Mot nästan alla odds

I slutskedet av kampanjen inför EMU-omröstningen ser vi nu vad det samlade trycket från monopolkapitalet, från stora delar av de småborgerliga skikten, från de flesta borgerliga partierna och från den socialdemokratiska ledningen kan åstadkomma med en folkopinion. Kampanjen har flera ingredienser.

• Enorma ekonomiska resurser. Svenskt näringsliv pumpar in ett okänt antal hundra miljoner i ja-sidans kampanj. Tusentals heltidsanställda funktionärer delar ut ja-glassar, ja-frisbees och annat krafs för att skapa en positiv stämning kring ja-sidan. Annonser och tv-reklam vräks ut i mängder.
• Lock och pock från näringslivet. Löftena om bättre utveckling och högre sysselsättning vid ett ja duggar lika tätt som de förstulna hoten om motsatsen om det blir nej. Tunga företrädare för näringslivet markerar var de står.
• Lock och pock från regeringen. Göran Persson ser myndig ut. Vallöften och reformer kan genomföras vid ett ja, blir det nej kan det dröja och välfärden kan urholkas. 
• Lock och pock från det politiska etablissemanget. Ett ja ska ge Sverige inflytande i "Europa", och våra goda tankar ska spridas till alla. Men röstar vi nej blir utanförskapet vår lott.

Man kan tycka att ja-sidans politiska retorik är billig och rent ut sagt korkad. Man kan förvånas över att socialdemokratin försöker återanvända sina argument från riksdagsvalet. Ni minns kanske löftet om höjt tak i föräldraförsäkringen som drog röster då men som sedan sveks av regeringen. Nu återanvänds det. Man kan tycka att det är simpelt att näringslivets Ja mest handlar om högre vinster.

Men kraften i ja-kampanjen är stor och många låter sig påverkas. Så var det vid EU-valet. I opinionsundersökningarna ledde nej-sidan både före och efter omröstningen, men när röstsedeln lades i kuvertet gjorde tillräckligt många som ”Storebror” sagt. Den här gången är ja-sidans argument ännu tunnare än förra gången, och framför allt finns det viktiga sprickor inom etablissemanget och borgerligheten. Socialdemokratin är på många håll handlingsförlamad.

Under sommaren har Nej-sidan haft en stabil ledning i opinionsundersökningarna, som mest 50-30 och resten osäkra. Men det finns alltså ingen anledning att ta ut någon seger i förskott med tanke på ja-sidans enorma resurser. Dessutom är det nuvarande läget i opinionsundersökningen, med klar övervikt för nejsidan, farligt, eftersom det kan förleda nejsägare att tro att saken är klar.

En seger för nejsidan vore politisk dynamit. Dels skjuts en svensk EMU-anslutning upp på obestämd framtid, dels tillfogas det politiska etablissemanget ett svårt nederlag. Det skulle visa att det svenska folket är sturskt. Ett sådant nederlag kommer att få återverkningar på den politiska kartan, framför allt för socialdemokratin. Låt oss därför hoppas på – och kämpa för – en nejseger!

(Ledare)