Den amerikanska ideologin

Om européerna hade agerat 1935 eller 1937 hade den nazistiska galenskapen kunnat stoppas, säger Samir Amin i denna artikel. Det är vårt ansvar att agera nu så att det nynazistiska hotet från Washington kan stoppas och tillintetgöras.

USA framhåller sig som demokrati men den religiösa retoriken tyder på att landet har totalitära ambitioner.

Idag styrs USA av en junta av krigsförbrytare som kom till makten genom en sorts statskupp. Kuppen föregicks visserligen av ett (tveksamt) val, men vi får inte glömma att även Hitler var en folkvald politiker. I den här parallellen fungerar 11/199 som ”riksdagshusbranden”; den gav juntan en möjlighet att tilldela polisen maktbefogenheter liknande dem Gestapo hade. De har sin egen Mein Kampf – National Security Strategy – sina egna massorganisationer – patriotorganisationerna – sina egna predikanter. Det är viktigt att vi har modet att säga dessa sanningar, och att vi slutar att dölja dem bakom fraser som ”våra amerikanska vänner”, vilka idag har blivit helt meningslösa.

Politisk kultur är ett resultat av gamla historiska traditioner. Som sådan är den självklart olika från land till land. Amerikansk politisk kultur är helt klart annorlunda än den som historiskt har uppstått på den europeiska kontinenten. Den har skapats genom upprättandet av New England av extremistiska protestantiska sekter, folkmordet på kontinentens urbefolkningar, förslavandet av afrikaner och framväxten av etniskt åtskilda samhällen som en följd av ständigt nya vågor av invandrare under hela 1800-talet.

Religion och kapitalism

Modernitet, sekularisering och demokrati är inga resultat av religiösa idéers utveckling, eller ens revolutionering. Tvärtom är det tron som tvingats anpassa sig för att möta kraven från dessa nya krafter. Anpassningen var inte speciell för protestantismen, den hade samma effekt på den katolska världen, fast på ett annat sätt. En ny religiös anda, fri från alla dogmer, blev född. Ur den synvinkeln var reformationen ingen förutsättning för den kapitalistiska utvecklingen, även om Webers påstående har blivit brett accepterat i Europas protestantiska samhällen, smickrade som de är över den betydelse det ger dem. Reformationen representerade inte heller det radikalast möjliga brottet mot Europas ideologiska förflutna och ”feodala” system, inklusive tidigare tolkningar av kristendomen. Tvärtom, reformationen var bara den mest förvirrade och primitiva formen av ett sådant brott.

En sida av reformationen var de härskande klassernas insatser, som medförde bildandet av nationella kyrkor (anglikanska eller lutherska) som kontrollerades av dessa klasser. Som sådana representerade dessa kyrkor en kompromiss mellan den framväxande borgarklassen, monarkin och de stora godsägarna som kunde användas till att hålla de fattiga och bönderna i schack.

Den effektiva marginaliseringen av den katolska idén om universalitet genom att upprätta nationella kyrkor bidrog i synnerhet till att stärka monarkiernas makt, genom att förstärka dessas roll som medlare mellan de gamla regimerna och den framväxande borgarklassen och understödja dessa klassers nationalism och därmed fördröja framväxten av de nya former av universalitet, som den internationalistiska socialismen senare skulle stå för.

Andra sidor av reformationen drevs däremot fram av de lägre klasserna – huvudoffren för de sociala omvandlingar som kapitalismen födelse ledde till. Dessa rörelser höll sig till traditionella kampformer som framsprungit ur medeltidens millenariska rörelser. Som en följd därav blev deras lott långt ifrån leda att utvecklingen, utan snarare att sacka efter tidens krav. De förtryckta klasserna skulle få vänta till den franska revolutionen – med dess sekulariserat folkliga och radikalt demokratiska former för mobilisering – och den efterföljande socialismen för att finna metoder att effektivt uttrycka sina krav i förhållande till de nya förhållanden de levde under. De tidiga moderna protestantiska grupperna närdes däremot av fundamentalistiska illusioner, något som i sin tur ledde till uppkomsten av en oändlig mängd sekter underkastade samma slags domedagsvisioner som sprider sig över USA idag.

De protestantiska sekter som tvingades utvandra från 1600-talets England hade utvecklat en säregen form av kristendom, skild både från katolska och ortodoxa dogmer. Egentligen delades inte deras version av kristendomen ens av majoriteten av de europeiska protestanterna, inklusive anglikanerna, vilka utgjorde majoriteten av den brittiska härskarklassen. Generellt kan vi säga att reformationens grundläggande genidrag var att återerövra gamla testamentet, vilket katolicismen och den ortodoxa kyrkan hade marginaliserat då de definierade kristendomen som en brytning med judendomen. Protestanterna förde kristendomen tillbaka in i rollen som judendomens rättmätige arvtagare.

Den särskilda form av protestantism som fann vägen till New England utformar än idag den amerikanska ideologin. Först underlättade den erövringen av den nya kontinenten genom att basera sin legitimitet på den heliga skrift (det bibliska Israels brutala erövring av det förlovade landet är ett tema som ständigt upprepas i den amerikanska offentliga debatten). Senare har USA utvidgat sin gudagivna uppgift till att omfatta hela världen. På det sättet har nordamerikanarna kommit att betrakta sig själva som det ”utvalda folket” – i praktiken en synonym till det nazistiska begreppet herrefolk. Det är det hotet vi står inför idag. Och det är därför amerikansk imperialism (inte ”imperiet”) kommer att vara till och med brutalare än sina föregångare, varav de flesta aldrig hävdat att de försetts med gudomligt uppdrag.

Folkmord

Jag tillhör inte dem som tror att historien bara upprepar sig. Historien förändrar människorna. Det är vad som hänt i Europa. Olyckligtvis har dock den amerikanska historien istället för att göra upp med landets ohyggliga härkomst förstärkt dessa grymheters grepp och förevigat dess effekter. Detta gäller både den amerikanska ”revolutionen” och landets kolonisering genom successiva invandringsvågor.

Trots aktuella försök att upphöja dess dygder var den ”amerikanska revolutionen” aldrig något annat än ett begränsat oavhängighetskrig, helt utan sociala dimensioner. Inte under någon tidpunkt under upproret mot den brittiska monarkin försökte de amerikanska bosättarna ändra på sociala och ekonomiska förhållanden. De bara vägrade att längre dela profiterna av dem med härskarklassen i moderlandet. De ville ha makten själva, inte för att förändra något, utan för att fortsätta att göra samma saker, om än med större beslutsamhet och högre marginaler. Deras främsta mål var att fortsätta koloniseringen av västern, något som förutsatte – bland annat – folkmordet på den amerikanska urbefolkningen. Inte heller utmanade revolutionsledarna någonsin slaveriet. I själva verket var merparten av de stora revolutionsledarna slavägare, och deras fördomar i frågan visade sig orubbliga.

Folkmordet på den amerikanska urbefolkningen var underförstått i det nya utvalda folkets gudomliga uppdrag. Skulden för massakern kan inte bara läggas på den moral som rådde i ett ålderdomligt och avlägset förflutet. Ända in på 1960-talet omtalades folkmordet helt öppet och med stolthet. Hollywood ställde den ”gode” cowboyen mot den ”onde” indianen, och den karikatyren av det förgångna blev central i uppfostran av kommande generationer.

Detsamma gäller slaveriet. Efter självständigheten måste det gå nästan ett sekel innan slaveriet avskaffades. Och trots den franska revolutionens anspråk på motsatsen hade avskaffandet, när det väl blev av, inget att göra med moral – det skedde bara för att slaveriet inte längre tjänade den kapitalistiska expansionen. Därför tvingades afroamerikanerna att vänta ytterligare ett århundrade för att garanteras ens minimala medborgerliga rättigheter. Och inte ens då utmanades egentligen den härskande klassens djupt rotade rasism. Ända in på 1960-talet var lynchningar vardagliga och en förevändning för familjeutflykter. I själva verket fortlever vanan att lyncha än idag, mer diskret och indirekt, i form av ett ”rättssystem” som sänder tusentals människor i döden, de flesta afroamerikaner, trots att det är allmänt känt att minst hälften av de dömda är oskyldiga.

Successiva vågor med invandrare har också bidragit till att stärka den amerikanska ideologin. Invandrarna var förvisso inte ansvariga för det armod och förtryck som var orsak till att de reste iväg. De lämnade sina länder som offer. Emellertid betydde utvandringen också att de gav upp den kollektiva kampen för att ändra på förhållandena i sina hemländer. De bytte sin egen plåga mot mottagarlandets ideologi om individualism och att ”lyfta sig själv i håret”. Denna ideologiska förändring bidrog också till att fördröja utvecklandet av ett klassmedvetande, vilket knappast har tid att utvecklas innan en ny våg av invandrare bidrar till att ödelägga dess politiska uttryck. Självklart bidrar invandringen även till ett ”etniskt stärkande” av det amerikanska samhället. Idén om ”individuell framgång” utesluter inte framväxten av starka och stöttande etniska samfund (exempelvis irländska eller italienska), utan vilka den individuella isoleringen skulle bli outhärdlig. Men återigen, stärkandet av etniska identiteter är en process som det amerikanska systemet utvecklar bara för att stärka sig, för det försvagar oundvikligen klassmedvetande och aktivt medborgarskap.

Medan folket i Paris sålunda beredde sig att ”storma himlen” (som kommunarderna uttryckte det 1871) utgjorde amerikanska städer skådeplatsen för flera blodtörstiga krig mellan gäng av ständigt nya generationer fattiga invandrare (irländare, italienare osv.) som cyniskt manipulerades av härskarklassen.

Fackföreningen

I dagens USA finns inget arbetarparti, och det har heller aldrig funnits något. De starka fackföreningarna är opolitiska, i varje betydelse av ordet. De har inga band med något parti som skulle kunna dela och uttrycka deras mål. Inte heller har de varit i stånd att uttrycka någon egen socialistisk vision. Istället stöder de, tillsammans med alla andra, den dominerande liberala ideologin, som därmed förblir oemotsagd. När de kämpar är det med begränsad och specifik målsättning som på intet sätt ifrågasätter liberalismen. På det sättet har de varit och är fortfarande ”postmoderna”.

För arbetarklassen kan emellertid inte tron på kommunalismen (1) vara någon ersättning för en socialistisk ideologi. Det gäller även afroamerikanerna, det mest radikala samfundet i USA, eftersom kamp med en kommunalistisk ideologi per definition är begränsad till den institutionaliserade rasismen.

Upplysningstiden

En av de mest undervärderade aspekterna av olikheten mellan ”europeiska” ideologier (i deras olika former) och amerikansk ideologi är upplysningsfilosofins påverkan på deras utveckling.

Vi vet att upplysningsfilosofin var den avgörande faktor som satte igång utvecklingen av modern europeisk kultur och ideologi. Dess betydelse är än idag avsevärd, inte bara i tidiga centra för kapitalistisk utveckling, som de katolska (Frankrike) eller protestantiska (England och Nederländerna) utan även i Tyskland och till och med Ryssland.

Kontrastera detta mot USA där upplysningsfilosofin bara fick marginellt inflytande och bara engagerade en ”aristokratisk” minoritet (som var för slaveri), för eftervärlden bekanta genom Jefferson (2), Madison (3) och några få andra. I stort sett var sekterna i New England oberörda av upplysningstidens kritiska anda, deras kultur stod närmare häxjakten i Salem (4) än Lumières gudlösa rationalitet.

Följderna av detta avvisande visade sig då yankeeborgarklassen blev äldre. I New England uppstod en enkel och oriktig trosföreställning om att ”vetenskap” (dvs. de rena naturvetenskaperna som fysik) skulle bestämma samhällsutvecklingen – en uppfattning med bred acceptans i USA i mer än ett sekel, och inte bara i härskarklassen utan också i breda folklager.

Detta religionens ersättande med vetenskap förklarar en del framträdande drag i den amerikanska ideologin. Det förklarar varför filosofi är så oviktig, eftersom den reducerats till den mest utarmade empirism. Det förklarar även de frenetiska ansträngningarna att reducera humanistiska och samhällsvetenskaper till ”rena” (dvs. hårda) vetenskaper: ”ren” ekonomi ersätter politisk ekonomi, och vetenskapen om ”gener” ersätter antropologi och sociologi. Den sistnämnda olycksaliga villfarelsen utgör ytterligare en nära kontaktpunkt mellan dagens amerikanska ideologi och nazismen, något som tveklöst underlättats av den djupgående rasism som genomsyrar USA:s hela historia. En annan villfarelse som stammar från denna speciella vetenskapssyn är svagheten för kosmologisk spekulation (i vilken ”big bang”-teorin är det mest kända exemplet).

Upplysningsfilosofin har bland annat lärt oss är att fysiken är vetenskapen om vissa begränsade aspekter av universum som valts ut som forskningsobjekt, och inte vetenskapen om universum i sin helhet (som är ett mer metafysiskt än vetenskapligt begrepp). På den här punkten står det amerikanska tankesättet närmare förmoderna försök att förena tro och förnuft än den moderna vetenskapliga traditionen. Den här regressiva (5) visionen passade perfekt till New Englands protestantiska sekteristers syften och till det slags genomreligiösa samhällen de skapade.

Som vi vet är det den här sortens regression som nu hotar Europa.

Kapitalets parti

De två faktorer som historiskt har format det amerikanska samhället – en dominerande biblisk ideologi och frånvaron av ett arbetarparti – har tillsammans skapat en helt ny situation – ett system som i praktiken styrs av ett part; kapitalets parti.

De två segment som utgör detta parti delar samma grundläggande liberala idéer. Bägge vänder sig endast till den minoritet som deltar i denna stympade och kraftlösa demokrati (omkring 40 procent av de röstberättigade). Eftersom arbetarklassen i stort sett inte röstar så har partiets båda segment var sitt medelklassklientel som det anpassat sin retorik till. Båda har utmejslat sin egen valmanskår, bestående av ett antal kapitalistiska intressegrupper (lobbyer) och påtryckningsgrupper i samhällsfrågor.

Dagens amerikanska demokrati är en utvecklad version av vad jag kallar ”lågintensiv demokrati”. Den är baserat på en fullständig åtskillnad mellan styrningen av det politiska livet, via elektorsdemokrati, och det ekonomiska livet som styrs av kapitalackumulationens lagar. Det finns dessutom ingen som helst radikal utmaning mot den här åtskillnaden, den är en del av vad som kan kallas allmän konsensus. Likväl är det denna åtskillnad som effektivt ödelägger hela den kreativa potentialen i politisk demokrati. Den kastrerar de representativa institutionerna (parlament osv.) som blir maktlösa genom att underordna sig ”marknaden” och dess diktat. På så sätt är valet mellan Demokraterna och Republikanerna meningslöst. Det som avgör framtiden för det amerikanska folket är nämligen inte valresultatet utan den finansiella och andra marknaders nyckfullhet.

Följaktligen existerar den amerikanska staten uteslutande för att tjäna ekonomin (dvs. kapitalet som den åtlyder samtidigt som den negligerar sociala frågor). Staten kan fungera så av ett huvudskäl: Den historiska process som skapade det amerikanska samhället blockerade utvecklingen av arbetarklassens politiska medvetande.

Jämför detta med europeiska stater, vilka har varit (och lätt kan bli det igen) det nödvändiga forum där konfrontationen mellan samhälleliga intressen utspelas. Det är därför de europeiska staterna väljer sociala kompromisser som fyller demokratisk praxis med verklig mening. När klasskamp och annan kamp inte kan tvinga staten att fungera så, när de inte kan bevara sin självständighet gentemot kapitalackumulationens särskilda logik, då blir demokrati en fullständigt meningslös verksamhet – som i USA.

Kombinationen av en dominerande religiös praxis – och dess fundamentalistiska utövande – och frånvaron av politisk medvetenhet bland de förtryckta klasserna ger det amerikanska systemet en enastående stor rörelsefrihet som kan användas till att avvärja den potentiella påverkan som demokratiska handlingar har och reducera dem till ofarliga ritualer (politik som underhållning, politiska hejaklackar osv.).

Men vi ska inte låta oss luras. Det är inte den fundamentalistiska ideologin som styr och som tvingar sin logik på de verkliga makthavarna – kapitalet och deras tjänare i regeringen. Det är kapitalet allena som tar alla beslut och som, när det är gjort, mobiliserar den amerikanska ideologin att tjäna sin sak. Metoden som används – det systematiska och aldrig tidigare skådade bruket av desinformation – kan då användas för att tjäna dess syfte, att isolera kritikerna och utsätta dem för en ständig och vidrig form av utpressning. Etablissemanget kan på så sätt lätt manipulera den ”allmänna opinionen” genom att odla dess dumhet.

Tack vare dessa omständigheter har den amerikanska härskarklassen utvecklat ett slags total cynism paketerad i ett hyckleri som är uppenbart för utländska iakttagare, men på något sätt osynligt för det amerikanska folket. Regimen tillgriper gärna våld – även i de mest extrema former – så fort behovet visar sig. Alla radikala amerikanska aktivister vet detta bara alltför väl; deras enda val är att sälja sig eller att en dag bli mördade.

Imperialismen, inte imperium

Som alla ideologier blir den amerikanska ”allt äldre och mer utsliten”. Under lugna perioder – med stark ekonomisk tillväxt och vad som anses som ett acceptabelt socialt utfall, dämpas naturligtvis härskarklassens press mot folket. Men från tid till annan måste etablissemanget revitalisera ideologin med hjälp av klassiska medel: en fiende (alltid en utländsk eftersom det amerikanska samhället per definition är gott) utpekas (ondskans imperium, ondskans axelmakter) för att legitimera en mobilisering av alla tänkbara krafter för att tillintetgöra honom. Tidigare var det kommunismen. McCartyismen (ett fenomen som har glömts bort av dagens ”proamerikaner”) gjorde det möjligt att starta det kalla kriget och marginalisera Europa. Idag är det ”terrorismen”, helt klart en förevändning som skapats för att tjäna härskarklasens egentliga mål – militär kontroll över planeten.

Det uttalade målet med USA:s nya hegemonistiska strategi är att förhindra framväxten av en ny makt som kan ha kraft att stå emot pålagorna från Washington. Därför är det nödvändigt att montera ner länder som blivit för ”stora” och på så sätt skapa största möjliga antal satelliter som är villiga att godta amerikanska baser för sin ”säkerhet”. Som dess tre sista presidenter (Bush senior, Clinton och Bush junior) alla är eniga om, är det bara är ett land som har rätt att vara ”stort”, och det är USA.

I det perspektivet är USA:s hegemoni i sista hand avhängig landets militära styrka mer än några särskilda ”fördelar” i sitt ekonomiska system. Tack vare denna makt kan USA framstå som den outmanade ledaren av den globala maffian, vars ”synliga knytnäve” är i stånd att påtvinga den nya imperialistiska världsordningen på dem som annars kanske vore motvilliga att inordna sig.

På grund av den senaste tidens framgångar har den yttersta högern nu ett kraftigt grepp om makten i Washington. Valet som de erbjuder är tydligt: acceptera amerikansk hegemoni och den extrema ”liberalism” som USA främjar, som inte betyder annat än en ren besatthet i att tjäna pengar – eller förkasta bådadera. I det första fallet ger vi Washington fria händer att ”göra om” världen med Texas som förebild. Bara genom att välja det andra alternativet kan vi bli i stånd att göra något för att på nytt bygga upp värld som i grunden är pluralistisk, demokratisk och fredlig.

Om Europa hade reagerat 1935 eller 1937 hade de varit i stånd att stoppa den nazistiska galenskapen innan den vållat så mycket skada. Genom att vänta till 1939 bidrog de till att tiotals miljoner fler människor blev offer. Det är vårt ansvar att reagera nu så att de nynazistiska hoten från Washington kan hejdas och tillintetgöras.

Samir Amin

Noter

1. Kommunalism, en ideologi där det sociala ansvaret ligger hos individen och olika sammanslutningar och inte hos staten eller offentliga institutioner.
2. Thomas Jefferson, USA:s tredje president, 1801-1809.
3. James Madison, USA:s fjärde president, 1809-1817.
4. Häxjakten i Salem – en hysterisk och brutal häxjakt i Salem, Massachusetts på 1690-talet.
5. Regressiv – bakåtsträvande, gammaldags, motsatsen till progressiv.