Afghanistanmötet i Bonn:

Överenskommelse med fallgropar

De stora orden och applåderna i väst efter att ett protokoll om ett regerande råd för Afghanistan undertecknades av olika grupper i Bonn, motsvarades av en mycket behärskad optimism bland människor på Kabuls gator.

30 afghaner, varav två kvinnor, har plockats ut från de fyra största folkgrupperna för att leda en första interimsregering i Kabul. Pashtunen Hamid Karzai, som just bekämpar resterna av talibanarmén i Kandahar, ska leda en regering där de flesta kommer från den tidigare norra alliansen. Till beslutet om samlingsregering hör också att FN har utlovat en massiv hjälpinsats för en återuppbyggnad av landet. Det talas om ett behov av hjälp till en nivå runt ca 70 miljarder kronor.

Inshallah. Om Gud vill.

Inshallah, som afghaner vanligen säger. Om Gud vill. Låt oss hoppas att det går vägen denna gång. Många tidigare fredsöverenskommelser har stannat på papperet och löften omhjälp har blivit mest löften. De senaste åren har FN inte ens fått in bidrag från medlemsstaterna för att organisera nödhjälp till svältande.

Med tanke på tidigare misslyckanden under de många krigsåren, vad talar för att de stora förhoppningarna i väst om denna breda regering ska kunna infrias? Den förra samlingsregeringen från 1992 sopades undan från Kabul 1996 av de USA- och Pakistanstödda talibanerna, som då hade ett visst folkligt stöd, efter att de olika krigsherrrarna skjutit Kabul sönder och samman och fört landet till kaos.

Liksom tidigare kommer det att handla om vems intressen som ska dominera. Talibanerna, som när detta skrivs ännu strider i Kandahar, men vars dagar är räknade som politisk rörelse, kallar regeringen för amerikanska marionetter. Otvivelaktigt vilar den mer på amerikanska bomber än på ett genuint folkligt stöd. Men lika otvivelaktigt önskar sig nu afghaner från hela landet fred och en regering som kan skapa såväl ordning i landet som arbeten, bostäder, skolor och sjukhus. Omvärldens ”donor fatigue” – givarleda – har motsvarats av en ännu större krigströtthet hos afghanerna. Måtte de nu få uppleva en lång period av fred. Och hjälp med återuppbyggnaden.

Försiktig optimism

Samtidigt med applåder från västvärlden har rapporter från Kabul mer talat om en försiktig optimism. Artiklar om kvinnor som kastar av sig slöjorna har visat sig vara ett skådespel för fotografer. Ännu går Kabuls kvinnor beslöjade. De har erfarenhet sedan tidigare av livet i staden under dagar då norra alliansens soldater regerade Kabuls gator. Med oavbrutna strider mellan olika grupper av soldater och med en laglöshet inte minst riktad mot kvinnor.

Men utvecklingen hänger mycket på grannländers krigsaktivitet. The New Great Game om makten över Centralasiens naturtillgångar och handelsvägar fortsätter. Landets geopolitiska strategiska läge gör Afghanistan långt mer lockande än att av humanitära skäl ge hjälp åt landets hungrande invånare. Inte minst Ryssland, Iran, Pakistan och dess fiende Indien kommer att fortsätta bevaka sina intressen. Talibanerna uppfyllde inte sina löften till USA om kontroll över handelsvägarna. Kommer den nya samlingsregeringen att spela enligt USAs intentioner? Den utlovade hjälpen till återuppbyggnad talar för det, eftersom den är avhängig den politiska utvecklingen. Men politiken är inte alltid så enkelt rationell. Det finns många fallgropar.

Om inte den nya regeringen kan hålla ihop och om någon utomstående makt är missnöjd med utvecklingen kan än en gång en ny rörelse byggas upp likt talibanerna. Den uzbekiske generalen Dostum, med traditionellt goda förbindelser i både Uzbekistan och i Ryssland, har redan klagat på uzbekernas inflytande i regeringen. Även pashtuner har reagerat negativt och klagat på att alliansen fått de viktiga utrikes-, inrikes-, försvars- och justitieministerposterna. De många som ändå stött talibanerna är självklart också missnöjda. Och vilket utrymme kommer lokala krigsherrar, opiumsmugglare, smugglare av andra varor (smuggling mellan Afghanistan och Pakistan är en mycket lukrativ bransch) att få? Redan talas om omfattande vallmonyodlingar i landet.

Dessutom kan ett folkligt missnöje med korrupta politiker inte heller uteslutas, om en alltför stor del av hjälpen hamnar inom det nya hovet istället för hos de hungrande massorna. Nu ska Kabul åter fyllas av ministrar som bygger sina hov omkring sig på ett helt annat sätt än talibanerna gjorde. En talibanminister i Kabul hade ett par knappt skrivkunniga medhjälpare, några slitna fåtöljer, ibland inte ens det, och möjligen en skrivmaskin till hjälp. Att regera landet var inte så viktigt för talibanerna som kan karakteriseras som islamistiska nyliberaler. När den nye utrikesministern Abdullah, en tidigare doktor som en tid var avlönad av Svenska Afghanistankommittén, tog emot journalister i Khwaja Bahauddin, som utrikesminister i alliansens regering, skedde det mycket flott med pråliga guldglänsande fåtöljer.

Det finns således ännu många frågetecken kring utvecklingen i Afghanistan.