Ledare

Satans medlöpare

Den inledande fasen i USA:s terroristjakt har fått ett oreserverat stöd av den svenska regeringen. Göran Persson och Anna Lind har med stor kraft ställt sig bakom allt som president Bush och den amerikanska administrationen gjort i terroristjakten.

Händelseutvecklingen i Afghanistan har varit gynnsam såväl för Bush som för Persson/Lind. Talibanregimen visade sig vara betydligt svagare än förväntat och den norra alliansens militära kapacitet och förmåga att utnyttja resultaten av USA:s bombningar var större än vad de flesta bedömare trott. Talibanregimen kollapsade innan vintern lade hinder i vägen för fortsatta militära offensiver, och därmed slapp USA bedriva ett långvarit bombkrig över vintern och kunde istället visa upp tv-bilder på jublande människor som firade talibanernas nederlag, män som rakade av sig skäggen och kvinnor som gjorde sig av med burkhorna.

Talibanregimens snabba kollaps har räddat Bush-administrationen och dess stödtrupper runt om i världen från den växande kritikstorm som skulle ha blivit resultatet av ett utdraget bombkrig med ett allt större antal civila offer. Kritiken har tillfälligt klingat av, såväl i Stockholm som i London och Islamabad. Inom den svenska socialdemokratin andas man säkert ut.

Problemet är bara att det inte är slut än. Nu sipprar skildringarna ut om vad som följt i spåren på krossandet av talibanregimen. Det afghanska folket har inte blivit befriat, utan en förtryckare har bytts mot en annan, eller mot många andra, laglösheten sprider sig, olika klanhövdingar strider med varandra och kvinnofrigörelsen är långt borta. USA och dess allierade visar sig vara de slaktare som de anklagats för att vara. Fångar avrättas, massakrer hör till vardagen. Den osäkra situationen efter "alliansens" seger gör att hjälpsändningar inte kan komma fram och svält hotar hundratusentals människor under vintern.

Det finns också ett djupt principiellt problem med den amerikanska tolkningen av själförsvarsrätten. Den bryter mot all tidigare internationell praxis och ger USA mycket stora möjligheter att agera som självsvåldig världspolis. FN har i praktiken ställts åt sidan och inom socialdemokratin ser många på Perssons och Linds kritiklösa uppbackning av USA med stor skepsis.

Ytterligare ett problem för Persson/Lind är att USA knappast är nöjt än. Man har fått hämnd, men inte så det räcker. Ända sedan 11 september har hökarna i USA pekat ut fler mål för den amerikanska krigföringen än al-Qaida och talibanregimen. Man vill slå till i Somalia, Sudan och Jemen. USA:s lista över "skurkstater" inkluderar Iran, Irak, Libyen och Nordkorea. Efter talibanregimens fall trappar USA-administrationen nu upp retoriken. Man kräver att Irak ska släppa in nya vapeninspektörer, man ställer krav på att få kontrollera Nordkoreas nukleära program.

Det kan därför inte uteslutas att George Bush fortsätter sin jakt på verkliga och påhittade terrorister över stora delar av världen, och frågan är hur långt Persson och Lind kan tänka sig att gå för att stödja USA-imperialismen i dess försök att skapa "pax americana" på vårt jordklot. Göran Persson borde vara försiktig med hur han använder Olof Palmes ord "satans mördare" och "diktaturens kreatur". Pratar man för mycket kan man vara "stor i orden men liten på jorden".