Efter terrordåden i USA:

Farväl till alliansfriheten?

När Göran Persson invigningstalade på den socialdemokratiska partikongressen i Västerås tog han i hårt för att försvara USA:s bombningar av Afghanistan. Göran Persson förklarade sitt fulla stöd för USA:s rätt att slå tillbaka med militära medel.

Hur kan Sverige så reservationslöst stödja USA:s anfall mot Afghanistan?

Sverige är militärt alliansfritt. Vi är inte medlemmar i Nato och inte bundna av den ömsesidiga försvarsgarantin i artikel 5 (varje Nato-land ser ett angrepp mot en medlem som ett angrepp mot alla).

Men politiskt är Sverige inte alliansfritt. Sedan 1995 ingår vi i den politiska unionen EU som strävar efter en gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Sverige ses idag som en lojal försvarare av EU:s intressen. Det stöd som Göran Persson uttryckt för George W Bush ligger helt i linje med de övriga EU-länderna.

Under det senaste decenniet har den svenska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken genomgått drastiska förändringar. Sverige har blivit medlem i EU, som trots tidigare löften om det motsatta är i full gång med att bli till en militär union.

Försvarspakten VEU har i praktiken upphört att existera och uppslukats till största delen av EU. Olika militära stabsorgan är under uppbyggnad i Bryssel och EU-ländernas överbefälhavare träffas regelbundet. Inom några år ska Bryssel kunna skicka ut hundratals stridsflygplan och krigsfartyg, och tiotusentals, ja kanske hundratusentals soldater och officerare, till ”oroshärdar” runt om i världen på ett avstånd av 6.000 kilometer från Bryssel där supermakten EU – med de gamla kolonialmakterna Tyskland, Frankrike och Storbritannien i spetsen – anser sig ha intressen att skydda.

Som EU-medlem deltar Sverige med liv och lust i militariseringen av EU och bidrar bland annat med JAS-plan, krigsfartyg och ubåtar, totalt 1900 man.

Under förra halvårets svenska ordförandeskap i EU ledde Sveriges försvarsminister och överbefälhavare uppbyggnaden av EU:s militära krishantering. EU-förbanden ska kunna intervenera i konflikter i Europa, på Balkan, i Afrika och i Mellanöstern. Svenska soldater kan alltså tvingas delta i krig långt utanför Sveriges och Europas gränser.

Samarbete med Nato

EU:s militarisering innebär också ett nära samarbete i de militära operationerna med Nato/USA.

Ända sedan Nato bildades efter andra världskriget har Sverige stått utanför försvarsalliansen. Sveriges säkerhetspolitik har byggt på begreppen alliansfrihet i fred och – till helt nyligen – neutralitet i krig. Visserligen var kontakterna med Nato intima redan under kalla kriget men officiellt omprövades inte Sveriges hållning förrän i samband med anslutningen till EU.

Idag är Sverige medlem i Partnerskap för fred, ett slags väntrum för fullvärdigt Nato-medlemskap, där nästan alla icke-Nato-anslutna länder i Europa och det forna Sovjetunionen också är med. Sverige deltar vidare i Nato-ledda militära operationer på Balkan. I både Bosnien och Kosovo har svenska soldater ingått i militära operationer som letts av Nato. När Nato 1999 bombade Jugoslavien rättade Sverige in sig i ledet och stödde aktionerna. Sverige är redan på plats i Nato:s högkvarter i Bryssel. Sverige har en egen delegation vid Nato-högkvarteret, 22 svenska diplomater och 17 svenska officerare arbetar i Bryssel med Nato-samarbete och militär krishantering inom EU.

Deltagandet i EU:s militarisering innebär att vapensystem anpassas till Nato-standard (USA-standard) för att kunna fylla sin plats i unionens militära operationer.

Med Nato som tydlig förebild är Sverige på väg att strukturera om sitt försvar anpassat för offensiva militära uppdrag i främmande länder och begränsade defensiva uppgifter på hemmaplan.

På det försvarsindustriella området samverkar Sverige med de främsta vapentillverkarna inom Nato-kretsen, och den svenska försvarsindustrin är numera nästan helt ”internationaliserad”.

Sverige har skrivit på sexnationsavtalet och är tillsammans med Nato-länderna Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien och Spanien ett av de länder som ska producera kommande stora vapensystem. Redan nu deltar Bofors och Saab i arbetet att framställa ammunition till den nya missilen Meteor och snart inleds arbetet med att ta fram ett helt nytt stridsflygplan.

I det ramavtal som de sex länderna har slutit förbinder sig parterna att söka åstadkomma en obehindrad överföring av försvarsmateriel mellan sig. Parterna åtar sig att om ett land begär försvarsmateriel i händelse av nödläge, kris eller väpnad konflikt samråda i syfte att från egna förråd tillhandahålla försvarsmateriel, antingen mot ersättning eller utan ersättning.

Genomgripande förändring

Som synes är det en genomgripande förändring som har skett i Sveriges utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik under de senaste åren.

Mot denna bakgrund är den pågående partiledardiskussionen mellan regering och opposition (förutom folkpartiet) om utformningen av en ny svensk säkerhetspolitisk doktrin som att i efterhand anpassa kartan till terrängen. Den formulering som använts sedan 1992 – det vill säga att Sveriges militära alliansfrihet syftar till att vårt land ska kunna vara neutralt i händelse av krig i närområdet – anses av socialdemokraterna och de borgerliga partierna vara en alltför snäv beskrivning av den svenska säkerhetspolitiken.

Enligt utrikesminister Anna Lindh ska vi nu nöja oss med att vara militärt alliansfria ”som ger oss möjlighet att stå utanför en väpnad konflikt om vi så skulle välja”. Om vi så skulle välja! Inte att vi ska stå utanför en väpnad konflikt utan ”om vi så skulle välja”. Militär alliansfrihet i fred men inte i krig?

Majoriteten av riksdagspartier kan godta att Sverige ska vara ”militärt alliansfritt”, vilket betyder att Sverige samverkar med Nato på alla möjliga sätt utan att omfattas av Nato:s ömsesidiga försvarsgarantier. Meningsutbytet har gällt om det värdeladdade ”neutralitet” ska finnas med som en tänkbar option i en krigssituation.

”Tidigare sade vi att vi stod utanför militära allianser eftersom vi ville vara neutrala. Nu säger vi att vi genom att stå utanför militära allianser kan vara fria att välja om vi ska vara neutrala. Vi kan också välja att vara aktiva”, säger statsminister Göran Persson.

Alliansfriheten har av regeringen idag reducerats till att enbart handla om att Sverige ska avstå från samarbete som inkluderar ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Sista resterna offras

Nu finns det tecken på att även de sista resterna av neutralitetspolitiken är på väg att offras. I den försvarspolitiska proposition som försvarsminister Björn von Sydow lades på riksdagens bord den 26 september, har den officiella bekännelsen till militär alliansfrihet strukits. Försvarsministern talar istället om ”handlingsfrihet” som det primära – om alliansfrihet utifrån vad som lämpar sig för stunden.

Inte heller regeringsförklaringens ord från en vecka tidigare, den 18 september, finns med. Där sades att ”regeringen eftersträvar en bred uppslutning kring Sveriges säkerhetspolitiska linje med den militära alliansfriheten som grund”. Samtidigt talade statsministern dock om att alliansfrihet och neutralitet ”har tjänat oss väl” – som om det gällt förfluten tid.

Det är knappast av utrymmesskäl som alliansfriheten saknas. Propositionen är på 269 sidor totalt och inte någonstans går det att hitta begreppet. Inte heller möjligheten till neutralitet vid konflikt i närområdet finns med. När neutraliteten nämns är det i samband med att föråldrad lagstiftning eller regler från kalla kriget måste ändras.

Enligt försvarsdepartementet är strykningen av den säkerhetspolitiska doktrinen inget misstag. ”Syftet har inte varit att ge en doktrinförklaring utan propositionen har varit praktiskt inriktad.” (SvD 8/10)

Alltså; det viktiga är vad Sverige gör, inte vad som sägs.

Inför EU-valet 1999 hävdade statsminister Göran Persson och utrikesminister Anna Lindh att EU enbart var i färd med att skapa möjligheter att ta sig an uppgifter som minröjning och utbildning av gränspoliser.

Nu skapas en offensiv militär styrka med tung beväpning som ska kunna ingripa långt utanför EU:s territorium. Alla vapenslag är inblandade, från stridsflygplan och marina enheter till elitkårsförband.

De militära insatserna ska kunna ske utan FN-mandat, även om regeringen fortfarande försöker påskina att det krävs ett mandat från världssamfundet för att EU ska kunna genomföra en militär intervention. Men i EU:s egna dokument finns inget krav om FN-mandat.

Regeringen försöker låtsas som om ingenting hänt, att vi är lika alliansfria som vi alltid har varit. Man hänvisar till att EU:s militarisering inte innehåller ömsesidiga försvarsåtaganden. Men att definiera en militärallians endast som att gå i försvar för varandra är att reducera alliansfriheten till ett minimum. Det avgörande är ju att EU är på väg att bli en offensiv militär allians som ska kunna agera över hela världen för att skydda sina intressen och värden. Enligt överbefälhavaren Johan Hederstedt kommer den militära alliansfriheten att upphävas i den gråzon där krishantering övergår i mer krigsliknande insatser.

Regeringen brukar ofta framhålla att ett land inte behöver medverka i militära insatser om man själv inte vill. Formellt är det så, varje land kan välja att inte delta precis på samma sätt som gäller exempelvis inom Nato. Men hur kommer det att vara i praktiken? Sverige kommer att utsättas för stark politisk press den dag EU står i färd med att genomföra en militär aktion eftersom man fullt ut deltar i EU:s militära uppbyggnad med allt vad det innebär.

Varför ska man vara med om att bygga upp EU:s militära apparat, samordna militära resurser och delta i militära övningar om man sedan ska stå vid sidan om när EU utnyttjar den möjlighet till självständigt agerande utan FN-inblandning som stats- och regeringscheferna, inklusive Göran Persson, har beslutat om på fler toppmöten?

EU-medlemskapet innebär i sig självt en långtgående förpliktelse att bistå andra medlemsländer vid en eventuell kris. Såväl EU-kommissionens ordförande Romano Prodi, som vice statsminister Lena Hjelm Wallén och förutvarande överbefälhavare Owe Wiktorin har uttryckt att det skulle var näst intill otänkbart att stå neutral om en medlemsstat angreps.

Sverige ses idag som en lojal försvarare av EU:s intressen. I regeringens senaste försvarspolitiska proposition, signerad Björn von Sydow, konstateras det frankt: ”Inom ramen för vårt medlemskap i EU och i enlighet med Amsterdamfördraget har Sverige därvid åtagit sig att tillsammans med övriga medlemsländer skydda unionens gemensamma värden, grundläggande intressen, oavhängighet och integritet…”

Supermakt

EU är i snabb takt på väg att utvecklas till en ekonomisk, politisk och militär supermakt. Det hävdas ofta från EU att den militära styrkan ska användas för att säkra mänskliga rättigheter och bidra till en fredlig utveckling. Det är falsk beskrivning. Istället handlar det om samma intressen som väglett tidigare stormakter att agera militärt – i huvudsak ekonomiska, maktpolitiska och strategiska intressen, formulerade av de stora länderna inom EU och Nato. Det är dessa intressen som i första hand kommer att vara avgörande för när de militära operationerna ska genomföras.

Medverkan i EU:s militarisering innebär i realiteten att Sverige går in i ett offensivt militärt samarbete. Var går gränsen för vårt deltagande i vad som i Sverige kallas krishantering men som i EU kallas ”gemensam säkerhets- och försvarspolitik”? Finns det överhuvudtaget någon gräns för svenska soldaters deltagande? Ska de strida för EU:s intressen i Mellanöstern, Kaukasus eller Afrika?

Efter terroristattackerna i USA har den svenska säkerhetsdebatten fått nytt bränsle. Framför allt frågan om Sveriges förhållande till Nato. Genom medverkan i USA:s stora koalition mot ”terrorism” tar Sverige ytterligare steg mot närmare förbindelser med Nato-makterna. Den tidigare kabinettsekreteraren Sverker Åström ser framför sig ”större intimitet i Sveriges officiella och personliga relationer till Nato”. Hur ”intima” kan relationerna till krigsalliansen Nato bli innan Sveriges militära alliansfrihet helt går över styr? Det vore intressant att veta. Inte minst mot bakgrund av att svenska folket i varenda undersökning slår fast att det är emot Nato-medlemskap men för ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”.