Sverige lade sig platt inför EU

Den 20 november tog riksdagen ställning till en vilande grundlagsändring. Utan någon egentlig debatt är regering och riksdag i färd med att ändra i regeringsformen, en av Sveriges tre grundlagar. Den viktigaste förändringen är att än mer politisk makt ska kunna föras över från riksdagen till EU. Främst handlar det om säkerhets- och försvarspolitik samt inrikespolitik som polis och straffrätt. Men i princip vill regering och riksdag tillåta att beslutanderätt på alla områden utom ”statsskickets grunder” kan överlåtas till EU.

Inför Sveriges medlemskap i EU tillsattes en grundlagskommitté som leddes av professorn i statskunskap Olof Ruin och som innehöll företrädare för samtliga riksdagspartier. Den hade främst till uppgift att överväga vilka grundlagsändringar som kunde bli nödvändiga om Sverige anslöts till EU. Betänkandet publicerades i mars 1993 och föranledde en tämligen livlig offentlig debatt.

Vad som främst kom att diskuteras var utredningens förslag till en portalparagraf om EU-medlemskap i regeringsformens första kapitel om det svenska statsskicket. Bestämmelsen kom redan i vänsterpartiets reservation till betänkandet att betecknas som en ”plattläggningsparagraf”, dvs. att den innebar att Sverige lade sig platt inför EU.

Den föreslagna bestämmelsen hade följande lydelse:

”Har överenskommelse träffats om Sveriges anslutning till Europeiska gemenskaperna och riksdagen beslutat överlåta beslutsbefogenhet till gemenskaperna, gäller de förpliktelser som följer av anslutningen utan hinder av vad som föreskrivs i grundlag eller annan lag.”

Enligt det föreslagna tillägget gavs riksdagen fria händer att överlåta beslutsmakt till EU utan annan begränsning än att unionen ska upprätthålla ett visst definierat fri- och rättighetsskydd.

En viktig utgångspunkt angavs vara att regeringsformen vid ett medlemskap så långt möjligt borde spegla verkligheten. Ett medlemskap ”har onekligen en så stor betydelse för svenskt samhällsliv att det bör på något sätt framgå av grundlagen”, helst redan i regeringsformens första kapitel.

Olof Ruin förtydligade:

”Vår ambition har varit att tala klarspråk. En grundlag bör spegla politiska realiteter. Det framstår för oss som egendomligt om ett för vårt politiska system så centralt förhållande som att vi är medlemmar av EG och har att rätta oss efter dess regler över huvud inte skulle anges i vår regeringsform.” (SvD 31/3 1993)

Mats Melin, utredningens sekreterare, menade att ”det skulle vara missvisande, eller till och med intellektuellt ohederligt, att genom detaljerade grundlagsregler om medlemskapet försöka ge intryck av att EG-rättens genomslag i Sverige bestämdes eller begränsades av bestämmelser i regeringsformen. Sådana bestämmelser skulle möjligen kunna spegla en svensk viljeinriktning i samarbetet och ge svenska företrädare argument mot att av oss oönskade gemensamma regler beslutas. Men bestämmelserna skulle inte ha någon rättslig verkan. Grundlagen bör inte belastas med regler som endast ger uttryck för en politisk vilja”. (DN 12/3 1993)

Överlåtelsen av beslutsbefogenheter till centralmakten i Bryssel kan alltså inte begränsas vid ett medlemskap. Unionsrättens företrädesprincip gäller oavsett vad som står i ett medlemslands grundlag. Mats Melin var mycket klar på den punkten:

”EG-rätten gäller framför såväl vanliga lagar och förordningar som deras grundlagar. Den principen har EG-domstolen i flera avgöranden från i vart fall 1970 och framåt slagit fast i polemik mot bland annat den tyska författningsdomstolen.”

Kritikerna till grundlagskommitténs förslag, däribland den dåvarande statsministern Carl Bildt och oppositionsledaren Ingvar Carlsson, hade inga invändningar i sak mot utredningens rättsliga analys av att unionsrätten tar över både svensk grundlag och vanlig lag. Men man reagerade mot att detta så klart och tydligt skulle skrivas in i regeringsformen.

Plattläggningsparagrafen kom i debatten att symbolisera villkorslös svensk kapitulation inför EU. Förslaget tycks ganska snabbt av dåvarande regering (och opposition) ha betraktats som politiskt omöjligt att genomföra, trots att det återgav den konstitutionella verklighet som skulle inträda efter ett EU-medlemskap.

Justitiedepartementet utarbetade i all hast alternativa förslag med luddigare formuleringar som i efterhand sändes ut på remiss. I grundlagspropositionen föreslog regeringen att utredningens paragraf om att unionsrätten står över svensk lag och grundlag, dvs. plattläggningsparagrafen, skulle utgå. I övrigt bifölls grundlagsutredningens förslag att tillföra ett inledande stycke i 10 kap. 5 § regeringsformen av följande lydelse:

”Riksdagen kan överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna så länge som dessa har ett fri- och rättighetsskydd motsvarande det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Riksdagen beslutar om sådan överlåtelse genom beslut, varom minst tre fjärdedelar av de röstande förenar sig. Riksdagens beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag.”

Några andra ändringar gjordes inte. Även efter inträdet i EU sägs det i grundlagen att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” (RF 1:1), att ”Riksdagen är svenska folkets främsta företrädare”, att ”Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten” (RF 1:4), att ”Högsta Domstolen är högsta allmänna domstol och regeringsrätten högsta förvaltningsdomstol” (RF 11:1), att offentlighetsprincipen gäller för varje medborgare (TF 1:1) osv. Men om vi ska tro den ruinska grundlagskommittén återspeglar inte dessa skrivningar ”politiska realiteter” efter Sveriges inträde i EU.

Innebörden av den nya grundlagsändring som regering och riksdag nu har expedierat är att den inför EU-omröstningen politiskt omöjliga så kallade plattläggningsparagrafen införs retroaktivt. Om man vill kalla detta manipulation, eller något ännu fulare, är en smaksak.

I utbyte mot en till intet förpliktigande formulering om ”statsskickets grunder” revideras grundlagen så att det blir möjligt för riksdagen att med tre fjärdedels majoritet avhända sig beslutanderätt även när det gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt inrikespolitik såsom rättsliga och polisiära frågor.

Än värre är det att författningsändringen inte sätter någon gräns för hur mycket av den nationella suveräniteten som kan överlåtas till EU. I princip kan alla politiska beslutsområden överföras till överstaten i framtiden om tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter så bestämmer.

Riksdagen ger sig själv obegränsade möjligheter att lämna ifrån sig den politiska makt man fått till låns av folket. Och överförandet är oåterkalleligt! Makten kan inte tas tillbaka!

Det är såväl förvånande som upprörande att riksdagen tycker detta är i sin ordning. En grundlag bör ju sätta upp bestämda gränser för vilka befogenheter som nationalstaten inte kan lämna ifrån sig. Varför ska man annars ha en grundlag?

Grundlagsändringen är sannolikt föranledd av att regeringen inför nästa stora fördragsändring inom EU vill medverka till att unionen fortsätter att utvecklas i överstatlig och federalistisk riktning. Enligt regeringens proposition är det ”angeläget” att Sverige ”även i fortsättningen kan följa med och ta aktiv del” i EU:s utveckling.

Vad som är i görningen framgår av att EU-kommissionen föreslagit att unionen ska inrätta en överstatlig gränspolis, och att Tyskland och Frankrike vill förvandla EU:s så kallade krishanteringsstyrka till en regelrätt europeisk krigsmakt.

Sverige lägger sig platt inför en utveckling av EU till en ekonomisk, politisk och militär supermakt; med andra ord det Europas Förenta Stater som Giscard d’Estaing, presidenten för EU:s framtidskonvent, skisserade nyligen i ett utkast till konstitution för EU.

Gösta Torstensson