En kommentar till "hotet från vänster"

Vi publicerar i detta nummer hela avsnittet om SKP(m-l)/Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA) i Säkerhetstjänstkommissionens delrapport ”Hotet från vänster” (SOU 2002:91),  av Magnus Hjort.

Genom åren har Nya Arbetartidningen skrivit en hel del om säkerhetspolitik. Den som vill ha bakgrundsfakta kan gå till vår hemsida – www.nat.nu – och läsa bland annat följande artiklar: ”Behöver ett revolutionärt parti en säkerhetspolitik?” (nr 4/1997), ”Papperen på bordet om åsiktsspionaget ” (nr 4/1997), ”Åsiktsregistreringen: får vi veta sanningen?” (1/1999), ”Om att läsa sin SÄPO-akt” (1/2000) och ledaren ”Spioneri utan förhinder” (2/2000).

Orsaken till detta vårt intresse hänger delvis ihop med SKP(m-l)/SKA:s historia. Inom det dåvarande SKP kämpade vi för – eller stödde – införandet av en revolutionär säkerhetspolitik. Samtidigt fick vi senare skulden för samma säkerhetspolitik av partihögern i deras ”eftermälen” och ”memoarer”, i synnerhet excesserna, trots att det var partihögern som stod för överdrifterna och partivänstern som var emot dessa. Det är betecknande att SKP(m-l)/SKA tillämpade en säkerhetspolitik utan överdrifter, som dessutom var relativt framgångsrik. Men mera om detta senare.

Delrapporten representerar i princip inget nytt. Däremot kände vi naturligtvis inte till omfattningen av övervakningen och alla detaljer om hur övervakningen bedrevs; det finns många dråpliga detaljer från SÄPO:s spaningsarbete, detaljer som riskerar att bli en följetong i Nya Arbetartidningen.

Det avgörande skälet till att SÄPO och andra säkerhetsorgan, exempelvis IB, övervakade vänstern var det potentiella hot den utgjorde mot den borgerliga staten. Jag använder imperfektum enbart därför att delrapporten går fram till 2002. Samma säkerhetsorgan fortsätter naturligtvis att bevaka olika organisationer, alltifrån nazister till anarkister och djurrättsaktivister, den dag som är, så länge de bedöms representera potentiella hot.

Den borgerliga staten i Sverige övervakar genom sina säkerhetsorgan sina motståndare av följande skäl:

• den vill förhindra att ett kommunistiskt parti erövrar ett massinflytande, så att det kan leda arbetarklassen och dess förbundna till en socialistisk revolution i ett krisläge eller i samband med ett krigsslut;
• den övervakar organisationer och enskilda som är beredda att tillämpa metoder som går utöver systemets spelregler, använder våldsmetoder och ytterst sett enskild terror;
• den övervakar organisationer och enskilda som arbetar för främmande makt som är fientligt inställd till Sverige, eller som kan tänkas göra det i samband med ett krisläge eller krigsfara.

Nu kan man invända att SÄPO också har övervakat nazister och andra högerextremister. Visst, det har SÄPO gjort. Men SÄPO har aldrig lagt ner samma energi på att övervaka den yttersta högern som på den yttersta vänstern, beroende på att den förra gruppen inte utgör något hot mot den kapitalistiska samhällsordningen, mot den borgerliga egendomen, utan tvärtom fungerar som kapitalismens yttersta, mest hänsynslösa bastion. Dessutom brukar säkerhetspolisen i de kapitalistiska staterna med automatik själv stå för konservativa eller högerextrema åsikter.

Säkerhetspolisen kan också övervaka den del av vänstern som fungerar som omedvetna provokatörer eller nyttiga idioter utan att på något sätt ingripa. Jag tror att SÄPO mycket väl visste vad anarkister och vissa andra förberedde och tänkte göra under toppmötet i Göteborg, men att SÄPO lät dessa grupper hållas.

Jag tillhör inte dem som har förfasat mig över vad som framkommit i Säkerhetstjänstkommissionens rapporter. Jag har inte tillhört dem som likt Lars Isaksson, f.d. medlem i KFML/SKP och dessutom förbunds- och partistyrelseledamot, legat sömnlös om nätterna och tänkt på att jag kan bli gripen av SÄPO. Som revolutionär tar man en kalkylerad risk, risken att en dag bli gripen av säkerhetspolisen i ett svep, internerad (som svenska kommunister blev under andra världskriget), satt i koncentrationsläger (av de tyska nazisterna under andra världskriget) eller helt enkelt bli avrättad i officiella former eller i lönndom. För var och en som har studerat arbetarrörelsens och den kommunistiska rörelsens historia, hur den borgerliga statens klassjustis och säkerhetsorgan arbetar, är detta ABC.

Vad är anmärkningsvärt, vad är intressant i rapporten, och vad kan man lära sig av den?

Omfattningen av övervakningen är anmärkningsvärd. SÄPO har alltsedan andra världskriget och fram till 2002 registrerat 300 000 personer i Sverige. Som jämförelse kan vi ta den norska Lund-kommissionens undersökningsresultat. Från slutet av 60-talet till 1981 upprättades 20 000 akter på norrmän, huvudsakligen personer med anknytning till den norska marxist-leninistiska rörelsen AKP(m-l), SKP:s norska motsvarighet. Detta är en enorm diskrepans, eftersom den svenska befolkningen knappt är dubbelt så stor som den norska, och även om den period som har undersökts i Sverige är betydligt längre. Det betyder att antingen har den svenska säkerhetspolisen varit betydligt mer nitisk än den norska, eller så lyckades Lund-kommissionen aldrig ta reda på omfattningen av den norska säkerhetspolisens verksamhet.

Det betyder också att den svenska säkerhetspolisen har haft stora ekonomiska och personella resurser till sitt förfogande. Spaning mot lokaler, sommarläger och demonstrationer är personalkrävande; avlyssning är både personal- och tidskrävande. Säkerhetspolisen har haft tillgång till modern avlyssningsutrustning: redan 1969 buggades KFML:s kongress. Säkerhetspolisen har inte heller snålat med slantarna – bland annat har den flygfotograferat trotskisternas sommarläger och förmodligen även andras, även om detta inte tas upp i rapporten.

Det står också klart att säkerhetspolisen på det stora hela förmår bedöma vilka organisationer som utgör ett hot den bestående samhällsordningen. Säkerhetspolisen gör en del felbedömningar, vilka dels är ett uttryck för ”teoretisk okunskap” och dels för önskan att motivera fortsatta anslag – läs genom överskattningar av vänsterorganisationer.

Säkerhetspolisen intresserade sig naturligtvis från första början för KFML och lade ner ett stort arbete för att följa förbundets utveckling. När KFML splittrades, fokuserade SÄPO en tid på KFML(r) på grund av dess våldsromantiska retorik, men insåg snart KFML(r) egentligen inte var så farliga på grund av sina sekteristiska arbetsmetoder. SÄPO skiftade fokus igen till SKP, som ansågs vara den farligaste organisationen i mitten av 70-talet på grund av SKP:s masslinje och på grund av att SKP började tillämpa en säkerhetspolitik.

Utredaren kritiserar SÄPO för att den inte observerade att SKP i november 1980 antog ett nytt program, som ”på flera punkter markerade ett brott mot den tidigare linjen”, läs – den mer revolutionära linjen. Samme utredare är förvånad över att säkerhetspolisen ägnade åtta sidor i sin halvårsrapport 1990 åt det ”lilla” SKA. ”SÄPO gjorde här bedömningen att partiet var ’litet’ men fungerande och ’fast beslutet att driva sin egen politik’.” Med facit i hand kan man naturligtvis säga att SÄPO:s bedömning av SKA:s konkreta framtidsutsikter var felaktig, men bedömningen av SKA:s revolutionära potential var korrekt, eftersom den skulle ha varit avgörande i ett annat klasskampsläge.

Utredningen visar också att den revolutionära vänstern måste tillämpa en säkerhetspolitik, vilket vi tidigare argumenterat för i Nya Arbetartidningen. Både KFML(r) och Socialistiska Partiet saknade en säkerhetspolitik och var vidöppna för insyn. KFML(r) till och med stoltserade som påfåglar över att de minsann vågade framträda som kommunister. De som framförallt ägnar sig åt att posera som kommunister är antingen fullständigt ansvarslösa, eller så tar de inte sina egna åsikter på allvar.

SÄPO blev mycket bekymrad och irriterad när SKP började tillämpa en strikt säkerhetspolitik från och med 1975. Inte desto mindre lyckades SÄPO kartlägga betydligt mer än hälften av medlemskadern i KFML/SKP, KFML(r) och Socialistiska Partiet. De enda organisationer som SÄPO tydligen haft problem med att registrera är SKP(m-l)/SKA och – på senare tid AFA. När det gäller SKA har aldrig mer än 14 medlemmar varit registrerade, d.v.s. en bråkdel av vår medlemskader. AFA tillämpar en säkerhetspolitik som medvetet eller omedvetet är modellerad efter motståndsrörelsen i andra världskrigets Europa: täcknamn, tillfälliga små grupper, inga tvärkontakter och att informationen om förberedelserna av en viss aktion begränsas till en liten grupp.

Orsaken till att det var svårt för SÄPO att kartlägga SKP(m-l)/SKA:s kader, var att alla medlemmar hade täcknamn när SKP(m-l) bildades. I princip tillämpade SKA en relativt strikt säkerhetspolitik i tio år utan att för den skull hänge sig åt SKP:s överdrifter, nämligen att sätta den i motsättning till partidemokratin och en öppen och levande debatt. Naturligtvis förhindrades inte heller tvärkontakter, inte ens fraktionsbildning, som vi ansåg vara legitim utom i akuta krislägen.

Som tidigare sagts har SÄPO tenderat att överdriva motståndarens styrka. SKP(m-l):s potential 1980 uppskattas till 400 medlemmar; i en annan rapport uppskattar SÄPO SKP:s medlemsantal 1980 till 3000, en siffra som SKP inte ens nådde upp till 1976. Hade Staffan Skott, som 1998 hävdade att MLK en gång hade haft 10 000 medlemmar(!), en överskattning minst 50 gånger om, varit anställd vid SÄPO, hade överskattningarna i och för sig varit ännu stolligare. Dessa felbedömningar berodde dels på att det låg i SÄPO:s intresse att överdriva motståndarnas styrka för att få fortsatta höga anslag och dels på grund av SÄPO inte riktigt insåg att man bevakade aktivistorganisationer. SKP och socialdemokraterna kunde mycket väl ha lika många aktivister på en ort, men det berodde bara på att SKP mobiliserade alla sina medlemmar och sympatisörer. Socialdemokraterna lyckades bara mobilisera toppen på isberget – isberget var alla pappersmedlemmarna.

SÄPO har naturligtvis använt sig av alla slags metoder för att inhämta information om den revolutionära vänstern, alltifrån inbrott och ”meddelare”, d.v.s. infiltratörer och agenter, till provokatörer i stil med Gunnar Ekberg. Jag är helt övertygad om att Säkerhetstjänstkommissionen inte har haft tillgång till allt material i detta avseende, framför allt för att SÄPO vill skydda vissa av sina ”meddelare” för framtiden. Ibland har också SÄPO använt sig av rena mytomaner som rapportörer, till exempel den som rapporterade om att SKP hade haft möten med vissa terroristorganisationer, vilket naturligtvis var helt uteslutet. Dessutom kokade samme rapportör ihop en historia om att SKP:s militärpolitiska råd (det fanns inget sådant, bara ett militärpolitiskt utskott) samlade in information om den svenska krigsmakten, som sedan diskuterades av samma råd, som – enligt samme rapportör – kunde vara infiltrerat av en sovjetisk dubbelagent. På så sätt kunde informationen gå vidare till Sovjet! Det dröjde flera år innan SÄPO tröttnade på denne mytoman.

Sist och slutligen: Den borgerliga staten kommer alltid att ha en säkerhetstjänst, vars syfte är att hålla ett öga på de rörelser som vill genomföra en samhällsomvälvning, en revolution, för att störta den härskande klassen. Men detta betyder inte att vi bara kan rycka på axlarna åt dess verksamhet. Det är nödvändigt att skydda sig från den; det är nödvändigt att bekämpa den genom att stödja dem som orättmätigt förföljs och trakasseras av denna säkerhetspolis; det är nödvändigt att avslöja dess rätta natur genom att visa att dess uppgift består i att försvara borgarklassens klassherravälde och den heliga borgerliga egendomen. Det är viktigt att visa att säkerhetspolisen alltid uppträtt försonligt gentemot högerextremismen, eftersom den själv är befryndad med högerextremistiska strömningar. Det är viktigt att avslöja de värsta hycklarna av alla, nämligen det socialdemokratiska partiets ledning, som har påstått att det inte förekommit någon åsiktsregistrering i Sverige. Formellt sett har man rätt att hysa revolutionära åsikter i Sverige, bara man inte blir tillräckligt många och får möjlighet att förverkliga sina idéer. Det är detta som säkerhetspolisen skall förhindra, om inte kampen inom de legala ramarna räcker till. Säkerhetspolisen är den yttersta säkerhetsåtgärden.

Nya Arbetartidningen kommer säkert att återkomma till Säkerhetstjänstkommissionens rapporter, som omfattar nio band, om inte annat för de dråpliga detaljernas skull.

Per-Åke Lindblom