Nya Arbetartidningen

Enkelt uttryckt finansierar USA en del av sitt underskott nästan gratis, det vill säga med bara de utgifter som går åt för att trycka gröna sedlar. Men eftersom dollarn är ett internationellt betalningsmedel och reservvaluta kan USA tillåta sig detta. I realiteten är det ett sätt att utplundra andra länders rikedomar.

I en intressant analys av USA:s ekonomi och krigspolitik skrev den brittiska tidningen The Observer i januari i år:

”USA är visserligen en supermakt som lägger ner mer på försvaret än de nio efterföljande länderna tillsammans och som planerar att öka försvarsbudgeten med 48 miljarder dollar, vilket motsvarar Storbritanniens samlade försvarsbudget. Men det är en strategisk position som vilar på ekonomisk sand.” (1)

Vari består den ”ekonomiska sand” som The Observer senare i artikeln kallar USA:s ”veka ekonomiska underliv”?

För att svara på den frågan måste man gå nästan 60 år tillbaka i tiden, till slutet av andra världskriget. På den tiden utgjorde den amerikanska ekonomin omkring hälften av världens samlade ekonomi och USA:s valutareserv omkring 80 procent av den samlade reserven.

I den situationen beslöt man att göra dollarn till internationellt betalningsmedel. På den grunden reste sig det amerikanska imperiet som världens starkaste. Det gick utan alltför stora problem fram till 1971.

Till grund för det ursprungliga beslutet låg förutsättningen att USA garanterade dollarns värde med sina guldreserver. Men de kolossala kostnaderna för att finansiera Vietnamkriget orsakade stora ekonomiska problem för USA. Det tvingade 1971 den dåvarande presidenten, Nixon, att ensidigt upphäva rätten att lösa in dollarn mot guld.

Därmed stod världen med ett internationellt betalningsmedel vars enda ”säkerhet” var tilltron till den amerikanska ekonomins sundhet.

Det beslutet lade grunden till en ny fas av imperialistisk parasitism. Det ledde till en situation där alla världens länder helt enkelt finansierade den amerikanska nationens överkonsumtion. Eller för att säga det på ett annat sätt: USA sög till sig den rikedom som producerades i världen.

I en artikel i Asian Times i april 2002 förklarade Henry C. K. Liu, som leder en investeringsgrupp med samma namn, grunddragen i denna mekanism:

”Den nuvarande internationella finansarkitekturen bygger på att dollarn är den dominerande reservvalutan, som nu utgör 68 procent av den globala valutareservenx Världshandeln är nu ett spel, där USA producerar dollar och resten av världen producerar ting som dollarn kan köpa. Världens sammanlänkande ekonomier handlar inte längre för att uppnå komparativa fördelar. De konkurrerar för att få dollar som de behöver för att betala av på en dollardominerad utlandsskuld och för att samla dollarreserver för att bevara värdet av den egna valutan.” (2)

För att förhindra spekulativa angrepp mot den egna valutan måste de olika ländernas nationalbanker köpa och inneha dollar i en mängd som motsvarar den valuta som är i cirkulation. Ju större press marknaden sätter på en valuta, desto större dollarreserver måste de sitta inne med.

Detta skapar en grund för en stark dollar. Men samtidigt tvingar det världens centralbanker köpa och besitta ännu större dollarreserver, varigenom dollarn i teorin blir ännu starkare. Henry C. K. Liu skriver:

”Detta fenomen är känt som dollarns hegemoni och har uppstått på grund av den geopolitiska egendomligheten att strategiska varor, framför allt olja, prissätts i dollar. Alla accepterar dollar eftersom dollar kan köpa olja. Strömmen tillbaka av petrodollar är det pris USA har krävt av de oljeproducerande länderna för att tolerera OPEC sedan 1973. Dollarreserverna måste per definition investeras i amerikanska värden, varigenom det skapas ett kapitalöverskott i den amerikanska ekonominx Detta överskott finansierar omvänt USA:s budgetunderskott.” (3)

Enkelt uttryckt finansierar USA en del av sitt underskott nästan gratis, det vill säga med bara de utgifter som går åt för att trycka gröna sedlar. I vilket annat land som helst skulle detta leda till inflation.

Men eftersom dollarn är internationellt betalningsmedel och reservvaluta kan USA göra så. I realiteten är den här metoden ett sätt att utplundra andra länders rikedomar.

Förutsättningen för hela systemet är att de dollar som är i omlopp kommer tillbaka till USA och investeras i värdepapper. Det driver upp aktiepriserna och ger därmed dubbla förtjänster. Men när tilliten till den amerikanska ekonomin vittrar sönder och dollarns företräde urholkas börjar systemet gå upp i limningen. De strukturella svagheter som måste finnas i den amerikanska ekonomin kommer i så fall att slå igenom och leda till en mer generell kris.

Sedan 1970-talet har den amerikanska ekonomin befunnit sig i en strukturell kris. USA tillhör de länder som har lägst inhemskt sparande. Därför är USA beroende av kapitalströmmar från utlandet. Därtill kommer att det under det senaste året har uppstått stora underskott i både handelsbalansen och betalningsbalansen.

I november 2002 utgjorde värdet av USA:s export bara 48 procent av importens värde. 2003 når det förväntade underskottet på handelsbalansen således upp till det astronomiska beloppet 500 miljarder dollar, det vill säga knappt fem procent av bruttonationalprodukten.

USA har åter stora budgetunderskott och den samlade offentliga skulden närmar sig nu sju triljoner (7 x 1018) dollar, det vill säga omkring 60 procent av bruttonationalprodukten. Inget annat land kan tillåta sig sådana underskott.

I alla andra länder skulle Internationella valutafonden ha ingripit. Men tack vare dollarns ställning kan USA tillåta sig denna extravagans.

Som tidigare nämnt är omkring två tredjedelar av alla valutareserver i dollar. Därtill kommer att lån från Internationella valutafonden ges i dollar. Dessutom räknar man med att fyra femtedelar av alla transaktioner på valutamarknaden och hälften av världshandeln sker i dollar.

Om denna situation börjar ändras så kommer den amerikanska ekonomin att bli allvarligt skakad och hamna i kris.

Under de senaste åren har dollarn fått en konkurrent, nämligen euron. Denna valuta skapades inte enbart som ett betalningsmedel i EU:s medlemsländer. Avsikten var även att euron skulle ta upp kampen mot dollarn på den internationella arenan.

De gamla europeiska kolonialmakterna ville ha del i eller helt överta de gratisintäkter som kontrollen över ett internationellt betalningsmedel ger. Det är en av förklaringarna till att stormakter som Tyskland och Frankrike så lätt gav upp de egna valutorna.

Till en början gick det inte så bra. De första åren efter att euron hade sjösatts blev den kraftigt devalverad i förhållande till dollarn. Men det ska man inte låta sig luras av. Euron är framförallt ett strategiskt projekt.

Under de senaste åren har euron tagit in på dollarn. Och det är flera saker som tyder på att euron håller på att stärka sig strategiskt gentemot sin rival.

Med införandet av euron har den amerikanska dollarn fått en allvarlig konkurrent på den internationella arenan. På den senaste tiden har euron knappat in på dollarn som det ledande internationella betalningsmedlet.

Sedan 1999 har Iran haft tankar på att överge dollarn till förmån för euron. Irak övergav dollarn 2002 och blev i och med det inte mindre hatat i Washington. Nordkorea har gjort detsamma. Också Venezuela har planer i samma riktning. EU förhandlar med Ryssland om att köpa olja i euro istället för i dollar, och så vidare.

Dollarn håller även på att tappa mark på andra områden. Malaysia håller på att införa en gulddinar som enligt planen ska vara ett betalningsmedel mellan muslimska stater.

Flera centralbanker, exempelvis Rysslands och Kinas, håller på att sprida sina valutareserver på flera valutor. Allt detta hotar att försvaga dollarn. Men ett ordentligt slag blir det om OPEC släpper dollarn och börjar sätta oljepriserna i euro.

Och OPEC har faktiskt sådana tankar. Det kom bland annat fram på en konferens om eurons internationella roll i den spanska staden Oviedo i april 2002. Där diskuterade Javad Yarjani, som leder OPEC´s marknadsanalysavdelning, när en övergång till euro skulle kunna ske:

”Det är värt att notera att på lång sikt är eurons situation jämfört med dollarns inte så dålig när man jämför storleken på de två ekonomierna, särskilt med hänsyn till EU:s utvidgningsplaner. Därtill kommer att euro-zonen har en större andel av världshandeln än USA. Och medan USA har stora underskott i betalningsbalansen har eurozonen en bättre eller mera balanserad ställning utåt. Ett av de starkare argumenten för att prissätta och betala oljan i dollar har varit att USA importerar mycket oljax Men tittar man på statistiken över råoljeexport ser man att euro-zonen är en större importör av olja och oljeprodukter än USA.” (4)

Javad Yarjani går sedan in på vilka betingelser som krävs för att OPEC på sikt ska överväga en övergång till euro:

”Det kommer att vara av största betydelse för eurons slutliga framgång vad gäller oljeprissättning om Europas två största oljeproducerande länder, Storbritannien och Norge, ansluter sig till den gemensamma valutanx Vartefter den bilaterala handeln mellan Mellanöstern och EU växer är det mycket möjligt att oljepriserna kan sättas i euro, eftersom Europa är områdets viktigaste ekonomiska partner.” (5)

Det perspektiv som Javed Yarjani ritar upp för att byta dollarn mot euron är alltså en växande handel, en utökning av EU, samt att Storbritannien och Norge ansluter sig till euron. Frånsett den sista förutsättningen kan det ske inom en kort tid, kanske inom två-tre år. Om USA ska försvara dollarns internationella företrädesrätt så är det alltså bråttom.

”Den amerikanska centralbankens värsta mardröm är att OPEC i sina internationella transaktioner överger dollarn och inför euron”, skriver professor W. Clark vid John Hopkins-universitetet i Indy Times, och han fortsätter:

”Kriget är en strategi från USA:s sida för att förhindra att OPEC börjar använda euron i sin oljehandel. Den (militära) kontrollen över Iraks olja ger USA möjlighet att upplösa OPEC:s priskontroll. Det här kriget har inget att göra med något hot från Saddams gamla massförstörelsevapen eller med terrorism. Kriget handlar om oljans globala valuta.” (6)

Olga Buturina från den ryska Vetenskapsakademins Europa-institut har förutsagt denna utveckling:

”Det är mer än sannolikt att USA kommer att använda sig av de otaliga medel landet förfogar över – däribland icke-ekonomiska – för att förhindra en massiv övergång från dollar till euro.” (7)

Det är dessa ”icke -ekonomiska medel”, det vill säga militärmakt, som USA nu tar i bruk för att försvara sin valuta. Olga Buturinas landsman Mikhail Deliaguin, direktör för Institutet för Globala Problem, säger rakt ut:

”En försvagning av euro-zonen är av strategisk betydelse för USA:s förmåga att överleva som världens geopolitiska ledare.”

Enligt detta synsätt är kriget i grunden ett krig mellan två imperialistiska projekt, USA och EU. Trots att den öppna motsättningen för närvarande inte går mellan USA och EU, utan mellan USA och Irak, så ligger motsättningen mellan USA och EU likväl och pyr under ytan. Det är bland annat det som kan förklara Frankrikes och Tysklands annars överraskande motstånd mot detta konkreta krig. Det är det som kan förklara den splittring som har uppstått inom NATO-familjen.

Men som sådant är det också ett slags överlevnadskrig för den amerikanska imperialismen. Experter uppskattar att dollarn skulle devalveras med upp till 40 procent om OPEC gick över till euron. Det skulle sända en chockvåg in i den amerikanska ekonomin, som skulle ställa krisen 1929 i skuggan.

Kriget är på detta sätt en nödvändighet för USA. Det är knappast den enda drivkraft som har spelat in. Även de faktorer vi diskuterade i föregående avsnitt har troligtvis ingått i det slutliga beslutet. Kampen om dollarns företräde är dock så viktig för USA:s överlevnad att den givetvis vägt tungt i skålen med argument. Men det är likväl oklart om USA kommer att klara sig ur kriget med nacken i behåll. I den tidigare citerade artikeln skriver The Observer:

”Om kriget är över på några få veckor så är risken begränsad och det kommer att finnas aktier värda att köpas till dagens priser. Men om kriget fortsätter eller om den efterföljande freden blir instabil kan pressen mot dollarn och Wall Street bli mycket allvarlig och förstärka det depressiva trycket mot en ekonomi där de underliggande obalanserna är så extraordinära. /x/ USA:s militära kapacitet kan kanske tåla unilateralism, men det veka ekonomiska underlivet kan det, som vi har sett, inte.” (8)

Risken är stor för USA. Men Bush-regeringen tycker uppenbarligen att den är värd att ta. USA har under de senaste åren befunnit sig i en akut ekonomisk kris som det är svårt att komma ut ur. Samtidigt befinner det sig som sagt i en djup strukturell kris som steg för steg leder till avgrundens rand.

Kriget är i en eller annan mening ett försök att komma undan dessa problem. USA försöker använda sin överlägsna militärmakt till att lösa de ekonomiska problemen. I verkligheten är det ett svaghetstecken som visar att USA inte längre kan fortsätta med de gamla metoderna. Kriget blir en nödvändighet för att de gamla metoderna inte längre fungerar.

I ett större perspektiv står vi inför den första etappen i det amerikanska imperiets dödskamp. Hur lång och smärtsam denna dödskamp blir är det omöjligt att sia om. Som tenoren i operan som gång på gång reser sig under sin dödssång, kommer de närmaste åren att domineras av den amerikanska imperialismens spasmer.

Men det betyder å andra sidan också att världen går in i en period med social oro, med sociala revolutioner. Imperialismen kan ta mänskligheten med sig i graven, som både Noam Chomsky och den kanadensiske professorn Michel Chossudovsky nyligen har sagt. (9) Det är folkens uppgift att förhindra att så sker. Det är det som är utmaningen.

Artikeln har varit publicerad i Dagbladet Arbejderen 5 och 8 april 2003.

Översättning: Bengt-Olof Lindbergh.