Nästa Syrien?

Vi kommer aldrig att få veta om bilden av det snabba kirurgiska kriget var en önskedröm, eller om den bara var skapad för att övertyga en skeptisk värld om det rätta i att starta krig. Men resultatet av skönmålningen av kriget blev att hemmaopinionen blev skakad då motgångarna kom, trots att Washington snabbt fick massmedia att tillämpa självcensur och inte visa döda och tillfångatagna amerikanska soldater.

Trots chocken över det irakiska motståndet och bristen på entusiasm bland de ”befriade” innebar krigsutbrottet en polarisering av opinionen över hela världen och en bredare folklig uppslutning bakom de stridande soldaterna i de krigförande länderna. Trots ett fortsatt stort motstånd växte stödet för kriget inte minst i Storbritannien och USA men också i Sverige. När konflikten var ett faktum gick det inte längre att stödja en fredlig lösning, utan det handlade om att ta ställning mellan två stridande parter, och då såg många Saddam Hussein som ett större ont än den amerikanska administrationen. Men var han det?

Saddam Hussein har varit en förtryckare av det irakiska och det kurdiska folket, men skillnaden mot USA är att Saddam Hussein varken hade ambitionerna eller styrkan att sträva efter världsherravälde. Men efter Sovjetunionens fall och i tilltagande grad efter 11 september 2001 försöker USA nu stärka sitt herravälde över världen. Detta visar sig på den politiska arenan i en alltmer arrogant amerikansk vägran att acceptera olika internationella överenskommelser som Kyoto-avtalet och den internationella krigsförbrytartribunalen. Det visar sig på det ekonomiska området som utpressning mot länder som inte stöder USA:s krigspolitik och det visar sig militärt i Afghanistan och Irak.

Pressen ökar nu mot Syrien. Bristen på upphittade massförstörelsevapen i Irak skylls av USA på att dessa vapen förts ut ur landet, och det kan kanske fungera som motiv för att attackera fler länder. Syrien har tillsammans med Irak varit det land som hårdast motsatt sig den israelisk-amerikanska politiken, och det ligger i högsta grad i Ariel Sharons intresse att bli av med den nuvarande regeringen i Damaskus.

Den amerikanska imperialismen är i dag starkare än någonsin förr, och efter den elfte september har man inlett en strid över hela världen för att säkra sin makt och för att kväsa misshagliga stater och politiska rörelser. Man drar sig varken för att starta krig eller för att hota gamla allierade som Frankrike när de går sin egen väg.

Denna aggressiva politik ackompanjeras av en religiös retorik som saknar motstycke i västvärlden. George Busch drar sig inte för att påstå att (den amerikanska) ”demokratin är Guds gåva till mänskligheten” även om han inte direkt klargör om han själv ska ses som en korsriddare eller rent av en som en ny Jesus Kristus.

Saddam Hussein utmålas som en ond man av USA och det är han. Men vi vill påstå att den amerikanska imperialismen är ondare. Vi har inte glömt att en miljon vietnameser dödades av USA-imperialismen då den försökte säkra sitt herravälde i Sydostasien, vi har inte glömt Korea-krigets outsägliga lidanden och vi har inte glömt hur USA med två bomber mördade mer än en halv miljon oskyldiga civila i Hiroshima och Nagasaki.

Vi vet vem som verkligen har ”weapons of mass destruction” och vem som inte tvekar att använda dem.

Kamp mot USA-imperialismen!

(Ledare)