Myter om grundlagsändringarna

Utan någon egentlig debatt har regering och riksdag beslutat ändra i regeringsformen, en av Sveriges tre grundlagar.

Riksdagen får möjlighet att överlåta mer makt till EU. Det handlar om EU:s så kallade andra och tredje pelare, utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik respektive rättsliga och polisiära frågor (RF 10:5).

Riksdagen får godkänna överenskommelser inom EU (rambeslut) ”innan de föreligger i slutligt skick” (RF 10:2).

Redan den 13 juni sade riksdagen ja till dessa förändringar. Det skedde med 284 röster för och 47 emot den första ändringen, och 208 röster för och 89 emot den andra ändringen. I frågan om rambesluten sade även moderaterna nej.

Men eftersom det handlar om grundlagen krävs två beslut, med val emellan. Därför togs debatten och besluten i repris den 20 november. Den här gången hade riksdagen att ta ställning till ett helt paket med grundlagsändringar, vilket i sig kritiserades av flera talare som hade olika åsikter i de olika frågorna. Nu tvingades de till ett ja eller nej till hela paketet.

Det medförde att vänsterpartiet tvingades rösta nej till båda grundlagsändringarna, trots att man i juni röstade för ändringen av regeringsformen 10:2. Partiets ståndpunkt är ”alltjämt”, uttalade Mats Einarsson, vänsterns ledamot i konstitutionsutskottet, att denna ändring är en ”bra och klok” ändring.

Moderaterna gjorde samma sak, fast tvärtom. De röstade ja till båda grundlagsändringar, trots att man i juni röstade emot ändringen av regeringsformen 10:2 och att man fortfarande, enligt Per Unckel, ordförande i konstitutionsutskottet, är kritiska till de så kallade rambesluten.

En stor majoritet bestående av socialdemokrater, moderater, kristdemokrater, folk- och centerpartister röstade för ändringarna i regeringsformen. En kristdemokrat (Björn von der Esch), en socialdemokrat (Sören Wibe), fyra centerpartister (Sven Bergström, Viviann Gerdin, Håkan Larsson och Birgitta Sellén) samt miljöpartiet och vänsterpartiet (förutom sex frånvarande ledamöter) röstade emot efter en fem timmar lång och stundtals frän debatt. Röstsiffrorna blev 267 ja mot 47 nej.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 2003.

Myter

I såväl tidningarna som i riksdagshuset har det florerat en rad myter om vad de av riksdagen beslutade ändringarna av regeringsformen innebär, såväl till formen som till det politiska innehållet.

”Grundlagen har bara anpassats till det faktum att ingen tydlig skillnad längre finns mellan vad som är EG och vad som är EU.” Svenska Dagbladets ledarsida, 21/11

”Att denna förändring görs är en logisk följd av Sveriges EU-inträde 1995 och unionens utveckling. Samarbetet i den andra och tredje pelaren kan inte längre sägas vara enbart mellanstatligt.” Sydsvenska Dagbladets ledarsida, 20/11

Inför anslutningen till EU 1995 markerades från den dåvarande borgerliga regeringen med instämmande av den socialdemokratiska oppositionen att en anslutning till EU huvudsakligen handlade om samarbete mellan suveräna stater.

Överstatliga beslut skulle bara kunna ske inom ramen för den så kallade första pelaren om den inre marknaden, jordbrukspolitiken, handelspolitiken med mera.

I de två andra pelarna däremot var samarbetet mellanstatligt. Det innebär att medlemsländerna inte har avstått från egna beslutbefogenheter, att besluten fattas i huvudsak enhälligt och genomförs självständigt av medlemsstaterna.

Det är sant att verksamheten inom den andra respektive tredje pelaren har förändrats sedan Sverige anslöts till EU. Inslagen av överstatlighet har blivit allt fler till följd av Amsterdamfördraget och Nicefördraget. Men det är en utveckling som Sveriges regering och riksdag hade kunnat stoppa om man så hade önskat. Fördragsändringar kräver nämligen att alla medlemsländer är överens och att de godkänns (ratificeras) av samtliga nationella parlament.

Men den svenska riksdagens majoritet har hittills godtagit alla fördragsändringar som förhandlats fram i EU. Detta trots att de bland annat inneburit en överföring av makt från riksdagen till unionen även inom ramen för den andra och tredje pelaren, vilket den tidigare skrivningen i regeringsformen inte tillät. Genom att utan prut köpa såväl Amsterdamfördraget som Nicefördraget har riksdagen brutit mot, eller i vart fall tänjt på, grundlagen, vilket också vid tillfälle kritiserats av EU-motståndarna.

Att nu ta dessa grundlagsbrott som intäkt för att ändra i grundlagen är otillständigt. Än värre är det att författningsändringen inte sätter någon gräns för hur mycket av den nationella suveräniteten som kan överlåtas till EU. I princip kan alla politiska beslutsområden överföras till överstaten i framtiden om tre fjärdedelar av riksdagens närvarande ledamöter så bestämmer.

”Grundlagsändringen innebär att Sverige kan – inte skall! – lämna över begränsade beslutsbefogenheter till EU på de flesta områden, statsskicket undantaget.” Göteborgs-Postens ledarsida, 21/11

Det är korrekt att grundlagsändringen i sig inte innebär att riksdagen överlåter mer makt till EU. Däremot gör ändringen det möjligt för framtida riksdagar att med tre fjärdedelsmajoritet av de röstande riksdagsmännen besluta att utvidga EU:s makt på bekostnad av bland annat Sveriges riksdag.

Om en majoritet i riksdagen inte hade för avsikt att ge EU överstatlig makt vad gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik samt inom det rättsliga och polisiära området så hade motiven för att ändra grundlagen inte funnits.

Alla bedyranden i regeringens proposition, på tidningarnas ledarsidor och i riksdagens talarstol om att de aktuella grundlagsändringarna bara innebär möjlighet till överlåtelse och inte är några konkreta förslag i sak, faller platt till marken.

Inför man en möjlighet måste man väl räkna med att den också kommer att tillämpas!

Vi vet också att avståndet mellan regeringens ord och regeringens handlingar ibland motsvarar minst avståndet mellan Stockholm och Bryssel.

”Det är bara G som ska bytas ut mot U.” Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, 16/11

EU:s verksamhet bygger på tre pelare. Den första pelaren omfattar framför allt det ekonomiska samarbetet, det som var EG och där Romfördraget är bottenplattan. Här fattas majoritetsbeslut. Första pelaren är således överstatlig.

Den andra och tredje pelaren omfattar utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik respektive det rättsliga och polisiära samarbetet. Samarbetet grundar sig på Maastrichtfördraget. Här måste besluten vara enhälliga. Andra och tredje pelaren är alltså mellanstatliga.

Den nu beslutade grundlagsändringen innebär att riksdagen ska kunna överlåta beslutanderätt till EU även i frågor som omfattas av den andra och tredje pelaren.

Det är inte så ”bara”. Sveriges självbestämmande säljs ut vad gäller utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, samt polisiära och rättsliga frågor.

Om majoritet i riksdagen inte hade för avsikt att ge EU överstatlig makt på dessa centrala områden så hade motiven för att ändra grundlagen inte funnits.

”Att ändra från EG till EU är logiskt eftersom samarbetet ändrat karaktär och namn sedan Sverige gick med.” Lena Mellin, Aftonbladets politiska kommentator, 19/11

Hallå! Är verkligen den politiska vägledaren på Sveriges största tidning så okunnig? EU bytte namn från EG till EU den 1 november 1993. Sverige blev medlem i EU den 1 januari 1995.

Sant däremot är att EU ändrat karaktär sedan Sverige blev medlem. EU har blivit allt mer överstatligt och federalistiskt. Men det har skett med den svenska regeringens och riksdagens medgivande, i skarp kontrast mot deras uttalanden om att EU är och ska förbli ett ”samarbete mellan självständiga stater”. I mångt och mycket har denna utveckling skett stick i stäv med vad svenska folket förespeglades inför folkomröstningen om EU 1994.

Det som nu skett är mycket allvarligt. Riksdagen ges i princip obegränsade möjligheter att lämna ifrån sig den makt den fått av folket. Riksdagens och därmed svenska folkets inflytande över utvecklingen inom både EU och Sverige reduceras. Med grundlagsändringarna har riksdagen på ett övergripande sätt inskränkt folksuveränitetsprincipen samt öppnat dörren på vid gavel för en stegrad integrationstakt inom EU.

”Det är dags att ur grundlagen mönstra ut förbudet mot samarbete utanför det ekonomiska området.” Per Unckel (m) i riksdagen den 20/11

Enligt moderaten Per Unckel finns det ett förbud mot samarbete i regeringsformen. Det är en mycket intressant tolkning. Jag har aldrig sett att det finns något förbud mot samarbete i den svenska regeringsformen eller i de andra svenska grundlagarna. Om Per Unckel i något sammanhang skulle kunna peka ut den paragrafen och visa på det förbud som han menar existerar skulle det vara mycket intressant. Jag tror att många statsvetare runtom i Sverige också skulle vara mycket intresserade av den här paragrafen, som antagligen ingen utom Per Unckel har hittat i de svenska grundlagarna.

Det finns naturligtvis inget sådant förbud över huvud taget i den svenska regeringsformen. Regeringen är fri att samarbeta i vilken fråga som helst och med praktiskt taget vem som helst också.

Men vad grundlagsändringen handlar om är att överföra beslutsrätt från Sveriges riksdag till EU. Det är något annat än samarbete; det är underkasta sig beslut som svenska folket inte kan utkräva ansvar för i demokratisk ordning. Folkstyret sätts på undantag. Riksdagen gör sig till ett transportkompani för beslut som dikteras av EU.

Än värre är det att författningsändringen inte sätter någon gräns för hur mycket av den nationella suveräniteten som kan överlåtas till EU. I princip kan alla politiska beslutsområden överföras till överstaten i framtiden om tre fjärdedelar av riksdagens närvarande ledamöter så tycker.

”Överlåtande kan enbart ske om minst tre fjärdedelar av riksdagsledamöterna röstar för ... Alla förändringar i EU:s fördrag måste passera riksdagen. Även här krävs att minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter röstar för förslaget.” Göran Magnusson, riksdagsledamot (s), i Svenska Dagbladet, 14/11

Socialdemokraten Göran Magnusson påstår lugnande att överlåtande eller förändringar i EU:s fördrag enbart kan ske om ”minst tre fjärdedelar av riksdagsledamöterna röstar för”. Det låter tryggt, men detta är felaktigt och häpnadsväckande uppgifter av KU:s vice ordförande. KU:s ordförande Per Unckel (m) preciserade det till 265 ledamöter. Men i den ändrade grundlagen står att det krävs tre fjärdedelar av ”de röstande”. Det är något annat. Kräver man bara trekvarts majoritet av de röstande vid beslut av en riksdag är skyddets styrka beroende av antalet närvarande riksdagsledamöter, och deras närvarofrekvens kan som bekant variera.

Kravet på enbart trekvarts majoritet av de röstande vid ett riksdagsbeslut om överlåtelse har motiverats med att ”en begränsad minoritet i riksdagen inte skulle kunna blockera Sveriges deltagande i ett fortsatt integrationsarbete”.

Om man skulle kräva att minst tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter måste rösta för beslut om överlåtelse genom ett riksdagsbeslut, måste minst 262 riksdagsledamöter vara fysiskt närvarande och rösta för förslaget.

”Jag är emot överstatlighet, men vill hävda att förslaget i själva verket stärker riksdagens möjligheter att i framtiden stoppa överlåtelse av makt till EU.” Kenneth Kvist, riksdagsledamot (v), i riksdagen, 13/6

Vänsterpartiets Kenneth Kvist har kommit fram till att grundlagsreformen begränsar och inte utvidgar det överlåtbara området. Förbryllande. Förslaget innebär nämligen att beslutanderätt utan undantag i alla politiska frågor av vikt kan överföras till EU. Den enda beslutanderätt som ännu inte får delegeras är ”principerna för statsskicket”. Statsvetaren Sverker Gustavsson anmärker ironiskt att riksdagen får tillåtelse att delegera allt till EU utom just rätten att delegera. Han konstaterar: ”Inom samma valperiod går Sverige som självständigt land inte att avskaffa. Ett aktivt beslut om att landet ska upphöra kräver likalydande beslut och mellanliggande val.”

”Grundlagsformuleringen om statsskickets grunder kan mycket väl ses som en antifederalistisk grundlagsrestriktion, och man kan notera att regeringen i sin proposition är tämligen tydlig på denna punkt. Det är bra.” Mats Einarsson (v) i riksdagen, 20/11

EU-kritikern Mats Einarsson, liksom hans EU-frälsta riksdagskollegor, missuppfattar och överdriver värdet av tillägget i lagtexten att överlåtelse av beslutanderätt inte får ske om ”principerna för statsskicket”.

Det avgörande är innehållet i sak i de konkreta besluten om överlåtelse.

Riksdagen kan i framtiden, om den vill, överlåta beslutanderätt på områden som rör EU:s andra och tredje pelare: utrikes- och säkerhetspolitik, rättsliga och polisiära frågor, men också i stort sett varje fråga som EU-länderna ger EU fördragsmässig rätt att i framtiden bedriva verksamhet kring.

Att principerna för statsskicket är undantagna i regeringsformens nya lydelse, är ”ett konstitutionellt fikonlöv” enligt statsvetaren Agne Gustafsson.

Denna skrivning är för övrigt ingen rättslig nyhet, då det redan framgår av konstitutionsutskottets betänkande om den förra grundlagsändringen (1994).

Vad det betyder är oklart, men att det rör så mycket mer än kungen ska vi nog inte lita på. Politikområde efter politikområde riskerar att flyttas utanför de folkvaldas kontroll till en EU-koloss utan demokratisk insyn eller folkligt engagemang.

”Anledningen till att regeringen vill göra denna förändring i grundlagen är att riksdagen behöver ett ökat handlingsutrymme.” Göran Magnusson, riksdagsledamot (s) och vice ordförande i konstitutionsutskottet, Svenska Dagbladet, 15/11

Med grundlagsändringen har riksdagen gett sig själv obegränsade möjligheter att lämna ifrån sig den politiska makt man fått till låns av folket. Och överförandet är oåterkalleligt! Makten kan inte tas tillbaka!

Det är såväl förvånande som upprörande att riksdagen tycker detta är i sin ordning. En grundlag bör ju sätta upp bestämda gränser för vilka befogenheter som nationalstaten inte kan lämna ifrån sig. Varför ska man annars ha en grundlag?

Vi har en grundlag därför att vi ska skydda folket från tillfälliga riksdagsmajoriteters möjlighet att svepa undan stora delar av makten, att ändra delar av konstitutionen eller flytta makt någon annanstans. Genom den här ändringen försvagar man den möjligheten.

Grundlagens uppgift är att skydda vår demokrati och självbestämmanderätt. Därför borde den begränsa riksdagens möjlighet att överlåta makt till EU.

”En av de större [förändringarna] går ut på att riksdagen skall kunna godkänna rambeslut även om de detaljerade förslagen inte föreligger. Så har i praktiken skett sedan 2000 – nu kommer ordningen på pränt”. Sydsvenska Dagbladets ledarredaktion, 20/11

”Det är inget dramatik i detta, bara en anpassning till den ordning som riksdagen har tillämpat sedan ett par år tillbaka vad gäller EU-samarbetet kring de rättsliga och polisiära frågorna”. Svenska Dagbladets ledarredaktion, 21/11

Det är egendomligt att så många – inte minst den så kallade tredje statsmakten – tar så lättsinnigt på Sverige grundlagar.

En betydelsefull förändring av regerings- formen marginaleras genom hänvisningar till att riksdagsmajoriteten redan har till- lämpat denna i praktiken. Under två år har riksdagsmajoriteten således brutit mot grundlagen. Istället för att påtala detta och ställa riksdagen till ansvars, så accepterar man en retroaktiv grundlagsändring. För om det inte vore så att riksdagen vid de fem tillfällen då man förhandsgodkänt ramlagar från EU brutit mot grundlagen, så skulle man ju inte behöva ändra grundlagen nu.

Förändringen innebär att riksdagen ska kunna godkänna överenskommelser inom EU som ännu inte är slutförhandlade. Riksdagen kan därmed komma att besluta om en uppgörelse som mycket väl kan ändras. Bara om skillnaden mellan utkastet och uppgörelsen i sin slutliga form är ”betydande” måste ändringen på nytt godkännas av riksdagen. Vem avgör det? Jo, regeringen.

Grundlagsändringen innebär en marginalisering av riksdagen; riksdagens inflytande i beslutsprocessen urholkas. Förhandsgodkännande kan inte likställas med en verklig beslutanderätt i och med att riksdagen inte vet vad den beslutar om.

Det är först när följdlagstiftningen är utarbetad som de fulla konsekvenserna av rambesluten kan överblickas. Men då är riksdagens handlingsfrihet begränsad, eftersom riksdagen har klavbundit sig genom att anta EU:s rambeslut.

Om man verkligen skulle vilja öka riksdagens inflytande under beslutsprocessen när EU arbetar fram ett förslag till ramlag, så skulle man naturligtvis kunna göra det utan att ändra grundlagen. Riksdagen skulle, bland annat genom en beslutande EU-nämnd och inte bara en rådgivande EU-nämnd, kunna komma in redan från början. Men det ska inte ske till priset av att riksdagen frånsäger sig makten att vara med när det slutgiltiga beslutet ska tas, när avtalet är färdigförhandlat och följdlagstiftningen ligger på bordet.

”Riksdagen får mer att säga till om. Nu kan den bara anta eller förkasta förslag som EU:s medlemsländer förhandlat färdigt. Släpps ledamöterna in tidigare i beslutsprocessen får de mer att säga till om.” Lena Mellin, Aftonbladets politiska kommentator, 19/11

Verkligen? Låt oss ta ett aktuellt exempel: EU:s rambeslut om terrorism. Detta rambeslut förhandsgodkände riksdagen i maj. Men då tog inte riksdagen ställning till några lagparagrafer och straffsatser. Först nu har justitiedepartementet utarbetat en promemoria om hur rambeslutet ska implementeras i svensk lagstiftning.

Lagförslaget innebär en kraftig utvidgning av vad för slags brottslighet som kan definieras som terrorism. Brott som i vanliga fall ger några års fängelse, som grov misshandel och grov skadegörelse, kan ge livstidsstraff i framtiden. I justitiedepartementets förslag till lag om straff för terroristbrott listas 18 olika brott som kan klassas som terrorism.

Vissa förutsättningar, hämtade från EU:s rambeslut, ska vara uppfyllda för att brottet ska klassas som terroristbrott:

• Brottet har haft uppsåt att skada ett land eller en internationell organisation.
• Det har injagat allvarlig fruktan hos en befolkning, förstört viktiga strukturer i ett land eller tvingat ett organ eller en internationell organisation att utföra eller avstå från att utföra en viss handling.

Då kan brott som redan ger höga straff – som mord, kapning och spridande av gift – anses vara terroristbrott. Men även grovt olaga hot, grov misshandel eller allmänfarlig ödeläggelse kan klassas som terroristbrott.

Flera remissinstanser är kritiska till förslaget. Sveriges Advokatsamfund anser att beredningen av den nya lagen varit bakvänd och bristfällig.

”Någon remissbehandling har inte skett förrän nu när ramarna (EU-beslutet) för lagstiftningen är klara sedan länge”, skriver samfundet.

Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, varnar för att lagen öppnar för godtycke och rättsosäkerhet:

–Här görs en väldigt vid bedömning, vilka som helst kan bli utpekade som terrorister. Så som EU:s ramförslag är utformat skulle sydafrikanska ANC ha blivit klassade som terrorister.

”Det saknas dock fog för att påstå att lagändringen genomtrumfats snabbt och hänsynslöst. Förslaget är årsgammalt. Förändringen har debatterats i KU. Och förra riksdagen fattade samma beslut som den nu sittande.” Göteborgs-Postens ledarsida, 21/11

Eftersom det gäller en grundlagsändring måste riksdagen fatta beslut två gånger, före och efter ett riksdagsval.

I juni togs det första av de två besluten i riksdagen. Flera riksdagsledamöter krävde då att man, som grundlagen föreskriver, skulle få 15 dagar på sig att samla ihop 35 ledamöter för att kräva beslut om folkomröstning. Man fick bara 2 dagar. Till och med vänsterpartiet gick på regeringens linje! Kravet på folkomröstning var dock fullt legitimt eftersom man genom denna grundlagsändring skapar ett helt annat förhållningssätt mellan Sverige och unionen än det väljarna gick till val på 1995, något som återigen statsvetaren Sverker Gustavsson har understrukit.

Orsaken till att det ska vara två beslut med val emellan är naturligtvis att man ska ta upp frågan som en viktig fråga i valrörelsen. Tanken är att väljarna i ett val ska kunna ta ställning till grundlagsförändringarna. Det förutsätter givetvis att väljarna är tydligt informerade och att frågan tas upp till ordentlig debatt inför valrörelsen. Så skedde inte denna gång. Regeringen myglade bort grundlagens principer och vägrade idogt, trots påtryckningar från kritiker och motståndare till EU, att svara på några som helst angrepp eller frågor kring grundlagsändringen. Detsamma gjorde de borgerliga partierna. Taktiken var att sopa frågan under mattan, och det fungerade.

Även det andra beslutet i november manipulerades. I en enda omröstning avgjordes såväl de stora och viktiga EU-frågorna som helt andra frågor, som alla kan ställa upp på, om ökat skydd för utsatta grupper och miljön. Man kan, trots att det är praxis, på goda grunder ifrågasätta om detta överensstämmer med grundlagens skrivningar om att andra och första beslutet i en grundlagsändring ska vara likalydande. På det här sättet förvandlar man andra beslutet i grundlagsfrågan till en ren expeditionsaffär.

Flera partier i konstitutionsutskottet har också krävt en förändring av praxis i detta fall men socialdemokraterna i utskottet har agerat lakejer åt regeringen och klart uttalat att detta tillvägagångssätt är viktigt ”för att få så bred uppslutning bakom ändringen som möjligt”. Man manipulerar öppet för att få sin vilja igenom.

Det är uppenbart att den här frågan ur demokratisk synvinkel har behandlats mycket dåligt. Man har fråntagit folket dess rätt att påverka beslutet, genom att mörka i valrörelsen och göra andra beslutet till en ren expeditionsaffär. Det är särskilt illa när det just handlar om en grundlagsändring som innebär att makten kommer att flyttas längre från människor. 

”De förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär att riksdagen får en ökad handlingsfrihet inför framtida diskussioner om samarbetets utveckling och förbättring.” Göran Magnusson, riksdagsledamot (s) och vice ordförande i konstitutionsutskottet, Svenska Dagbladet, 15/11

Med denna grundlagsändring tar riksdagen ett viktigt steg för att inom några år kunna bejaka att EU utvecklas till en statsbildning med överstatlig makt på de allra flesta politiska områden. Det är själva motivet till och det politiska innehållet i den förändring som sker.

I Bryssel arbetar EU:s så kallade framtidskonvent för fullt med långtgående förslag om att omvandla EU:s nuvarande fördrag till en författning. Konventet domineras fullständigt av dem som vill centralisera mer makt till EU.

De första utkasten från konventet är inget mindre än en författning till en federal EU-stat. Helt i linje med detta har inrättandet av en EU-president diskuterats och konventets ordförande har föreslagit ett namnbyte från EU till EFS, Europas Förenta Stater.

Konventets förslag kommer att behandlas på en regeringskonferens 2004. Därefter ska beslut om den nya författningen bekräftas i medlemsländernas parlament.

Regeringen vill redan i förväg göra nödvändiga ändringar av den svenska grundlagen för att få öppet mandat vid regeringskonferensen att medverka till de konstitutionella ändringar som EU:s stats- och regeringschefer kan komma att besluta, till och med bildandet av Europas Förenta Stater. Enligt regeringens proposition är det ”angeläget” att Sverige ”även i fortsättningen kan följa med och ta aktiv del” i EU:s utveckling. Sverige får inte vara bromskloss utan ska fortfarande vara bäst i klassen!

Det finns stora åsiktskillnader mellan majoriteten i riksdagen och folkmajoriteten i synen på EU:s utvecklign. Därför vill EU-anhängarna göra det enkelt för riksdagen att överföra mer makt till EU. Det är svårare att ändra den svenska grundlagen än att med majoritet överföra mer makt till EU i ett beslut.

Den tidigare skrivningen i regeringsformen skulle göra det politiskt enklare för en kritisk minoritet i riksdagen att tvinga fram en folkomröstning om den nya EU-författningen. Det skulle göra debatten om EU:s utveckling betydligt svårare att hantera för regeringen. Det skulle också göra det betydligt svårare för riksdagen att lägga sig platt för EU:s supermaktsplaner.

Därför måste den svenska grundlagen ändras redan i förväg. ”De svenska kanonerna desarmeras före bataljen”, kommenterar statsvetaren Agne Gustafsson.

Gösta Torstensson