Bush sätter allt på spel

USA har stora problem. USA:s president har tagit en enorm risk, och gjort den från en i grunden svag position. Han beslöt för ungefär ett år sedan att USA skulle sätta igång ett krig mot Irak. Han gjorde det för att demonstrera USA:s överväldigande militära överlägsenhet och för att uppnå två objektiva mål:

1. att skrämma alla potentiella nukleära aspiranter att överge sina planer;
2. att krossa alla europeiska idéer om en självständig politisk roll i världssystemet.

Hittills har Bush misslyckats helt. Nordkorea och Iran (och kanske andra som undgått uppmärksamhet) har i själva verket påskyndat sina kärnvapenprojekt. Frankrike och Tyskland har visat vad det innebär att vara oberoende. Och USA är oförmöget att vinna de sex tredjevärldenländerna i säkerhetsrådet för en röst på en andra resolution om Irak. Likt en lättsinnig spelare går Bush alltså in för ett avgörande. Han kommer att starta ett krig inom kort och satsar på att han kan åstadkomma en överväldigande och snabb seger. Satsningen är mycket enkel. Bush tror att om USA åstadkommer detta slags militära resultat, så kommer både uppstickarna och européerna att ångra sin handlingar och acceptera USA:s beslut i framtiden.

Det finns två möjliga militära utgångar: den som Bush önskar (och förväntar sig) och en annan. Hur troligt är det att Bush genomdriver en snabb irakisk kapitulation. Pentagon säger att man har beväpningen och kommer att göra det snabbt. En lång rad pensionerade generaler, både amerikanska och brittiska, har gett sin skepsis tillkänna. Min gissning (och för mig är det bara en sådan) är att en snabb och total seger inte är trolig. Jag tror att en kombination av den irakiska ledningens desperata beslutsamhet plus uppvaknandet av irakisk nationalism plus den uppenbara bristande viljan hos kurderna att bekämpa Saddam (inte på grund av att de inte hatar Saddam men på grund av att de djupt misstror USA:s avsikter) kommer att leda till att det blir extremt svårt för USA att avsluta kriget på några veckor.

Inte desto mindre, antag att USA vinner snabbt. Jag skulle vilja säga att Bush i det läget bara ligger på plus minus noll ? inte vinnare, men inte heller förlorare. Hur kan jag säga det? Därför att en seger kommer att innebära att den geopolitiska situation i stort sett förblir oförändrad. Först och främst är frågan vad som händer i Irak dagen efter segern. Det minsta man kan säga är att ingen vet, och det är inte alls klart att USA självt har en klar uppfattning om vad som ska göras. Vad vi vet är att de intressen som står på spel är många, varierande och utan all samordning. Det är som upplagt för anarkistisk förvirring. Om USA tänker spela en avgörande roll i beslutsfattandet i Irak efter kriget, krävs att trupperna stannar kvar en längre tid och en massa pengar (verkligen en massa pengar). Vem som helst som studerar USA:s ekonomiska situation och inrikespolitik, förstår att Bushadministrationen kommer att få det besvärligt med att stationera trupper där länge, och ännu besvärligare med att skaffa fram de pengar som behövs för att spela det politiska spelet.

Därtill kommer alla andra problem i världen att kvarstå. Framförallt blir det ännu mindre troligt att det kommer att göras några framsteg i riktning mot skapandet av en palestinsk stat. Den israeliska regeringen kommer att ta en amerikansk seger som ett rättfärdigande av sin egen tuffa linje, och helt enkelt göra den ännu tuffare. Arabvärlden kommer att bli ännu mer uppretad, om detta nu är möjligt. Iran kommer inte att ge upp sina planer på att skaffa egna kärnvapen. Iran kommer förmodligen att känna sig uppåt i en region med Saddam Hussein ur vägen. Nordkorea kommer att trappa upp sina provokationer, och Sydkorea kommer att känna sig ännu mer otrygg med sin amerikanske allierade och dennes förkärlek för militära aktioner. Och Frankrike kommer troligen att hårdnackat hålla fast vid sin inställning. Därför menar jag att en snabb amerikansk seger i Irak knappast ändrar den geopolitiska situationen, säkert tvärtemot vad de amerikanska hökarna avser.

Men antag att det inte blir någon snabb militär seger. Vad händer då? I så fall kommer hela operationen att utvecklas till en geopolitisk katastrof för USA. Kaos kommer att utbryta, och USA kommer att ha lika lite inflytande på den framtida utvecklingen som låt oss säga Italien, det vill säga mycket lite. Varför säger jag detta? Tänk på vad som kommer att hända, först och främst i själva Irak. Det iranska motståndet kommer att förvandla Saddam Hussein till en hjälte, och han vet säkert hur sådana stämningar ska utnyttjas. Både iranierna och turkarna kommer att skicka trupper till den norra, kurdiska delen, och troligtvis börja slåss med varandra. Kurderna skulle ingå en tillfällig allians med iranierna. Om detta sker, kommer den shiitiska befolkningsgruppen i södra Irak att ta avstånd från USA:s militära ansträngningar. Saudierna kanske erbjuder sig att fungera som ovälkomna medlare, vilket båda sidor sannolikt betackar sig för.

I en annan del av regionen kommer Hizbollah troligen att angripa israelerna, som kommer att slå tillbaka och försöka ockupera södra Libanon. Kommer syrierna då att ingripa militärt för att försöka rädda Hizbollah och dess inflytande i Libanon? Mycket möjligt, men i så fall kommer israelerna att bomba Damaskus (kanske med kärnvapen). Kommer egyptierna då att kunna sitta stilla? Ja, och så finns den där figuren Osama bin Laden, som utan tvivel kommer att fortsätta med det gamla vanliga, som han gillar.

Och Europa? Det kommer förmodligen en stor revolt i Labourpartiet i Storbritannien, som kan leda till en splittring av partiet. Blair kanske tar sin mats ur skolan och bildar en nationell koalitionskrisregering med tories. Han kommer fortfarande att vara premiärminister, men det skulle finnas ett starkt tryck för nyval, och Blair kommer troligtvis att förlora och det stort. Blair kanske också måste tänka på den varning han har fått från sina juridiska rådgivare, nämligen att han kan bli instämd till den internationella krigsförbrytardomstolen. Aznars utsikter i ett kommande val i Spanien har blivit lika osäkra, särskilt med tanke på den opposition som finns inom hans eget parti mot Spaniens ställningstagande. Berlusconi och öst- och centraleuropéerna kommer att börja få kalla fötter.

Under tiden kommer man i Latinamerika att säga farväl till Free Trade Area of the Americas (FTTA, eller ALCA på spanska). I stället kommer Lula att pressa på för att stärka Mercosur som en handels- och valutastruktur, och kan kanske till och med förmå Chile att ansluta sig. Fox kommer att få stora problem i Mexiko. I Sydostasien kommer de största muslimska nationerna (Indonesien och Malaysia), båda för närvarande med regimer som är vänligt sinnade mot USA, kanhända att försöka efterlikna Europa i fråga om att skapa ett självständigt manöverutrymme. Det kommer att uppstå ett starkt tryck på den filippinska regeringen att skicka hem den amerikanska militären. Och Kina kommer troligen att göra klart för Japan att landet skulle tjäna på att lossa på sina politiska band med USA, om det vill fortsätta att ha en politisk framtid i regionen.

Vad kommer allt detta att innebära för Bushregimen i början av 2004? Den kommer att få uppleva en växande antikrigsrörelse i Förenta Staterna, som kan leda till att det demokratiska partiet hamnar i verklig opposition till Bush globala politik. Inte lätt, men fullt möjligt. Om det blir fallet, kommer förmodligen demokraterna att vinna valet.

Om allt detta sker, kommer Bush verkligen att ha åstadkommit regimförändringar – i Storbritannien, Spanien och USA. Och USA kommer inte längre att betraktas som en oövervinnlig militär supermakt. Sammanfattningsvis, om Bush vinner så åstadkommer han geopolitiskt status quo, vilket är betydligt mindre än vad han önskar. Om han förlorar, så förlorar han stort. Jag skulle vilja säga att oddsen inte är så lovande. Historikerna kommer att notera att det aldrig fanns någon anledning för USA att försätta sig i denna omöjliga sits efter den 11 september.

Immanuel Wallerstein

21/3 2003

Publicerad på Z-net