(s)ionismens vänner

Den israeliska politiken mot palestinierna blir alltmer provokativ. Efter Ariel Sharons besök på Tempelberget i Jerusalem har alla fredssträvanden gått över styr. Den israeliska ockupationsmakten har kopplat ett järngrepp på innevånarna i Gaza och på Västbanken. Utegångsförbud förhindrar allt normalt liv. Människor tvingas ned i den djupaste fattigdom då de inte kan arbeta. Israeliska armén driver en mördarkampanj mot ledande palestinier och har avrättat över 80 personer i spektakulära attacker mot palestinska områden. Militanta bosättargrupper bedriver etnisk rensning runt sina bosättningar och trakasserar och mördar för att nå sina mål. Hundratusentals människor i de ockuperade områdena förhindras att få tillgång till tillräckliga mängder vatten.

Den nuvarande israeliska regeringen står under ledning av Ariel Sharon, tidigare mest känd från Libanon, där han stillatigande lät den kristna milisen ställa till med massaker på palestinier i flyktinglägren i Beirut. Han gör nu allt för att sabotera de framsteg som trots allt gjorts i tidigare fredsstävanden. Varje palestinsk motattack besvaras med en ny israelisk framstöt som till exempel besättandet av Orient House, den främsta symbolen för palestinsk närvaro i östra Jerusalem.

Grunden för den nuvarande konflikten är Israels ockupation av palestinska områden, som står helt i strid med såväl folkrätten som FN:s resolutioner om ockupationen. Den israeliska politiken saknar all legitimitet, och västvärldens förhållande till den israeliska ockupationsmakten är skamligt.

Israel behöver idag sättas under kraftigt internationellt tryck för att tvingas ändra sin politik. Sharons regering måste isoleras internationellt och landet sättas under ekonomisk press. All handel med Israel måste bojkottas. Ett vapenembargo måste införas. Israel måste utsättas för samma internationella press som apartheidregimen i Sydafrika, helt enkelt för att det idag är den enda vägen att tvinga Israel tillbaka till förhandlingsbordet.

I detta läge kunde man hoppas att det lilla fredsälskande, neutrala och frihetsälskande Sverige skulle gå i spetsen för en internationell aktion. Men ack nej, statsminister Persson och utrikesminister Lindh tar ingalunda initiativet till en internationell bojkott. Tvärtom, den svenska mellanösternpolitiken är idag vänligare inställd till sionismen än någonsin, och den svenska regeringen måste nu sättas under press för en radikalare mellanösternpolitik.

BS