väljare var EMU-motståndare.

Orsaken till att de fyra borgerliga partierna och socialdemokraterna är emot en folkomröstning är naturligtvis att de är rädda för att det svenska folket ska rösta emot EU:s grundlag. Det har de all anledning att vara. Därför är också frågan ”alltför komplicerad” för väljarna.

Junilistans framgång – 14,4 procent – kom som en kalldusch för etablissemanget. Inget opinionsinstitut var ens i närheten av en korrekt uppskattning av junilistans väljarstöd.

Dess framgång måste ses som en del av protesten mot EU och det svenska EU-etablissemanget. Den var ett konkret resultat av att de EU-positiva partierna rensade sina vallistor från EU-kritiker, läs EMU-motståndare, eller placerade dem så långt ned som möjligt. Det är så det fungerar bland de borgerliga partierna och socialdemokraterna. Partiledningarna bryr sig inte om att det finns en intern opposition mot EU-medlemskapet och använder sig av organisatoriska medel för att tysta eller isolera oppositionen. Partiledningarna är inte ens representativa för den egna medlemsopinionen. Den socialdemokratiska partiledningen fick en riktig smäll på fingrarna, när den enda EU-kritikern på deras vallista, Anna Hed, som stod på trettioförsta plats (på baksidan av valsedeln!), blev inkryssad till EU-parlamentet.

Posten spred inte junilistans valsedlar, så junilistan hade svårt att få ut sina valsedlar till hela landet, och dessutom fick inte junilistan delta i den avslutande partiledardebatten. Allt detta ledde till ökad sympati bland de borgerliga partiernas och socialdemokraternas väljare – junilistan blev en ”underdog”.

Man får dock inte glömma att junilistan accepterar att Sverige är medlem i EU – i så måtto är miljöpartiet och vänsterpartiet båda betydligt mer progressiva, eftersom de fortfarande har utträdeskravet inskrivet i sina program. Men junilistan är ändå en allierad i kampen för kravet på en folkomröstning om EU:s nya grundlag.

Junilistan står för en borgerligt-socialdemokratisk politik som stöder marknadsliberalismen, men som motsätter sig mer politisk överstatlighet. Vad de kommer att uträtta i EU-parlamentet är givetvis en öppen fråga, liksom den inbördes enigheten – hur de ska samspela med sina egna väljare är en ännu svårare nöt att knäcka. Sanningens minut kommer vid nästa EU-val.

Samtliga riksdagspartier utom centerpartiet gick alltså tillbaka i förhållande till valet till EU-parlamentet 1999. Centerpartiets framgång från 6,0 till 6,3 procent är marginell, och behöver inte alls ha något med centerpartiets slogan ”smalare men vassare” att göra. Bland de borgerliga partierna gjorde folkpartiet, det mest EU-vänliga partiet, den största förlusten, och minskade från 13,8 procent till 9,8 procent. Moderaterna minskade från 20,6 till 18,2 och Kristdemokraterna från 7,7 till 5,7 procent.

Socialdemokraterna minskade från 26,1 till 24,7 procent. Detta var ett svidande nederlag för regeringspartiet, som i opinionsundersökningarna låg på omkring 35 procent. Socialdemokraterna är det parti som tillsammans med kristdemokraterna har den största diskrepansen mellan väljarstöd i riksdagsval och val till EU-parlamentet. Redan i EMU-valet hade den socialdemokratiska partiledningen mer än hälften av de egna väljarna emot sig. Genom att bara placera en enda EMU-motståndare på socialdemokraternas valsedel sköt den socialdemokratiska partiledningen sig än en gång i foten.

Miljöpartiet minskade från 9,4 procent till 5,9, eller med 3,5 procentenheter, och vänsterpartiet gick tillbaka med 3 procentenheter, från 15,8 till 12,8. Båda partierna misslyckades med att göra några vinster på EMU-valet – detta i motsats till 1995, då båda partier drog fördel av folkomröstningen året tidigare och fick röstandelar som översteg dem i riksdagsvalet. Den här gången tillföll hela vinsten från EMU-valet junilistan.

I skymundan fördubblade Sverigedemokraterna sin röstandel till 1,1 procent i hela riket; i Skåne fick de 3 procent och i Landskrona 6 procent. Detta är ett mönster som gäller för alla val med lågt valdeltagande, att högerextrema partier har lättare att göra sig gällande. Men man bekämpar inte Sverigedemokraterna i första hand genom att gå och rösta i ett val till ett så kallat parlament i en union, ur vilken Sverige bör utträda fortast möjligt.

Det svenska folket tillfogade den politiska eliten i Sverige ett katastrofalt nederlag redan i samband med EMU-omröstningen. Resultatet i detta val var en ren, skär uppföljning och visar att EU-projektet har föga politisk legitimitet i Sverige.

Det viktigaste delmålet idag i den fortsatta kampen mot svenskt medlemskap i EU är kravet på en folkomröstning om EU:s nya grundlag. Valresultatet har underlättat denna kamp, men socialdemokraterna och de borgerliga partierna vill till varje pris undvika en ny folkomröstning. Därför måste alla progressiva, alla som värnar om Sveriges nationella oberoende, alla som är emot EU:s överstatliga, nyliberala projekt, först och främst kämpa för att en folkomröstningen om EU:s nya grundlag kommer stånd!