Okunnighetens sammanbrott

Samuel Huntingtons artikel ”Civilisationernas sammandrabbning?” publicerades i Foreign Affairs’ sommarnummer 1993, där den omedelbart drog till sig förvånansvärt mycket uppmärksamhet och reaktioner. Eftersom artikeln var avsedd att förse amerikanerna med en originell tes om ”en ny fas” i världspolitiken efter det kalla krigets slut så framstod Huntingtons argument som övertygande vidsynta, djärva, ja till och med visionära. Det var tydligt att han hade siktet inställt på rivaler i de politiska skribenternas led, teoretiker som Francis Fukuyama och hans tankar om ”slutet på historien”, liksom på de skaror som hyllat globalisering, tribalism och nationalstaternas sönderfall. Men dessa hade, medgav han, bara förstått vissa aspekter av denna nya period. Han stod i begrepp att kungöra en ”avgörande, ja central aspekt” på hur ”världspolitiken troligen kommer att se ut under kommande år”. Utan att tveka fortsatte han:

Det mesta av de följande sidornas argument stödde sig på en vag föreställning om något Huntington kallade ”civilisationsidentitet”, och ”växelverkan mellan sju eller åtta [sic!] större civilisationer”, bland vilka konflikten mellan två, islam och västvärlden, får lejonparten av hans uppmärksamhet. I detta stridslystna tänkesätt lutar han sig tungt mot en artikel från 1990 av orientalistveteranen Bernard Lewis, vars ideologiska färger tydligt framgår av titeln, ”Det muslimska raseriets rötter”. I båda artiklarna fastslås obekymrat existensen av enorma storheter kallade ”Västvärlden” och ”Islam”, som om extremt komplicerade förhållanden som identitet och kultur existerade i en serietidningsvärld där Karl-Alfred och Pluto brutalt klår upp varandra, varvid den ene slagskämpen, alltid den dygdigaste, hela tiden besegrar sin motståndare. Förvisso har varken Huntington eller Lewis mycket till övers för respektive civilisations interna dynamik och mångfald, eller för det faktum att den hetaste diskussionen i de flesta moderna kulturer rör hur respektive kultur ska definieras eller tolkas, eller för den obehagliga möjligheten att en hel del demagogi och ren okunnighet är inblandade i alla försök att tala för en hel religion eller civilisation. Nej, väst är väst och islam islam.

Utmaningen för västs politiker, säger Huntington, är att stärka västs ställning och stå emot alla andra, speciellt islam. Mer oroande är Hungingtons antagande att just hans perspektiv, vilket består i att övervaka hela världen från en sittpinne bortom alla vanliga bindningar och dolda lojaliteter, är det rätta, som om alla andra rusade omkring och letade efter de svar han redan funnit. Huntington är i själva verket en ideolog, en som vill göra ”civilisationer” och ”identiteter” till någonting de inte är: slutna, förseglade enheter som har renats från de otaliga strömmar och motströmmar som ger liv åt mänsklighetens historia och som genom århundradena låtit denna historia inte bara rymma religionskrig och imperialistisk erövring, utan också ömsesidigt utbyte, korsbefruktning och delaktighet. Denna långt mindre synliga historia ignoreras i jakten på den löjligt komprimerade och förkortade krigföring som ”civilisationernas sammandrabbning” hävdar är verkligheten. När han publicerade sin bok med samma titel 1996 försökte Huntington ge sin argumentation lite mer subtilitet och många många fler fotnoter; allt han gjorde var emellertid att förvirra sig själv och demonstrera vilken klumpig skribent och stillös tänkare han var.

Den grundläggande världsbilden av väst mot resten (det kalla krigets motsättning omformulerad) förblev intakt, och på så sätt har det fortsatt, ofta försåtligt och underförstått, i diskussionen efter de fruktansvärda händelserna den 11 september. Den av en liten grupp rubbade militanter omsorgsfullt planerade och fruktansvärt, patologiskt motiverade självmordsattacken och masslakten har förvandlats till ett bevis på Huntingtons tes. Istället för att se det för vad det var – en liten grupp förvirrade fanatikers kapning av stora idéer (jag använder ordet i vid mening) för kriminella syften – så har internationella förgrundsgestalter, alltifrån förre pakistanske premiärministern Benazir Bhutto till Italiens premiärminister Silvio Berlusconi, predikat islams problem, och i den senares fall använt Huntingtons teser för att orera om västs överlägsenhet, hur ”vi” har Mozart och Michelangelo och de inte. (Berlusconi har senare halvhjärtat bett om ursäkt för sin förolämpning av ”islam”.)

Men varför inte istället se paralleller, visserligen mindre spektakulära i sin destruktivitet, till Usama bin Ladin och hans anhängare i sekter som Branch Davidians eller pastor Jim Jones lärjungar i Guyana eller den japanska Aum Shinrikyo? Inte ens den normalt nyktra brittiska veckotidningen The Economist kan i sitt nummer för 22-28 september avstå från svepande generaliseringar, utan prisar Huntington med våldsam överdrift för hans ”grymma och vidlyftiga men icke desto mindre skarpsinniga” iakttagelser om islam. ”Idag”, säger tidningen med opassande högtidlighet, skriver Huntington att ”världens omkring en miljard muslimer är ’övertygade om sin kulturs överlägsenhet, och besatta av sin maktlöshet’”. Har han räknat 100 indonesier, 200 marockaner, 500 egyptier och 50 bosnier? Och även om han gjort det, vad slags urval är det?

Otaliga är de ledare i varje ansedd amerikansk och europeisk tidning och tidskrift som understödjer denna vokabulär av gigantomani och apokalyps, vars bruk varje gång uppenbarligen är avsett inte att upplysa utan underblåsa läsarens indignerade övertygelse av vad vi som ”västerlänningar” måste göra. Churchilliansk retorik används på ett opassande sätt av självutnämnda kämpar i västs, och speciellt USA:s, krig mot sina hatare, belackare, förstörare, med föga beaktande av komplexa skeenden som utmanar sådan reduktionism och som har sipprat från ett område till ett annat i överskridandet av de gränser som förutsätts skilja oss alla åt till olika väpnade läger.

Det är detta som är problemet med vilseledande etiketter som islam och väst. De bedrar och fördunklar våra tankar, som försöker få ordning på en kaotisk verklighet som inte vill låta sig sorteras eller fjättras på detta enkla sätt. Jag minns hur jag efter en föreläsning jag hållit vid ett West Bank-universitet 1994 avbröt en man som reste sig i publiken och började angripa mina idéer som ”västerländska”, till skillnad från de strikt islamiska han omfattade. ”Varför bär ni kostym och slips?” var den första replik som föll mig in. ”De är också västerländska.” Han satte sig ner med ett generat leende, men jag kom ihåg händelsen när informationen om 11 september-terroristerna började komma ut: hur de hade behärskat alla tekniska detaljer som krävdes för att utöva all sin mördande ondska mot World Trade Center, Pentagon och flygplanet de hade tagit över. Var drar man gränsen mellan ”västerländsk” teknologi och, som Berlusconi deklarerade, ”islams” oförmåga att vara en del av ”moderniteten”?

Det är inte lätt, förstås. Etiketterna, generaliseringarna och de tvärsäkra kulturella påståendena är i slutändan så otillräckliga. På någon nivå sammanstrålar exempelvis primitiva lidelser och sofistikerad kunskap på sätt som förnekar en befäst gräns inte bara mellan ”väst” och ”islam”, utan också mellan förr och nu, oss och dem, för att inte tala om själva begreppen identitet och nationalitet, kring vilka det råder ändlös oenighet och debatt. Ett ensidigt beslut att rita linjer i sanden, att bege sig på korståg, att sätta vår godhet mot deras ondska, att utrota terrorism, och att, i Paul Wolfowitz’ nihilistiska vokabulär, totalt förinta nationer, gör inte de antagna storheterna lättare att se; snarare talar det för hur mycket enklare det är att göra krigiska uttalanden i avsikt att mobilisera kollektiva lidelser än att reflektera, undersöka, bena ut vad det verkligen är vi har att göra med, sammanhangen mellan ett otal liv, ”våra” likaväl som ”deras”.

I en märklig serie på tre artiklar skrivna för en muslimsk publik, publicerade mellan januari och mars 1999 i Dawn, Pakistans mest respekterade veckotidning, analyserade den nu bortgångne Eqbal Ahmad vad han kallade den religiösa högerns rötter, och framförde en mycket skarp kritik mot förvanskning av islam från fundamentalister och fanatiska tyranner, vars besatthet av att reglera personligt uppträdande gynnar ”en islamsk ordning reducerad till strafflag, berövad sin humanism och estetik, sitt intellektuella sökande och sin andliga hängivenhet”. Och detta ”kräver ett absolut hävdande av en -vanligtvis lösryckt – aspekt av religion och ett totalt åsidosättande av en annan. Detta fenomen förvanskar religionen, förnedrar traditionen och förvrider den politiska processen var det än kommer till stånd.” Som ett lägligt exempel på denna förnedring går Ahmad vidare med att först lägga fram den rika, komplexa, mångsidiga betydelsen av ordet jihad, och fortsätter sedan med att visa hur det i ordets nuvarande begränsning till urskillningslöst krig mot förmodade fiender, är omöjligt ”att känna igen islamisk religion, samhälle, kultur, historia eller politik såsom det levts och upplevts av muslimer genom århundraden”. De moderna islamisterna är, sammanfattar Ahmad, ”intresserade av makt, inte av själ, och de mobiliserar människor för politiska syften snarare än med att dela och lindra deras lidanden och förhoppningar. De har en mycket begränsad och tidsbunden politisk dagordning”. Vad som förvärrat situationen är att liknande förvanskningar och fanatism uppträder inom de ”judiska” och ”kristna” världarna.

Det var Conrad som, klarare än någon av hans läsare vid slutet av artonhundratalet kunde ha föreställt sig, förstod att olikheterna mellan det civiliserade London och ”mörkrets hjärta” snabbt skulle kollapsa i extrema situationer, och att den europeiska civilisationens höjder direkt kunde falla ner i barbari utan förvarning eller övergångstid. Och det var också Conrad som, i Den hemlige agenten (1907), beskrev terrorismens dragning åt abstraktioner som ”ren vetenskap” (och i vidare mening åt ”islam” eller ”väst”), såväl som terroristens slutgiltiga moraliska förfall.

För det finns tätare band mellan synbarligen krigförande civilisationer än vad de flesta av oss vill veta om, både Freud och Nietzsche visade hur samfärdseln över noggrant upprätthållna, ja övervakade, gränser rör sig med ofta skrämmande lätthet. Men sådana vaga tankar, fulla av ambivalens och skepticism rörande föreställningar vi håller fast vid, förser oss knappast med lämpliga, praktiska råd i situationer sådana som den vi nu befinner oss i. Därav de i slutändan mer lugnande anfallsorder (ett korståg, det goda mot det onda, frihet från fruktan, etc.) som kan hämtas ur Huntingtons påstådda motsättning mellan islam och väst, och varur det officiella samtalet hämtade sin vokabulär de första dagarna efter attackerna den 11 september. Det har därefter skett en märkbar nedtrappning i detta samtal, men att döma av den stabila mängd hatfyllda tal och handlingar, plus rapporter om skärpt lagstiftning riktad mot araber, muslimer och indier över hela landet så lever synsättet kvar.

En ytterligare orsak till dess fortbestånd är den tilltagande närvaron av muslimer över hela Europa och Förenta Staterna. Tänk på befolkningssammansättningen idag i Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien, Storbritannien, Amerika, ja till och med Sverige, och man måste medge att islam inte längre finns i västs utkanter, utan i dess mitt. Men vad är så hotande med denna närvaro? Begravda i den kollektiva kulturen är minnena av de första stora arabisk-islamiska erövringarna, som började på sexhundratalet och, som den hyllade belgiske historikern Henri Pirenne skrev i sin banbrytande bok Muhammed och Karl den Store (1939), en gång för alla krossade den gamla mediterrana enheten, förstörde den kristet-romerska syntesen och gav upphov till en ny civilisation dominerad av nordliga välden (Tyskland och det karolingiska Frankrike) vars kall, tycktes han säga, är att återuppta försvaret av ”väst” mot dess historiskt-kulturella fiender. Vad Pirenne tyvärr utelämnade är att med skapandet av denna nya försvarslinje så tog västerlandet till sig islams humanism, vetenskap, filosofi, sociologi och historiografi, vilka redan hade trängt emellan Karl den stores värld och den klassiska antiken. Islam är innanför redan från starten, vilket till och med Dante, en svuren fiende till Muhammed, måste erkänna när han placerade Profeten i själva hjärtat av sitt Inferno.

Sedan har vi det envisa arvet från monoteismen själv, Abrahamsreligionerna, som Louis Massignon så passande kallade dem. Med början i förhållandet mellan judendom och kristendom så är varje arvtagare förföljd av det som kom före; för muslimer fullbordar och avslutar islam profetiornas rad. Det finns fortfarande ingen anständig historia eller avmystifiering av den mångfaldiga kampen mellan dessa tre efterföljare av den mest svartsjuke av gudar – ingen av dem på något sätt ett monolitiskt, enat läger -, även om den nutida blodiga sammandrabbningen i Palestina ger ett gott världsligt exempel på vad som varit så tragiskt oförsonligt mellan dem. Det är därför inte förvånansvärt att muslimer och kristna talar så beredvilligt om korståg och jihad, båda två utelämnande – med ofta sublim fräckhet – den judiska närvaron. Denna dagordning, säger Eqbal Ahmad, är ”mycket lugnande för de män och kvinnor som fastnat mitt i vadstället mellan traditionens och modernitetens djupa vatten.”

Men vi simmar alla omkring i de vattnen, västerlänningar och muslimer och andra också. Och eftersom vattnen är en del av historiens ocean så är det meningslöst att försöka ploga dem eller skilja dem åt med barriärer. Vi lever i en laddad tid, men det är bättre att tänka i termer av mäktiga och maktlösa samhällen, världslig politik präglad av förnuft eller okunnighet och universella principer om rätt och orätt, än att gå vilse i jakten på överväldigande abstraktioner som kan ge omedelbar tillfredsställelse men liten självinsikt eller initierad analys. Tesen om ”civilisationernas sammandrabbning” är ett jippo som likt ”världarnas krig” är bättre ägnat att stärka den egna stoltheten än att kritiskt förstå vår tids förbryllande och ömsesidiga beroende.