EU stöder USA:s bombkrig – men sprickor börjar synas i fasaden

Efter terrorattentaten i USA bedyrade EU-ländernas regeringar snabbt sin solidaritet med Bushregeringen. Vid ett extrainkallat toppmöte den 21 september i Bryssel med anledning av terrorattackerna mot New York och Washington gjorde EU:s stats- och regeringschefer ett kraftfullt uttalande för att visa sitt stöd till USA. Det viktigaste budskapet var att USA har rätt att försvara sig mot attackerna och att EU-länderna är beredda att göra gemensam sak med USA. I uttalandet lovade EU-ledarna militärt stöd till USA: ”Medlemsländerna i EU är vart och ett efter sina förutsättningar beredda att engagera sig i sådana aktioner. Dessa aktioner kan likaledes vara riktade mot stater som hjälper, stöder eller hyser terrorister”, heter det i det franskspråkiga uttalande som antogs.

Även från försvarsalliansen Nato fick USA oreserverat stöd. Nato utlöste för första gången i historien Nato-fördragets ömsesidiga försvarsgaranti. Artikel 5 i Nato-stadgan föreskriver att ett angrepp på en stat ska betraktas som ett angrepp på alla Nato-länder.

”Det betyder politiskt stöd och europeisk hjälp och deltagande i USA:s militära aktioner”, konstaterade en fransk regeringsrepresentant.

Flera Nato-länder förklarade tidigt att de var beredda att ställa upp med militära styrkor. Varje enskild regering har dock rätt att själv besluta i vilken mån den vill hjälpa USA.

USA:s trognaste allierade

I den militära delen av ”kriget mot terrorismen” har EU ingen roll. Det sköts av USA och dess bundsförvant Storbritannien. Brittiska specialförband (Special Air Service) finns vid sidan av amerikanska elitförband redan i Afghanistan. Storbritannien står traditionellt USA nära.

När USA förberedde motattackerna sade talesmän i Pentagon att av de europeiska makterna räknade de med fullt stöd endast från Storbritannien. Tony Blair begav sig till Washington för att personligen demonstrera att Storbritannien, som alltid, är USA:s trognaste allierade.

Efter Talibanregimens fall förbereder USA och Storbritannien att sätta in marktrupper. Tony Blair vill att Storbritannien ska spela en framträdande roll och har därför satt kring 4.000 soldater i högsta beredskap att resa till Afghanistan. I brittiska medier spekuleras i att landet inom kort kan ha 10.000 militärer av olika slag i Afghanistan.

EU:s två övriga stormakter, Frankrike och Tyskland, är också medlemmar i Nato. De har erbjudit sig att ställa upp militärt

Den tyska regeringen, en koalition av Schröders socialdemokrater och miljöpartiet De gröna, har beslutat att ställa upp med 3.900 tyska soldater efter krav från USA. (Det blir i så fall andra gången efter andra världskriget tyska trupper deltar i strid. I kriget mot Jugoslavien 1999 deltog Tyskland med flyginsatser.)

Schröder vill understryka sin ”oinskränkta solidaritet” med USA men också betona Tysklands anspråk på en större internationell roll. Den tyska insats som kan bli aktuell omfattar bland annat lufttransporter av trupper och materiel, specialstyrkor och marinstyrkor för att säkra transporterna kring Afrikas horn. En del av de erbjudna soldaterna tillhör KSA, Tysklands modernaste arméenhet för snabba insatser utomlands. De är specialutbildade för kommandouppdrag och kan jämföras med brittiska SAS.

Frankrike kan öka sitt militära stöd för USA:s operationer i Afghanistan. Det säger franske ÖB, Jean-Pierre Kelche som inte utesluter att franska plan deltar i amerikanska bombräder.

Franska specialstyrkor

Nato-medlemmen Frankrike överväger också att sätta in sina COS-specialstyrkor, tränade i att operera bakom fiendens linjer. Hittills har Frankrike bidragit med spionplanet Mirage IV-P och annan logistik. Fransmännen kräver samtidigt att själva få behålla krontrollen över alla franska insatser.

Relationerna mellan USA och de europeiska Nato-länderna har alltsedan organisationen grundades varit komplicerade. Vissa länder har legat närmare USA i sina ståndpunkter än andra. Bland de stora länderna har Storbritannien ofta anslutit sig till den amerikanska politiken, medan Frankrikes politik varit mer självständig. Tyskland har intagit en mellanställning och fört en försiktig säkerhetspolitik. Ofta har tyskarna sökt stöd hos både USA och Frankrike innan de tagit ställning i olika frågor.

Den syn på USA som nu dominerar i EU:s medlemsländer är tämligen positiv. De flesta EU-länder är med i Nato. Inget av EU-länderna hävdar att en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet (ESDI) kan byggas upp utan en stark koppling till USA.

Frankrike, det land som mest månat om sin självständighet i militära frågor, har under de senaste åren tagit steg i riktning mot ett återinträde i det militärt integrerade samarbetet inom Nato. Franska ministrar betonar numera den starka samhörigheten med USA och USA:s viktiga roll i Europa.

Vad som förorsakat den franska attitydförändringen visavi Nato är förmodligen den rubbade maktbalans som uppstått till följd av Västtyskland införlivande av Östtyskland i ett nytt Stortyskland. Denna maktförskjutning till tysk fördel har fört med sig en hel del grus i det tidigare väloljade samarbetet mellan Frankrike och Tyskland, samt att Frankrike som motvikt till Tysklands ökade tyngd orienterat sig västerut, i riktning mot Storbritannien och USA.

Också andra EU-länder har gett nya signaler. Den brittiske premiärministern Tony Blair har uttalat sig för en mer självständig europeisk militär styrka. Samtidigt var emellertid Storbritannien det land som slöt upp vid USA:s sida när det gällde anfallen mot Irak i december 1998 och som var mest aktivt och pådrivande när det gällde anfallskriget mot rest-Jugoslavien våren 1999. Tony Blair är EU:s röst i USA och USA:s röst i EU.

Också från Tyskland har det kommit nya signaler. Så förklarade t.ex. förbundskanslern Gerhard Schröder genast vid sitt tillträde att han, förutom det redan pågående samarbetet med Frankrike, också ville ha ett sådant med Storbritannien. Från tysk sida framhävs vikten av att EU och USA utvecklar en gemensam försvarspolitik och att Europa tar större ansvar för sitt försvar.

Det amerikanska ledarskapet i Nato kan ha en funktion som balanserar de olika europeiska länderna. Men på sikt – i takt med att EU skaffar sig egna militära muskler – går det inte att utesluta att det uppstår en konkurrenssituation mellan två militära organisationer på europeisk mark. Nato har blivit allt mer liktydigt med USA, vilket givetvis är frustrerande för andra Nato-länder. Under bombningarna av Kosovo kom ju konflikten också i öppen dager.

EU:s egna styrkor

EU skyndar nu på uppbyggnaden av egna gemensamma militära styrkor. USA har bett sina allierade att ta över landets uppgifter i Bosnien och Kosovo, om de 9.000 amerikanska soldater som finns där behöver frigöras för andra uppdrag.

Därför diskuterar EU-ländernas försvarsministrar om den egna EU-styrkan kan göras redo för operationer tidigare än 2003, vilket är vad som hittills planerats.

EU:s ordförandeland Belgien trycker på för att stats- och regeringscheferna på toppmötet i december ska deklarera att delar av EU-styrkan redan är operationell. Belgien är över huvud taget en pådrivare för ökat samarbete och snabb samordning inom EU.

Terrorattacken mot USA och dess följder stärker förståelsen för att EU behöver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det förklarade Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt när han i oktober gjorde en snabbvisit i Stockholm.

– En av de få positiva följderna av det som hände den 11 september är en allmän känsla av att vi måste gå vidare i den riktningen. Det behövs en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för EU, sade Verhofstadt vid en pressträff.

Storbritannien, som väger tungt i militära frågor, manar emellertid EU att ta det sakta i backarna. Att ropa ut att EU-styrkan är operationell tjänar inte mycket till när uppbyggnaden av resurser ännu bara är begränsad, anser britterna.

Sveriges försvarsminister Björn von Sydow menar att problem inte är att EU saknar soldater eller utrustning som exempelvis transportflygplan. Unionens förmåga begränsas istället främst av brister när det gäller ledning och planering – EU förmår inte sätta upp ett högkvarter eller en kommandocentral där officerare från olika EU-länder tillsammans driver en operation.

Här behöver EU låna resurser av Nato, men det hindras av att Turkiet lagt in sitt veto. Om EU ska få bruka alliansens resurser kräver Nato-landet Turkiet att få delta i och ha inflytande över EU:s militära samarbete.

Sprickor

Bland EU:s stats- och regeringschefer har stödet för USA:s krig i Afghanistan varit massivt. Men när detta skrivs, nio veckor efter attentaten i New York och Washington, kan spänningar och sprickor skönjas i den europeiska uppslutningen bakom USA. Inom EU-länderna, och mellan dem; mellan länder som är med i kriget och länder som inte är med; mellan dem som står i centrum och dem som spelar en andraplansroll.

En rad små EU-länder har klagat, irriterat och offentligt, över att de stora medlemsländerna agerar självsvåldigt.

Innan EU-toppmötet i Gent i mitten av oktober träffades ledarna för de tre största länderna – Storbritanniens Tony Blair, Tysklands Gerhard Schröder, Frankrikes president Jacques Chirac och dess premiärminister Lionel Jospin – först på ett ”minitoppmöte” för att prata om kriget.

Efter ett år då EU-länderna till sist börjat få ordning på sitt utrikespolitiska samspel såg det ut som en återgång till den tid då EU:s stormakter spelade solo eller drev världspolitiken i egna grupper dit mindre EU-länder saknade tillträde.

Fortsättning följde. I början av november anordnade Storbritanniens premiärminister Tony Blair ett middagsmöte för att diskutera Afghanistan. De stora länderna var där, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Italiens Silvio Berlusconi fick komma med för att han tjatade så, och då måste man ju bjuda den spanske regeringschefen också. I sista stund bjöds också EU:s utrikespolitiske talesman Javier Solana och ordförandelandet Belgiens premiärminister Guy Verhofstadt. Hollands premiärminister Wim Kok bjöd in sig själv och kom tre kvart efter de andra.

Men det är inte bara oro för stormakternas ovana att rycka åt sig initiativet när stora saker sker i världen som skapar slitningar i EU:s gemensamma utrikespolitik. I flera EU-länder finns redan en antikrigsopinion som sträcker sig ända in i regeringskoalitionerna.

I Tyskland har ett av regeringspartierna, De gröna, krävt ett stopp för bombningarna. I Frankrike kritiseras kriget av De gröna och kommunistpartiet, som båda sitter i regeringen. Vänstern i Guy Verhofstadts belgiska koalitionsregering kräver en ”utvärdering” av bombningarna. I flera EU-länder växer protesterna mot kriget i Afghanistan. Den senaste tiden har antikrigsdemonstrationer hållits runt om i EU med tiotusentals deltagare.