USA:s svaghet och kampen för hegemonin

Jag kommer att börja med två saker som jag tror att nästan alla läsare av Monthly Review troligtvis är överens om. För det första att imperialismen är en integrerad del av den kapitalistiska världsekonomin. Detta är inget speciellt fenomen. Det har alltid varit så. Det kommer alltid att vara på det sättet så länge vi har en kapitalistisk världsekonomi. För det andra är vi för tillfället med om en särskilt aggressiv och påtaglig form av imperialism, som till och med själv är beredd att hävda att den är imperialistisk.

Nu ber jag er begrunda denna abnormitet. Hur kommer det sig att vi genomlever en särskilt aggressiv och flagrant form av imperialism, som för första gången på över hundra år är beredd att använda orden ”imperialistisk” och ”imperialism”? Varför gör den så? De flesta människor svarar med ett ord: USA:s styrka. Och det svar jag med ett ord vill ge är USA:s svaghet.

Vi måste börja 1945, då USA blev hegemonistiskt, verkligt hegemonistiskt. Vad betyder hegemoni i detta sammanhang? Det innebär att nationalstaten USA var överlägset starkast, att den hade en ekonomisk kapacitet som vida översteg vilken som helst annan stat, att den kunde utkonkurrera vilka som helst på deras egen hemmamarknad. USA hade en militär styrka utan motstycke. Följaktligen hade det förmågan att skapa formidabla allianser: NATO, den amerikansk-japanska försvarspakten och så vidare. Samtidigt blev USA världens kulturella centrum. New York blev högkulturens centrum och amerikansk populärkultur inledde sin frammarsch över världen.

Första gången jag var I Sovjetunionen, under Brezjnev-eran, tog min värd mig till en nattklubb i Leningrad. Det som slog mig mest under denna vistelse i Sovjetunionen, var att man kunde höra amerikansk popmusik sjungas på engelska på denna nattklubb. Och jag tror naturligtvis, ideologiskt sett, att vi underskattar den grad av legitimitet, som temat ”den fria världen” har haft i breda skikt av världens befolkning.

25 år på toppen

Så USA befann sig verkligen på toppen i ungefär tjugofem år, och lyckades genomföra vad man än ville.

Visserligen fanns där Sovjetunionen som ett militärt problem för Förenta Staterna. Inte desto mindre hanterade USA detta mycket enkelt genom en överenskommelse. Den kallades Jalta, och omfattade mer än vad som hände i själva Jalta. Jag tror att vänstern historiskt sett har underskattat den verkliga innebörden och betydelsen av Jaltauppgörelserna, som gjorde det kalla kriget till ett koreograferat arrangemang där egentligen ingenting hände under fyrtio år. Detta var det viktiga med kalla kriget. Världen delades upp i en Sovjet-zon som bestod av ungefär en tredjedel av världen, och en USA-zon på ungefär två tredjedelar. Avtalet innebar att zonerna hölls ekonomiskt åtskilda och tillät dem att skrika högt till varandra i syfte att hålla ordning på den egna sidan utan att någonsin försöka åstadkomma verkliga förändringar av arrangemanget. USA tronade därför på världens topp.

Detta varade bara omkring tjugofem år. USA hamnade i svårigheter någonstans emellan 1967 och 1973 av tre orsaker. För det första förlorade USA sitt ekonomiska försprång. Västeuropa och Japan blev tillräckligt starka för att försvara sina egna marknader. De började till och med invadera USA-marknaden. De hade blivit lika starka och konkurrenskraftiga som USA, och detta fick naturligtvis politiska konsekvenser.

För det andra var det världsrevolutionen 1968, som många av Monthly Reviews läsare deltog i på det ena eller andra sättet. Tänk på vad som hände 1968. 1968 fanns det två teman som upprepades i hela världen i en eller annan version. Det ena var att vi ogillar amerikansk hegemoni och dominans av världen, och vi gillar heller inte att Sovjet är i maskopi med USA. Detta var temat överallt. Den inställningen till de båda supermakterna gällde inte bara i Kina utan också i merparten av den resterande världen.

Det andra som 1968 gjorde klart var att den gamla vänster som hade kommit till makten överallt – kommunistpartier, socialdemokratiska partier och nationella befrielserörelser – inte hade förändrat världen, och att någonting måste göras åt det. Vi var inte säkra på om vi kunde lita på dem mer. Detta underminerade Jaltaavtalets ideologiska bas och detta var mycket viktigt.

För det tredje fanns det folk som inte var överens om Jalta. De fanns i tredje världen, och imperialismen led åtminstone fyra signifikanta nederlag i tredje världen. Det första var Kina, där kommunistpartiet trotsade Stalin och marscherade mot det Kuomintangkontrollerade Shanghai 1948, och på så sätt undandrog Kina USA:s inflytande på fastlandet. Detta var ett centralt nederlag för USA:s försök att kontrollera periferin. Det andra var Algeriet med alla konsekvenser det fick som föregångare för andra koloniala territorier. Det var Kuba, på USA:s bakgård. Och slutligen var det Vietnam, som både Frankrike och USA var ur stånd att besegra. Det var ett militärt nederlag för USA som har påverkat geopolitiken i världen sedan dess.

Den trefald som består av uppkomsten av ekonomiska rivaler, världsrevolutionen 1968 och dess effekt på sinnena runtom i världen, samt Vietnams seger över USA, allt detta sammantaget markerar nedgångens början för Förenta Staterna.

Hur skulle USA:s härskare ställa sig till denna hegemoniförlust? Det har varit problemet alltsedan dess. Det har funnits två sätt att hantera denna förlust av hegemonin. Den ena har tillämpats av Nixon till och med Clinton, inklusive Ronald Reagan, inklusive George Bush senior. Alla dessa amerikanska presidenter har hanterat problemet på samma sätt, i grunden en variant av stålnäven dold av en sammetshandske.

De har försökt övertyga Västeuropa, Japan och andra att USA kan vara samarbetsvilligt; att andra kan ingå allianser, som halv-likar, fast under USAs ”ledarskap”. Detta är Trilaterala Kommissionen och G7. Och de använde naturligtvis hela tiden motståndet mot Sovjetunionen som en enande kraft.

För det andra gällde det så kallade ”Washingtonsamförståndet”, som uppstod på 1980-talet. Vad handlar detta om? Jag vill påminna om att 1970-talet var den tid som Förenta Nationerna proklamerade som utvecklingens årtionde.

Utvecklingstanken som överideologi präglade tiden från 1950-talet till 1970-talet. Alla förklarade att länder kunde utvecklas. USA förkunnade det. Sovjetunionen förkunnade det, och alla i tredje världen förkunnade det – om bara en stat var organiserad på rätt sätt. Naturligtvis var inte folk överens om hur en stat skulle organiseras på rätt sätt, men bara om den var organiserad på rätt sätt och gjorde de rätta sakerna, kunde den utvecklas. Detta var den grundläggande ideologin; utveckling kunde åstadkommas genom någon slags kontroll över vad som pågick inom de suveräna nationalstaterna.

Washingtonsamförståndet innebar att man övergav och rackade ner på utvecklingstanken, som i slutet av 1980-talet uppenbarligen hade misslyckats, och därför var alla beredda att överge den. De ersatte utvecklingstanken med något som de kallade för globalisering, vilket helt enkelt innebar att alla gränser skulle öppnas, genom att alla hinder för a) varornas rörlighet; och ännu viktigare b) kapitalets rörlighet; men inte c) arbetskraftens rörlighet, skulle brytas ner. Och USA föresatte sig att påtvinga världen detta.

Den tredje saken de gjorde i enlighet med denna ”samarbetslinje” var den ideologiska samförståndsskapande processen i Davos. Davos är inte oviktigt. Davos var ett försök att skapa en mötesplats för världens eliter, inbegripet dem från tredje världen, och att hela tiden föra samman och förena deras politiska verksamheter.

Samtidigt antog USA:s mål under denna tid tre former. En var att sätta igång en motoffensiv. Det var en nyliberalismens motoffensiv på tre nivåer: 1) att minska lönerna i hela världen; 2) att minska kostnaderna (och de ekologiska restriktionerna) för företagen, och överföra dessa kostnader på samhället; och 3) minska skatterna, vilka finansierade social välfärd (det vill säga finansierade utbildning, hälsovård, och livslånga inkomstgarantier).

De lyckades bara delvis på alla dessa tre nivåer. Ingen av dem lyckades helt, men de lyckades alla lite. Men kostnadskurvorna pressades inte alls ner i närheten av 1945 års nivå. Kostnadskurvorna hade gått upp och de har gått ner nu, men de ligger inte under 1945 års nivå, och de kommer att gå upp igen.

Det andra målet var att ta itu med det militära hotet. Det verkliga hotet mot USA:s militära makt – och USA påpekar det hela tiden, så låt oss tro på dem – är kärnvapenspridningen. Om varje liten stat har kärnvapen blir det nämligen besvärligt för USA att genomföra militära aktioner. Det är vad Nordkorea demonstrerar för närvarande. Nordkorea har bara två atombomber, om det är rätt det som tidningarna skriver. Men det är nog för att röra om i grytan.

Det tredje målet – och detta var avgörande och har bearbetats sedan 70-talet – var att stoppa Europeiska Unionen. USA var för Europeiska Union på 50- och 60-talen eftersom det var ett nödvändigt medel för att få Frankrike att acceptera tysk upprustning. Men när det väl blev allvar sågs EU som ett försök att skapa en europeisk stat av det ena eller slaget, och USA var naturligtvis stark motståndare till denna.

Vad hände? Först hade vi Sovjetunionens kollaps. Det var en katastrof för USA; eftersom det innebar ett bortfall av det viktigaste politiska vapen USA hade i förhållande till Västeuropa och Östasien.

För det andra var det Saddam. Saddam Hussein startade det första Gulfkriget. Han gjorde det avsiktligt. Han gjorde det avsiktligt för att utmana USA. Han kunde inte ha gjort det om Sovjetunionen fortfarande hade varit en aktiv makt. De skulle ha stoppat honom, eftersom det skulle ha varit alltför farligt enligt villkoren i Jaltaöverenskommelse. Och han klarade det. Det vill säga att vid krigsslutet hade han inte förlorat mer än vad han hade vunnit. Han var tillbaka vid startpunkten. Detta har legat och pyrt i tio år. Kriget slutade oavgjort. Det var inte en seger för USA.

För det tredje såg vi förvisso på 90-talet hur den amerikanska ekonomin spurtade, men inte världsekonomin i sin helhet, och spurten är nu over. Nu ser vi en försvagning av dollarn, och dollarn har varit den avgörande hävstången för USA att ha den ekonomi det har och den dominans det har över resten av världen. Och slutligen hade vi den 11 september, som visade att USA var sårbart.

In på scenen kommer hökarna. Hökarna betraktar inte sig själva som den triumferande fortsättningen på USA-kapitalismen, på USA:s makt eller någonting annat. De ser sig själva som en grupp frustrerade outsiders, som under 50 år inte lyckats komma överens med Ronald Reagan, eller ens med George Bush, senior, eller ens med George Bush junior, före den 11 september. De oroar sig fortfarande för att George Bush junior skall bli feg igen och sparka ut dem. De anser att den politik som bedrevs hela vägen från Nixon till Clinton och till George W. Bush första år, nämligen att hantera denna situation diplomatiskt och i samråd med andra länder – jag kallar det för sammetshandsken – var ett fullständigt misslyckande. De anser att den bara påskyndade USA:s nedgång, och de anser att detta måste ändras radikalt genom att USA engagerar sig i ett flagrant, öppet imperialistiskt företag – krig för krigets skull. De gick inte i krig mot Irak eller Saddam Hussein för att han var diktator. De gick inte ens i krig mot Irak på grund av oljan. Jag kommer inte att argumentera vidare på denna punkt, men de behövde inte ett krig mot Irak för oljans skull. De behövde det för att visa att USA kunde göra det, och de behövde den demonstrationen för att avskräcka två slags folk: 1) de i tredje världen, som tycker att de borde engagera sig i kärnvapenspridningen; och 2) Europa. Detta var ett angrepp på Europa, och därför svarade Europa på det sätt det gjorde.

Jag skrev en artikel 1980, i vilken jag sade att ”Det är geopolitiskt oundvikligt att det uppstår en Paris/Berlin/Moskva-allians under kommande period”. Jag sade detta medan Sovjetunionen fortfarande existerade och jag har upprepat det sedan dess. Nu talar alla om det. Det finns faktiskt en webbsida nu, www.paris-berlin-moscou.info, som återger vad folk i hela Europa skriver på franska, tyska, ryska och engelska om värdet av en förening av Paris, Berlin och Moskva.

Vi får inte underskatta Säkerhetsrådet icke-omröstning i mars i år. Det är första gången sedan Förenta Nationerna grundades som USA – i en angelägen fråga – inte kunde få majoritet i säkerhetsrådet. Naturligtvis har de utnyttjat sin vetorätt mot olika resolutioner i det förflutna, men inte i någon fråga som verkligen var avgörande för dem. Men i mars 2003 drog de tillbaka resolutionen för att de inte kunde samla mer än fyra röster som stödde den. Detta var en politisk förödmjukelse och det betraktades allmänt som en sådan. USA har förlorat sin legitimitet, och det är därför som man inte kan kalla USA hegemonistiskt längre. Vad man än vill kalla denna stat, så finns det ingen legitimitet längre, och det är avgörande.

Vad bör vi nu hålla ögonen på under de kommande tio åren? För det första är det frågan om hur Europa kommer att byggas upp. Det kommer att bli svårt, men de kommer att bygga upp en stat och de kommer att bygga upp en armé. Kanske inte hela Europa, men kärnan. Förenta Staterna är verkligen bekymrat over detta, och denna armé kommer förr eller senare slå sig ihop med den ryska armén.

Håll för det andra ögonen på Nordostasien. Detta är svårare, men jag tror att Kina, ett återförenat Korea och Japan kommer att börja närma sig politiskt och ekonomiskt. Det kommer förvisso inte att bli lätt. Återföreningen av Korea kommer att bli otroligt svår att åstadkomma. Återföreningen av Kina kommer likaså att bli svår, och dessa länder har alla skäl att hata varandra och lider under spänningar med djupa historiska rötter, men de har ett tryck på sig. Om de, realistiskt sett, vill överleva som självständiga krafter i världen, måste de röra sig i denna riktning.

För det tredje måste man hålla ett öga på World Social Forum. Jag tror att det är där det kommer att hända saker. Det är den viktigaste sociala rörelsen på jorden idag och den enda som har en chans att spela en verkligt betydelsefull roll. Den har blommat upp snabbt. Den innehåller en massa inre motsättningar och kommer att genomgå svårigheter av alla slag, och den kanske inte klarar det. Den kanske inte överlever som rörelse, som en rörelse av rörelser, utan hierarkiskt centrum, tolerant mot alla sina olika strömningar, men som ändå står för något. Det är inget lätt spel, men det är där de största förhoppningarna finns.

Slutligen tror jag att man bör se på kapitalismens inre motsättningar. Den grundläggande politiska motsättningen inom kapitalismen genom hela dess historia har varit att alla kapitalister har ett gemensamt politiskt intresse i den meningen att det pågår en global klasskamp. Samtidigt är alla kapitalister rivaler till alla andra kapitalister. Det är verkligen en grundläggande motsättning inom systemet, och den kommer att bli mycket explosiv.

Hökarna ifrågasatta

Jag tycker inte att vi ska undervärdera vad Lawrence Eagleberger, statssekretare under den förste presidenten Bush och fortfarande nära rådgivare till den nuvarande presidentens far, sade i tryck i april 2003, nämligen att om USA tänkte invadera Syrien, skulle han, Eagleberger, stödja ett riksrättsåtal mot George W. Bush. Det är ingen lätt sak för en person av hans sort att säga. Det har alltså skickats ett budskap, men vem är avsändaren? Jag tror att det kommer från fadern till att börja med. Och förutom från honom kommer det från ett viktigt skikt inom USA- och världskapitalet. De är inte alls glada åt hökarna. Hökarna har inte vunnit spelet. De har tagit över USA:s statsmaskineri; den 11 september gjord det möjligt. Och hökarna vet att det är nu eller aldrig som gäller. De kommer att fortsätta att trycka på, för om de inte trycker på så kommer de att falla bort. Men de har ingen garanti för framgång, och några av deras största fiender är andra kapitalister, som inte gillar hållningen mot Europa och Japan, därför att de i grunden verkligen tror på kapitalets enhet. De tror inte att man kan hantera dessa saker genom att krossa all opposition, utan skulle föredra att samarbeta med det övriga kapitalet. De är ytterst oroliga över att detta är en Simson på väg att riva ner huset.

Vi har trätt in i en kaotisk värld. Det har att göra med att kapitalismen som system befinner sig i kris, men jag tänker inte argumentera i den frågan nu. Vad jag vill säga är att denna kaotiska världssituation kommer att fortsätta i tjugo eller trettio år. Ingen kontrollerar den, minst av allt USA:s regering. Den amerikanska regeringen är på drift i ett läge då den försöker ta itu med allt på en gång, vilket den kommer att misslyckas med. Detta är varken bra eller dåligt, men vi ska inte överskatta dessa människor eller den styrka de förlitar sig på.

Immanuel Wallerstein