Det folkliga motståndet mot euron ökar

Motståndet mot svenskt medlemskap i EMU ökar enligt den senaste Temo-undersökningen. 46 procent skulle rösta nej och 42 procent ja om det vore folkomröstning i dag.

Den fråga som Temo ställde i sina intervjuer lyder: Den 14 september 2003 genomförs i Sverige en folkomröstning om EMU där vi får ta ställning till frågan ”anser du att Sverige ska införa euron som valuta”. Om det var folkomröstning i dag, skulle du då rösta ja eller nej till att Sverige inför euron som valuta?

46 procent av de tillfrågade uppger att de skulle rösta nej om det vore folkomröstning i dag, medan 42 procent skulle rösta ja. 14 procent av de intervjuade är osäkra på hur de skulle rösta. I motsvarande opinionsundersökning i januari var det nästan jämt mellan ja- och nej-sidan, 43 mot 44 procent.

Ökningen av EMU-motståndet märks mest i grupper där anhängarna varit i stark övervikt tidigare. Det är bland storstadsborna och i åldersgruppen 30-44 år. Bland dessa grupper var ja-stödet över 50 procent i januarimätningen, men nu har det sjunkit markant.

Bland partiernas sympatisörer är det framför allt socialdemokraternas och folkpartiets väljare som svänger mer åt nej-sidan.

I dagsläget skulle 60-65 procent av moderaternas och folkpartiets väljare rösta ja, och 20-25 procent skulle rösta nej.

Opinionsläget bland kristdemokraternas, centerpartiets och socialdemokraternas väljare liknar varandra, med 50-55 procent emot och cirka 35 procent för.

Och bland vänsterpartiets och miljöpartiets väljare är 70 procent emot och 15 för.

Även Sifo har nyligen undersökt opinionsläget inför euroomröstningen i höst. Sifo valde att ställa två olika frågor.

Först ställdes den fråga som varit aktuell tidigare, som löd ”Om det vore folkomröstning i EMU-frågan i dag, skulle du då rösta ja eller nej till ett svenskt medlemskap i EMU?”. Svaret blev 37 procent för ja, 44 för nej och 18 procent osäkra.

Den andra frågan som ställdes är den som är aktuell inför folkomröstningen, nämligen ”Anser Du att Sverige ska införa euro som valuta?”. Svaret på denna fråga var 41 procent för ja, 40 för nej och 18 procent osäkra.

Ja-anhängarna blir alltså, enligt Sifos undersökning, fyra procentenheter fler om frågan gäller om euron ska införas i Sverige, i stället för om Sverige ska gå med i EMU.

Även om försiktighetsprincipen rekommenderas när det gäller opinionsundersökningar, kan två slutsatser dras av dessa två undersökningar.

För det första att euromotståndarna har mycket att vinna om det tydliggörs att ett införande av euron innebär mycket mer än att byta valuta i plånboken. Euron är framför allt ett politiskt projekt som medför att ytterligare politisk beslutsmakt flyttas från den folkvalda riksdagen till politiskt oansvariga eurokrater i Bryssel och Frankfurt. Sverige blir – för att skruva saken något – en maktlös delstat i en centralstyrd och odemokratisk europeisk supermakt.

För det andra att vänsterväljarna genomskådat att euron är ett borgerligt projekt. Eller som moderaternas kampanjledare Gunilla Carlsson uttryckte saken härförleden: ”Ett Sverige utanför euron är ett Sverige där vänstern och andra isolationistiska krafter, som vill se ett helt annat Sverige och inte alls ha det europeiska samarbetet, kan fira triumfer och vrida utvecklingen i en riktning som inte alls gagnar våra moderata idéer eller vårt land.”

De ekonomiska argumenten är så klena och de ekonomiska riskerna så stora att kampanjen för en svensk euroanslutning aldrig skulle drivas med den frenesi som kommer att uppvisas tiden fram till folkomröstningen om det inte fanns andra, mer eller mindre dolda drivkrafter.

Precis som i de länder som redan inkorporerats i euroområdet, finns det två politiska drivkrafter bakom en svensk euroanslutning: federalism och nyliberalism.

Valutaunionen betraktas och beskrivs av sina tillskyndare som ett nödvändigt steg för att snabba på och förstärka den politiska integrationen i EU. Det är därför inte så underligt att de starkaste pådrivarna för euron inte är nationalekonomer utan federalistiska politiker och byråkrater. Till exempel folkpartiet och topparna i fackföreningsrörelsen.

Valutaunionen underlättar och påskyndar välfärdsavrustningen och den allmänna nyliberaliseringen av det svenska samhället. Sverige blir fördragsmässigt förhindrat att föra en politik för full sysselsättning och stärkande av den offentliga sektorn. Det är därför ingen slump att det bland de politiska partierna är moderaterna som är de tydligaste förespråkarna för euron. För Gunilla Carlsson och Bo Lundgren finns det uppenbara politiska vinster med EU:s valutaunion.

Gösta Torstensson