LO får en snuttefilt för att säga ja till EMU

Socialdemokraterna och LO är nära en överenskommelse om hur finanspolitiken ska stärkas om Sverige går över till euro. Klart är att överskottsmålet för de offentliga finanserna höjs från dagens 2,0 procent av BNP till 2,5 procent. Förslaget, som diskuteras i en arbetsgrupp under finansminister Bosse Ringholms ledning, är ett sätt att få LO med på vagnen in i ett svenskt EMU-medlemskap.

Höjningen motsvarar drygt 10 miljarder kronor per år. Dessa pengar vill LO sätta av i en särskild buffertfond, eller stabiliseringsreserv som man nu helst vill kalla den.

Reserven eller fonden ska kunna användas som stötdämpare om och när Sverige hamnar i ekonomisk obalans. Det anses särskilt viktigt vid ett EMU-medlemskap, när varken kronan eller den svenska styrräntan längre finns till hands för att stabilisera ekonomin. I praktiken lär det handla om höjningar eller sänkningar av moms och arbetsgivaravgifter.

Bakgrunden är LO:s kongressbeslut i september 2000: Ja till EMU förutsatt att ett strukturråd med buffertfonder inrättas.

I LO-styrelsens hemställan till kongressen skrev man så här: ”Svenska buffertfonder; resurser som ligger utanför statsbudgeten och som kontrolleras av arbetsmarknadens parter i samverkan med staten.”

Strukturrådet skulle bestå av arbetsmarknadens parter och staten och enligt LO-styrelsen ha makt att besluta över hur pengarna används: ”Strukturrådet skulle dels fungera som en samtalsyta för att utarbeta en gemensam uppfattning om landets situation, men också ges beslutanderätten i vilka lägen de nya instrumenten ska användas.”

Men det blir vare sig fonder eller ekonomiskt råd enligt LO:s ursprungliga modell.

Den socialdemokratiska regeringen har sagt nej till tanken på att inrätta speciella buffertfonder och ett beslutande strukturråd.

Statens överskottsmål ska istället höjas till 2,5 procent, vilket ger tio miljarder kronor per år.

– Jag tycker att 2,5 procent är en tillräcklig nivå. Förutsatt att medel avsätts under lång tid, säger LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Pengar måste reserveras och läggas på hög för att nyttjas i sämre tider.

Men överskottsmålet ska höjas oavsett om Sverige går med i EMU eller inte. Enligt Bosse Ringholm handlar det om att bygga upp ett starkare skydd för sysselsättningen och att parera för den kommande ökningen av andelen äldre i befolkningen.

Stabiliseringsreserven, som ersatt det politiskt känsliga ordet ”buffertfond”, kommer att vara något annat än det LO-styrelsen lovade ombuden på kongressen 2000. Istället för av fackföreningarna kontrollerade buffertfonder som ligger utanför statsbudgeten, stramas tyglarna åt så att statens budget levererar ytterligare tio miljarder per år i överskott.

Detsamma kommer att ske med kravet på ett strukturråd. Från början skulle rådet bestå av arbetsmarknadens parter och staten och besluta om buffertfonden. Nu har LO ändrat sig till att ”utöva inflytande över” budgetreserven. Bosse Ringholm betonar att besluten över finanspolitiken, och alltså även över dispositionen av ett utökat offentligt överskott, ska ligga hos regering och riksdag.

Om man sedan är smart och kallar en del av överskottet för ”buffertfond” kanske det kan underlätta för LO:s extra representantskap den 22 april att konstatera att förutsättningarna för medlemskap är uppfyllda.

En fråga kommer att kvarstå obesvarad efter representantskapets möte. Svaret skjuter nämligen kompromissen mellan socialdemokraterna och LO i sank. Hur kan LO kan lita på att ”buffertfonderna” kommer att finnas kvar för all framtid vid ett svenskt EMU-medlemskap? Moderaterna har ju lovat att riva upp beslutet om de vinner nästa val.

För att få ett ja i folkomröstningen måste Göran Persson få med LO på vagnen. För detta vill LO-pamparna ha betalt. Priset är någon form av mekanism för att stimulera ekonomin när kronan skrotas och räntevapnet försvinner till Frankfurt. Efter finsk modell lanserades ett förslag om en buffertfond. Fonden skulle användas för att exempelvis tillfälligt sänka arbetsgivaravgifterna om krisen slår till.

Men redan ordet fonder får de borgerliga partierna och deras väljare att skruva på sig. Låter det inte väldigt likt löntagarfonder? Eftersom även borgerliga sympatisörer måste med på vagnen måste något göras.

Göran Persson rycker snabbt ut och ser till att begreppet ”fonder” byttes mot ”förhöjt överskottsmål för de offentliga finanserna”. LO var med på vagnen. I en rykande färsk rapport har LO:s chefsekonom Dan Andersson döpt om buffertfonderna till ”stabiliseringsreserv”.

Denna språkliga innovation (manipulation) är avsedd att bereda väg för en blocköverskridande uppgörelse, för säg den borgerliga politiker som inte gillar strama tyglar för statsfinanserna?

Spelet gick hem. Folkpartiets Lars Leijonborg och kristdemokraternas Alf Svensson är beredda att stå skuldra vid skuldra med Göran Persson för det gemensamma målet att vinna EMU-folkomröstningen. Även Svenskt Näringsliv sluter upp bakom regeringens kompromiss med LO-ledningen. EMU-experten Johnny Munkhammar kallar förslaget för ”harmlöst” och chefsekonomen Stefan Fölster argumenterar för att det höjda överskottsmålet bara är en anpassning till den ekonomiska politik som regeringen bedrivit de senaste åren.

Bara Bo Lundgren bryter ja-fronten. Han varnar i upphetsade ordalag för ett steg mot ”fondsocialism” om det byggs upp en budgetreserv. Moderatledaren är hårt trängd internt efter höstens valfiasko och hans kamp för att överleva som partiledare gör att han uppenbarligen tycker det är viktigare att agera oppositionsledare och gå i konfrontation mot socialdemokratin, än att ställa upp i EMU-ledet bakom Göran Persson.

Ett problem återstår dock: Vad ”snuttefilten” till LO än kallas så kostar den. En ”EMU-skatt” eller nedskärningar i 10-miljardersklassen skulle i folkomröstningskampanj vara ett tungt vapen i nej-sidans arsenal. Vad göra?

Göran Persson tar fram storsläggan. Överskottsmålet kommer att behöva höjas ännu mer om vi står utanför EMU, är budskapet som hamras ut från regeringskansliet. Eftersom den svenska ekonomin, enligt Persson, blir känsligare utanför valutaunionen kommer större marginaler att krävas. Riktigt tydligt blev hotet i samband med socialdemokraternas och LO:s EMU-upptakt i ABF-huset i Stockholm: ”Blir det nej blir det inte 2,5 procent, då blir det mer.” Det vill säga: Röstar ni inte ja till EMU, så stramar jag åt ännu mer.

Göran Persson och LO-chefen Wanja Lundby-Wedin ska nu förhandla om de sista detaljerna för att LO-ledningen vid det extra representantskapet den 22 april kunna säga att den uppfyllt kongressens krav, trots att det inte ens längre kallas buffertfonder och trots att facket inte får någon makt över den budgetreserv som ska byggas upp. LO ska säga ja till EMU, till skillnad från EU-omröstningen då LO formellt inte tog ställning. (Istället verkade flertalet av de EU-frälsta LO-pamparna för ett svenskt medlemskap i de båda täckorganisationerna Fackliga röster för Europa och Socialdemokrater för Europa.)

LO kommer sannolikt att rekommendera medlemmarna att rösta ja i folkomröstningen den 14 september, detta trots att endast ett fåtal av förbunden (Metall, Pappers och Industrifacket) har sagt ja till EMU. Alla andra förbund har antingen sagt nej (Handels och Transport) eller också har de inte tagit ställning. Dessutom finns det en överväldigande majoritet av medlemmarna som säger nej till EMU. Hur kan man i en sån situation bestämma att LO som federation ska säga ja tvärtemot vad majoriteten av medlemmarna i förbunden anser.

Detta är obegripligt. Ska LO sväva fritt från förbunden? Ska LO vara maktens redskap mot medlemmarna?

Gösta Torstensson