Högerextremismens förutsättningar och frammarsch

Högerextrema partier och rörelser befinner sig på frammarsch i Europa. Per-Åke Lindblom går igenom de objektiva, samhälleliga förändringar som skapat de nödvändiga förutsättningarna för detta skeende.

Ser man tillbaka på sextio- och sjuttiotalens Sverige bestod de högerextrema organisationerna av några tynande, övervintrande nazistiska och fascistiska organisationer som Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen. Dessutom fanns Demokratisk allians, som framför allt hade udden riktad mot den framväxande revolutionära vänstern, och ytterligare några udda grupper. Ingen av dem fokuserade på invandrarfrågan.

Redan mot slutet av 70-talet gick det revolutionära vänsteruppsvinget i stå både i Sverige och övriga Europa. Detta berodde i första hand på splittringen mellan Kina och Albanien, vilket bland annat ledde till desillusion inom den marxist-leninistiska rörelsen. Därmed minskade successivt den revolutionära rörelsens förmåga att fungera som en pådrivande kraft i förhållande till de revisionistiska (läs Sovjetvänliga) och socialdemokratiska partierna. Men det verkliga dråpslaget kom 1990 i samband med murens och sovjetimperiets fall.

Inga taktiska hänsyn behöver tas

Den nyliberala offensiven hade i för sig startat före sovjetimperiets sönderfall, men nu fanns det absolut ingen anledning att ta några som helst taktiska hänsyn till vänsterkrafterna inom arbetarrörelsen. Man måste också komma ihåg att de socialdemokratiska partiernas uppgift historiskt sett i första hand har bestått i att söka dämma upp det kommunistiska (och i några fall syndikalistiska) inflytandet inom arbetarklassen. Denna nyliberala offensiv, som i Sverige förstärktes av krisen 1991–1992 och den senare EU-anslutningen, har tagit sig uttryck i att de europeiska länderna alla har minskat på de offentliga utgifternas andel av BNP. Det har inneburit nedskärningar i välfärdssystemen, privatisering av stora delar av den offentliga sektorn och prioritering av låg inflation framför låg arbetslöshet. Konsekvensen är också att klass- och inkomstskillnaderna har ökat i den industrialiserade världen, inte minst i Europa och i Sverige.

Vilka drabbades av krisen 1991–1992 i Sverige? Inte bankerna, som gick skadelösa ur krisen, utan de 200000 som förlorade sina jobb i industrin och de som senare förlorade sina jobb inom den offentliga sektorn. Vilka har drabbats av nedskärningarna i den offentliga sektorn? De arbetslösa och de lågavlönade, inte överklass och medelklass, som kan spara och skaffa sig olika buffertar. Detta mönster har upprepats i alla västeuropeiska länder.

De traditionella vänsterpartierna har inte lyckats förhindra denna utveckling – i vissa fall har till och med vänsterpartier, som samarbetat med socialdemokratiska partier, varit medansvariga för nedmonteringen av det sociala skyddsnätet. Det är betecknande att Le Pen är starkast i tidigare välmående industriområden, som tidigare var socialisternas (läs: socialdemokraternas) och de franska kommunisternas (läs: revisionisternas) starkaste fästen.

En ny situation

Läget skiljer sig idag radikalt från efterkrigstiden. Från 1945 till 1975 upplevde Europa en i det närmaste oavbruten högkonjunktur. I Sverige låg arbetslösheten under denna tid på runt två procent. På sextiotalet uppstod det brist på arbetskraft, och många europeiska länder, däribland Sverige, uppmuntrade arbetskraftsinvandring, som också utgjorde huvuddelen av invandringen. Dessa arbetskraftsinvandrare kom också omedelbart in i samhället och förutsattes klara sig själva från första början. I många länder hade de inte rätt till socialhjälp i början.

I mitten av sjuttiotalet ströps arbetskraftsinvandringen i många europeiska länder, bland andra i Sverige. Invandringen ändrade successivt karaktär: från arbetskraftsinvandring till flykting- och anknytningsinvandring.

Det som skiljer dagens situation från tiden före 1975 är att borgerskapet i Europa inte längre anser sig behöva göra några eftergifter till arbetarklassen. Det strävar istället medvetet efter att öka inkomstskillnaderna och minska de offentliga utgifterna genom att privatisera och skära i de sociala trygghetssystemen. Det finns heller ingen stark vänster som kan bekämpa denna utveckling. Invandringen har dessutom ändrat karaktär.

De högerextrema partierna utnyttjar den frustration som finns bland småfolk, de lågutbildade och de arbetslösa över samhällsutvecklingen, men ger invandrarna skulden för den uppkomna situationen. De högerextrema partierna kämpar för en kapitalism med färre eller inga alls invandrare, som om detta skulle lösa några av kapitalismens problem. De högerextrema partierna letar efter syndabockar, men inte rätt syndabockar. Huvudansvaret för samhällsutvecklingen, inklusive för invandringens utveckling, bär nämligen i stället borgerskapet och dess nyliberala politik sedan 80-talet.

Borgerskapet och invandringen

Vad har borgerskapet för intresse av invandring? Först och främst vill kapitalisterna täcka behovet av arbetskraft, både kvalificerad och okvalificerad, eftersom det är arbetskraften som skapar mervärdet och därmed vinsten.

Rekryteringen av arbetskraft kan ske med vilka medel som helst. Slavhandeln från Afrika till den amerikanska kontinenten var den mest slående avarten. Idag värvar USA i stor utsträckning kvalificerad arbetskraft, bland annat från utvecklingsländer, vilket leder till ”brain-drain” i dessa. Senast har amerikanska rekryteringsföretag varit mycket aktiva i till exempel Sydafrika för att värva kvalificerad sjukvårdspersonal, vilket leder till svåra problem för den sydafrikanska hälsovården.

För det andra är det en fördel ur kapitalistklassens synvinkel om arbetarklassen är splittrad i politiskt, religiöst eller etniskt hänseende. Detta är huvudförklaringen till varför den amerikanska arbetarklassen aldrig lyckats skapa en stark fackföreningsrörelse eller ett starkt arbetarparti. Denna klass har alltid varit heterogen i etniskt och religiöst avseende. Det amerikanska samhället utgör en hierarki med WASP (White Anglo-Saxon Protestants) i toppen, samtidigt som det naturligtvis också finns ”rednecks”, ”white trash” (”vitt pack”) etcetera på botten. Under WASP hamnar övriga britter, holländare, tyskar och skandinaver; irländare, italienare och polacker; östeuropeiska judar och så vidare; latinos (chicanos) och längst ner de svarta, slavättlingarna, och indianerna, ursprungsbefolkningen.

Invandringen till USA har skett i vågor. WASP, som befinner sig i toppen av hierarkin, anlände på 1600-talet och utgjorde majoriteten av de kolonister som erövrade landet och fördrev eller utrotade indianerna. Det är WASP:s språk och kultur som satt sin prägel på det amerikanska samhället. När kapitalismen började utvecklas insåg de amerikanska kapitalisterna snart fördelen med en etniskt heterogen arbetarklass. När en etnisk invandrargrupp hade etablerat sig och anpassat sig till det amerikanska samhället var det dags att rekrytera nästa. Man måste komma ihåg att det i regel tar två till fyra år att lära sig ett nytt språk för en vuxen invandrare – för vissa tar det ännu längre tid – och uppemot tio år att lära sig det nya samhällets spelregler. Under den tiden förmår invandraren heller inte försvara sina rättigheter lika effektivt som en medborgare ur majoritetssamhället.

Smältdegeln en myt

Enligt myten har USA fungerat som en smältdegel, och alla känner sig som amerikaner, men den amerikanska historien är fylld av interetniska konflikter. Den första viktiga konflikten var den mellan europeiska kolonister och indianer, som slutade med att den indianska folkspillran degraderades till andra klassens medborgare. Den andra viktiga var mellan vita och svarta slavar i Sydstaterna, vilken slutade med att slavättlingarna inte erövrade fulla medborgerliga rättigheter förrän på 1960-talet. De kinesiska invandrarna till den amerikanska västkusten på sent 1800-tal behandlades som paria. Men det har även utbrutit konflikter mellan olika ”kaukasiska” (en beteckning som faktiskt används i officiella sammanhang i USA) grupper: på 1840-talet mellan de etablerade ”amerikanerna” och irländska invandrare; på 1900-talet mellan irländare och italienare. Under andra världskriget sattes nästan alla av japansk härkomst i särskilda interneringsläger. De svarta gjorde de östasiatiska invandrarna till syndabockar under kravallerna i Watts. Både vita högerextrema grupper och extrema svarta grupper bedriver en antisemitisk propaganda riktad mot de amerikanska judarna. På senaste tiden har amerikanska muslimer blivit en måltavla för rasistiska attacker.

Det amerikanska samhället är helt etnifierat. Man känner sig inte bara som ”amerikan” utan också som WASP, irländare, italienare, svensk-amerikan, svart etcetera. En roman som illustrerar detta är ”Fåfängans fyrverkeri” av Thomas Wolfe.

Det är till fördel för borgerskapet om olika etniska grupper av arbetarklassen intresserar sig mer för motsättningarna till varandra än för den objektiva huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap. Ur det europeiska och svenska borgerskapets synvinkel är det bara bra om det uppstår högerextrema partier som fokuserar på invandringen i stället för på den härskande klassens politik. Borgerskapet kan sedan välja om det ska satsa på sin egen skapelse eller inte. Nazistpartiet i Tyskland och de olika fascistiska partierna i Europa skulle aldrig ha kommit till makten utan borgerskapets stöd. Även om nazistpartiet i Tyskland upprättade en stark statsmakt efter maktövertagandet, frodades kapitalet.

En fördel med invandring av okvalificerad arbetskraft är att den skapar en press neråt på lönenivån för den lågutbildade arbetskraften i ett land. Detta har varit den stående konsekvensen i USA. Det är detta som nyliberaler och företrädare för näringslivet i Sverige drömmer om när de talar om ökad arbetskraftsinvandring samtidigt som ”regelverket skall förenklas” (läs: avskaffa fackliga minimilöner). Förekomsten av illegala immigranter, som i EU lär uppgå till fyra miljoner och inte har några rättigheter alls, förstärker pressen neråt på lönenivån. I USA, som också har ett stort antal illegala invandrare, utvisas de som påträffas, men de arbetsköpare som anställer illegala immigranter bestraffas aldrig. Eller som Edward Mortimer, krönikör i Financial Times, skrev den 3/6 1993: ”Vad ingen europeisk regering offentligt kan medge är att illegal invandring faktiskt är lättare att hantera, och ekonomiskt nyttigare, än legal invandring. Legala invandrare, som har alla de rättigheter lagen ger inhemska arbetare, kan inte skickas hem igen och kommer snart att vara lika ovilliga som inhemska arbetare att utföra dessa ’smutsiga, farliga och krävande’ jobb.”

Nya tongångar

På den senaste tiden har det slagits an nya tongångar från det politiska etablissemanget i Sverige vad gäller invandringens storlek. De mest extrema nyliberala företrädarna, som till exempel ungmoderaternas ordförande, förordar fri invandring. Historiskt sett har inga stater tillåtit fri invandring. Stater, eller deras kolonier, kan ha tillämpat en politik som lett till stor invandring, men det har aldrig varit fråga om fri invandring.

Den härskade klassen i USA har genom historien i regel uppmuntrat en stor invandring; i början för att kunna utnyttja alla de naturresurser som frigjordes genom erövringen av indianskt land; senare för att hålla den amerikanska arbetarklassen splittrad i etniskt och religiöst hänseende; och slutligen på grund av att USA:s stormaktsambitioner krävde ett stort befolkningsunderlag.

Dagens Israel tillämpar en ”fri” invandring av judar (och illegal invandring av gästarbetare), men av inga andra, just för att skaffa sig ett demografiskt överläge gentemot palestinierna. Fri invandring skulle teoretiskt sett kunna leda till att de etniska svenskarna med tiden skulle hamna i minoritet i förhållande till övriga medborgare av annan etnisk härkomst. Det finns heller inget historiskt exempel på att en etnisk grupp frivilligt låtit sig försättas i minoritet. ”Fri invandring” går dessutom stick i stäv med folkopinionen i Sverige: alla opinionsundersökningar visar att omkring 70 procent av svenska folket vill ha en reglerad invandring.

I det senaste utspelet från moderaterna välkomnar Göran Lindblad, deras talesman i integrationspolitiska frågor, ”en kraftigt ökad arbetskraftinvandring”. Enligt Svenska Dagbladet den 9/8 2002 säger han: ”40-talisterna går i pension och det föds för få barn. Jag tror att vi behöver två miljoner nya invandrare de närmaste 15 åren.”

Hur han har kommit fram till dessa siffror framgår inte. Om man tittat på den senaste statistiken (juli 2002) från AMS, framgår det att det totala antalet kvarstående arbetssökande var 659663 personer, varav 232223 var arbetslösa, 96021 ingick i konjunkturberoende program, medan 60926 ingick i program för arbetshandikappade. Samtidigt fanns det 22256 lediga platser.

Två miljoner invandrare på 15 år betyder 130000 invandrare per år. Vilka jobb skall dessa invandrare få? Det finns bara drygt 20000 lediga platser i år, samtidigt som omkring 230000 är arbetslösa. Det avgörande med kapitalistisk produktion är inte att den arbetsintensiv, ty i så fall skulle Kina och Indien vara världens två rikaste länder. Det avgörande är produktionen per anställd och tidsenhet, det vill säga produktiviteten. De enda branscher i Sverige som i viss utsträckning är arbetsintensiva, är sjukvård, äldreomsorg, barnomsorg och skola, men dessa branscher har alltsedan 80-talet utsatts för rationaliseringar, läs nedskärningar. Det går naturligtvis inte att driva rationaliseringarna hur långt som helst inom dessa områden, så där kommer det förmodligen att finnas ett arbetskraftsbehov. Men att arbetskraftbehovet inom dessa branscher och behovet av kvalificerad arbetskraft skulle kräva en invandring på 130000 människor per år är helt absurt.

De uppskattningar av behovet av invandrad arbetskraft som görs av företrädare för det svenska näringslivet och företrädare för de borgerliga, är uppskattningar mellan ”tummen och pekfingret”. Det vore intressant att se siffrorna nedbrutna per bransch och företag. Hur många behöver IT- och telecomföretagen nyanställa under de kommande femton åren? Hur många behöver Ericsson anställa? Det vet Ericsson definitivt ingenting om i det nuvarande konjunkturläget. Uppskattningarna är i själva verket politiskt betingade.

Genomtänkt politik

De medvetna delarna av borgerskapet eftersträvar en amerikansk situation, en arbetarklass som är etniskt och religiöst splittrad, som hela tiden fylls på med nyanlända invandrare, som först måste lära sig språket och de nya spelreglerna, och som inte förmår ena sig mot huvudfienden. Borgerskapet vill ha en arbetarklass som ägnar sig åt sekundära motsättningar.

Det finns heller ingen anledning att tro att de medvetna delarna av borgerskapet egentligen ogillar högerextrema partier som Sverigedemokraterna, om de förblir lagom stora och fungerar som nyttiga idioter för kapitalet.

Delar av det politiska etablissemanget, framförallt flumliberala och frasradikala företrädare i riksdagspartierna, opinionsbildare och journalister, är mer aningslösa. De förhindrar en debatt i invandringsfrågan som speglar folkopinionen. Kontrasten mellan tidningarnas debattsidor och debatten på tidningarna nätversioner är slående. De enda tillåtna uppfattningarna om invandringens storlek är den nuvarande omfattningen – eller högre – medan allt tal om minskad invandring per definition är främlingsfientligt.

Sveriges Radios och TV:s interna direktiv till de anställda att i alla sammanhang beteckna Sverigedemokraterna som främlingsfientliga kommer förmodligen att fungera kontraproduktivt. Dessa grupper talar gärna om integration av invandrare, men bor själva – liksom borgerskapet – ytterst sällan i invandrartäta områden eller sätter sina barn i skolor där invandrarelever utgör majoritet.

Det är bara idealister (och cyniker), som kan förneka att det finns sekundära motsättningar beroende på etnicitet och religion i ett samhälle. I regel löses invandringsfrågan av sig själv. Merparten av invandrarna kommer på sikt, vanligtvis i den tredje generationen, att assimileras.

Men under en övergångsperiod kommer det att finnas objektiva sekundära, motsättningar. Det räcker med några konkreta exempel. Bara det faktum att en del svenskar – och för övrigt även en del invandrare – är rasister, innebär att det finns objektiva motsättningar. Det faktum att ett hundratal flickor, framför allt från Mellanöstern, tvingas hålla sig gömda i Sverige för att de vill leva som svenska flickor, är en objektiv motsättning. Det faktum att en ny religion, islam, har introducerats i Sverige, har samma konsekvens. Det faktum att det växer fram en subkultur i vissa invandrartäta förorter i Sverige, som skiljer sig från majoritetssamhällets kultur, leder till motsättningar. Det faktum att grupper av invandrare upplever sig själva som diskriminerade får samma resultat.

Borgerskapet behöver högerextrema partier som gör en sekundär motsättning till huvudmotsättning, eftersom det vill atomisera och oskadliggöra arbetarklassen. Det svenska borgerskapet vill skapa en så gynnsam jordmån som möjligt för detta projekt – därav deras invandringspolitik. Det svenska borgerskapet behöver Sverigedemokraterna.

Per-Åke Lindblom