Kvalificerat mygel med nej-sidans pengar

Riksdagen har anslagit 120 miljoner till kampanjverksamhet inför folkomröstningen om EMU, varav 30 miljoner i extra partistöd, 48 till kampanjorganisationer på nej-sidan och 42 till motsvarande organisationer på ja-sidan.

Det intressanta är hur de 48 miljonerna har fördelats. Ingen oberoende instans har svarat för fördelningen av dessa pengar utan fördelningen har varit ett resultat av hemliga förhandlingar mellan riksdagspartier, riksdagsledamöter och organisationsrepresentanter med starka egenintressen.

I en första omgång fördelade miljöpartiet, centern, Socialdemokrater mot EMU (med Sören Wibe i spetsen) och vänsterpartiet kampanjpengarna i tre potter. KPML(r) och Socialistiska Partiet utestängdes från denna krets. 21 miljoner gick till de samverkande organisationerna, det vill säga Socialdemokrater mot EMU och en del borgerliga nej-till-EMU-organisationer – många av dessa är små pappersorganisationer. 21 miljoner gick till Nätverket Nej till EMU och 6 miljoner till tillkommande organisationer och lokala nätverk.

Enligt riksdagsbeslutet skulle riksdagspartierna inte ha någon del av bidraget till kampanjorganisationerna, eftersom de redan hade fått extra partistöd. Men vänsterpartiet och miljöpartiet med ungdomsorganisationer lyckades ändå kapa åt sig 7,6 miljoner av Nätverket Nej till EMU:s 21 miljoner.

Folkrörelsen Nej till EU (med ungdomsorganisationen Unga mot EU), med 2600 medlemmar, som är den enda aktivistorganisationen specialiserad på EU-frågor, fick endast 1,5 miljoner respektive 300 000 kr. Orsaken var en ohelig allians mellan de övriga organisationerna, bland andra miljöpartiet, Folkkampanjen Sverige ut ur EU, Verdandi och Fackliga EU-kritiker.

Folkkampanjen Sverige ut ur EU, som leds av Ulf Ekberg och som består av honom själv och kanske fem andra medlemmar, fick 2,4 miljoner, medan Fackliga EU-kritiker med omkring 200 medlemmar fick 5,4 miljoner. Det hör till saken att Folkrörelsen Nej till EU hade yrkat på 5,4 miljoner. Det hör också till saken att Ulf Ekberg dessutom är kassör i Fackliga EU-kritiker. Han är alltså med och kontrollerar 8,8 miljoner kronor.

Det är en ren skandal och ett svindleri att den största organisationen vid sidan av partierna på nej-sidan, Folkrörelsen Nej till EU, som kan göra mest för pengarna, bara fick en spottstyver, medan en pappersorganisation som Folkkampanjen Sverige ut ur EU fick 2,4 miljoner för att ringa runt! Vilka ska ringa runt?

Det är inte ofta vi rekommenderar Proletären, men nu gör vi det: läs nr 13/2003,   www.proletaren.se, för en detaljerad genomgång av turerna. I praktiken äventyrar fördelningen av kampanjpengarna på nejsidan utgången av EMU-omröstningen.

Per-Åke Lindblom