Imperiets logik

USA är nu vår främsta fiende. Vi måste börja agera därefter. Så skriver den brittiske journalisten George Monbiot i denna genomgång av Bush-administrationens tid vid makten och det eventuellt förestående kriget mot Irak.

Det är något närmast komiskt i tanken på att George Bush förbereder krig mot ett annat land för att detta har trotsat internationell lag. Sedan Bush kom till makten har USA rivit upp fler internationella avtal och åsidosatt fler FN-konventioner än resten av världen gjort på 20 år.

USA har saboterat konventionen om biologiska vapen samtidigt som det olagligt experimenterat med egna biologiska vapen. USA har förvägrat kemiska vapeninspektörer full tillgång till dess laboratorier och har satt stopp för försök att få till stånd kemiska inspektioner i Irak. USA har kastat ABM-avtalet om förbud mot missilförsvar på skräphögen, och verkar vara berett att kränka provstoppsavtalet för kärnvapen.

Den amerikanska regeringen har gett CIA grönt ljus till att återuppta hemliga operationer av det slag som tidigare inkluderade mord på främmande statsöverhuvuden. USA har saboterat handeldvapensavtalet, undergrävt den internationella krigsförbrytardomstolen, vägrat att underteckna Kyotoprotokollet om växthuseffekten och försökte förra månaden blockera FN:s tortyrkonvention, så att USA skulle kunna hålla utländska observatörer borta från fånglägret i Guantanamo Bay. Till och med det faktum att USA är berett att gå i krig mot Irak utan mandat från FN:s säkerhetsråd är ett långt allvarligare brott mot folkrätten än Saddam Husseins uppstudsighet mot FN:s vapeninspektörer.

Nya krigsanledningar

Men den amerikanska regeringens förklaring om ett nära förestående krig har i verkligheten ingenting att göra med vapeninspektioner. Lördagen den 3 augusti berättade John Bolton, komiskt nog ansvarig för ”rustningskontroll” i den amerikanska regeringen, för BBC att ”vår politik x innebär ett krav på regimskifte i Bagdad, och den politiken kommer inte att ändras, oavsett om våra inspektörer kommer in eller inte”.

Först utsågs Irak till potentiellt mål för att det ”hjälpte al-Qaida”. Detta visade sig inte vara sant. Därnäst hävdade USA att Irak måste angripas därför att landet kan vara i färd med att utveckla massförstörelsevapen och nekar att låta vapeninspektörer kontrollera detta. Nu när de utlovade bevisen inte dykt upp, har vapenfrågan fallit. Den nya krigsanledningen är blotta existensen av Saddam Hussein. Detta har åtminstone den fördelen att det kan verifieras. Det borde nu stå ganska klart att beslutet om att gå i krig mot Irak kom först och förevändningen efteråt.

Förutom den urgamla frågan om oljeförsörjning är detta ett krig utan strategiskt mål. USA:s regering är inte rädd för Saddam Hussein, hur mycket den än försöker skrämma sin egen befolkning. Det finns inga bevis på att Irak sponsrar terrorism mot USA. Saddam är helt på det klara med att om han angriper ett annat land med massförstörelsevapen, kan han vänta sig att bli atombombad. Han är inget större hot mot världen nu än under de senaste tio åren.

Hökarna

Men USA:s regering har flera tvingande inrikespolitiska skäl till att gå i krig. Det första är att ett angrepp mot Irak ger intryck av att det allt mattare ”kriget mot terrorn” uträttar någonting. Det andra är att folket i alla extremt dominerande länder älskar krig. Att ge utlänningar stryk ger höga opinionssiffror, som Bush insåg i Afghanistan. Nära kopplat till detta är behovet av att få bort uppmärksamheten från finansskandalerna, som både presidenten och vicepresidenten är inblandade i. I detta avseende ser det nära förestående kriget redan ut att fungera bra.

USA har också ett digert militärindustriellt komplex med ett ständigt behov av konflikter för att rättfärdiga sin egen obegripligt kostsamma existens. Och kanske ännu viktigare än någon av dessa faktorer: Hökarna som kontrollerar Vita Huset förstår att ett ändlöst krig leder till en ändlös efterfrågan på deras tjänster. Och det finns knappast något bättre recept på ändlöst krig, både mot terrorister och andra arabstater, än att invadera Irak. Hökarna vet att de kommer att vinna, oavsett vem som förlorar.

Vår främsta fiende

Med andra ord: Om USA inte förberedde ett angrepp mot Irak så skulle de förbereda ett angrepp på något annat land. USA kommer att gå i krig mot det landet därför att det behöver ett land att gå i krig mot.

Också Tony Blair har flera tvingande skäl att stödja en invasion. Inte minst, genom att spela på ”det särskilda förhållandet” till USA, undviker han den största utmaning någon premiärminister stått inför sedan andra världskriget: att inse och ta konsekvenserna av varje objektiv analys av globala maktförhållanden – nämligen att det största hotet mot världsfreden inte är Saddam Hussein, utan George Bush. Det land som varit vår pålitligaste vän håller i stället på att bli vår främsta fiende.

När USA:s regering upptäcker att den ostraffat kan hota och angripa andra länder, kommer den otvivelaktigt också snart att hota länder vi har räknat som allierade. Vartefter dess omättliga resursbehov ger upphov till ständigt mer våghalsiga koloniala äventyr, kommer den att börja inkräkta på andra kvasi-imperiers strategiska intressen. Eftersom den frånsäger sig ansvar för konsekvenserna av sin resursförbrukning, hotar den resten av världen med en miljökatastrof. Den behandlar andra länders regeringar med öppet förakt och är beredd att ge på båten varje överenskommelse eller avtal som hindrar dess strategiska mål. Den är i färd med att skapa en ny generation atomvapen och ser ut till att vara beredd att använda dem i ett preventivkrig. Den kanske kommer att antända ett inferno i Mellanöstern, som skulle kunna dra med sig resten av världen.

Imperiemakt

USA uppträder med andra ord som vilken imperiemakt som helst. Imperiemakter utvidgar sina imperier tills de möter ett överväldigande motstånd.

Att inse detta, och att USA är en fara för resten av världen, betyder att erkänna behovet av att göra motstånd. Att ge upp det ”särskilda förhållandet” till USA och göra motstånd skulle vara den modigaste politiska omsvängning någon brittisk regering har företagit på mer än 60 år.

Vi kan varken kämpa emot USA med militära eller ekonomiska medel, men vi kan göra diplomatiskt motstånd. Det enda säkra och förnuftiga motdraget mot USA:s makt är icke-samarbete. Storbritannien och resten av Europa bör på diplomatisk nivå försöka förhindra alla USA:s försök till ensidiga handlingar. Vi bör sätta igång oberoende försök att lösa Irakkrisen och konflikten mellan Israel och Palestina. Och vi bör hålla tummarna för att en kombination av ekonomiskt vanstyre, gangsterkapitalism och överdrivna militärbudgetar kommer att försvaga USA:s makt så pass att det slutar att använda resten av världen som dörrmatta.

Bara om USA kan acceptera att dess intressen måste balanseras av alla andra länders intressen, kan vi återuppta en vänskap, som en gång, om än för en kort tid, grundades på rättens principer.

George Monbiot

(brittisk journalist, artikeln publicerad i Guardian den 6/8 2002)