Händelserna i Göteborg:
Två linjer

Redan före EU-toppmötet i Göteborg hade det utkristalliserats två linjer ifråga om demonstrationsplattformen. Den ena (Nätverket Göteborg 2001), som representerade EU-motståndet, skulle den 15 juni gå fram under huvudparollerna Sverige ut ur EU och Nej till EMU. Bland de samarbetande organisationerna ingick i stort sett hela nejsidan från folkomröstningskampanjen 1994: Nej till EU, Socialdemokratiska EU-kritiker, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, KPML(r), Transportarbetarförbundet, Hamnarbetarförbundets avdelning 4 med flera. De deltagande organisationerna hade också i förväg gjort klart att de inte tillät maskerade demonstranter och ordnat med en vaktstyrka.

Syftet med denna demonstration var att manifestera bredast möjliga EU-motstånd, att visa att stora delar av det svenska folket fortfarande inte accepterar EU och att förbereda kampen mot ett svenskt medlemskap i EMU.

Den andra demonstrationsplattformen (Göteborgsaktionen 2001) utgick från huvudparollen För ett annorlunda Europa, en minimalistisk och svävande paroll. Plattformen tog alltså inte ställning mot EU som institution utan tvärtom för ett reformerat Europa, men vilket Europa? Detta betydde också att plattformen stöddes av en brokig samling organisationer, alltifrån Attac och det syndikalistiska SAC till vänstertrotskistiska organisationer som Rättvisepartiet Socialisterna, Arbetarmakt, en pacifistisk organisation som Ya Basta och en ultravänsterorganisation som AFA. Attack, som är en progressiv reformistisk organisation, tar inte ställning mot EU, eftersom det förmodligen skulle splittra organisationen. SAC tillhörde inte nejsidan inför folkomröstningen om EU och tar inte ens ställning mot EMU. Arbetarmakt ställde som paroll att stoppa toppmötet, och AFA ville störa detsamma. Vissa organisationer som Vänsterpartiet och Socialistiska partiet skulle gå i båda demonstrationerna. Demonstrationsledningen hade heller ingen klar linje gentemot maskerade demonstranter.

EU är en supermakt i vardande, som just tillkommit för att hävda sig gentemot USA och Japan, och som mycket väl kan komma i konflikt med andra regioner som Ryssland, Nordafrika och Mellanöstern. Idag kan EU bara mäta sig i ekonomisk styrka med USA, och har inte den självständiga militära styrka som krävs för att sätta makt bakom politiken, men EU strävar likafullt därhän. På vad sätt kan EU reformeras annat än genom en revolution?

Den enda konsekventa linjen i nuläget är att motsätta sig svenskt medlemskap i EU och kräva att Sverige utträder, det vill säga lämnar denna supermaktsallians.

Lyckad demonstration

Fredagens demonstration, som samlade 16000 deltagare med stöd av EU-motståndare från Norge, Danmark och andra länder, blev också den största Nej till EU-demonstration som någonsin hållits i Sverige och en av de största överhuvudtaget i EU. Dagen före hade dessutom 12500 demonstrerat mot George W. Bush. På lördagen den 16/6 demonstrerade 20000 deltagare i Göteborgsaktionen mot EU:s nyliberala politik, militarisering och flyktingmur.

Men det var inte bilden av dessa stora, fredliga demonstrationer som dominerade mediernas rapportering från Göteborg, utan i stället kravallerna på Avenyn. Varför blev det så? Låt oss först granska polisens uppgift och taktik.

Polisens uppgift

EU är en sammanslutning av nationalstater, som domineras av monopolborgerskapet och dess olika representanter. Till sitt förfogande har monopolborgerskapet en statsapparat som ska försvara dess klassherravälde. Denna statsapparat har flera sidor, en offentlig förvaltning uppdelad på en statlig, en kommunal och en landstingssektor, men dess viktigaste sida är våldsapparaten, det vill säga militär, polis, domstolar och fängelseväsende. Under fredliga samhällsperioder koncentrerar sig polisen och domstolsväsendet på att upprätthålla lag och ordning. Men så fort det hettar till, som i samband med Göteborgshändelserna, ser vi genast vilkas lag och ordning de i första hand upprätthåller. Medan en kvinnlig taxichaufför i Göteborg som blev misshandlad av en passagerare, fick vänta fem år på en rättegång som sedan lades ner då vittnesmålen blivit inaktuella, dömer tingsrätten i Göteborg nu demonstranter i expressfart till hårda fängelsestraff.

Polisens roll är att ytterst skydda monopolborgerskapets företrädare. I Göteborg samlades EU:s grädda, inklusive George W. Bush, den ledande supermaktens officielle representant. Det säger sig självt att den svenska polisledningen hade utarbetat en taktik i förhållande till demonstrationerna i samråd med den svenska regeringen och representanter för övriga europeiska regeringar och polisledningar.

Polisens taktik

Det går urskilja vissa komponenter i den svenska regeringens och polisens taktik inför och i Göteborg. De bildar ett mönster, eftersom åtminstone fyra av komponenterna återkommer i Genua:

1. Dialog och samarbete med delar av EU- och globaliseringsmotståndarna. I Göteborg avbröts dialogen och samarbetet tvärt i samband med inneslutningen av Hvitfeldtska gymnasiet. De som samarbetade med polisen uppfattade detta naturligtvis mycket negativt: "Alla överenskommelser bröts igår när polisen stormade Hvitfeldtska gymnasiet och grep oskyldiga. Vi har fört en dialog med polisen i två månader för att undvika sånt här, men när det väl blir en konfliktsituation gör sig polisen onåbar och avbryter dialogen." (Örjan Bergsten i Göteborgsaktionens samordningsgrupp, Arbetaren nr 24/2001). I Genua tillämpades "dialogen" knappast alls.
2. Preventiva avspärrningar av delar av staden. I Genua spärrades hela centrum av.
3. Provokativa inneslutningar och razzior. I Göteborg genomfördes redan på torsdag förmiddag en inneslutning av demonstranter in spe på Hvitfeldtska gymnasiet med åtföljande chocker, då polisen gick lös på demonstranterna inne i det omringade området. Effekten av aktionen blev att demonstranterna kände sig kränkta, frustrerade och uppretade, vilket eventuellt också var syftet med aktionen. Detta agerande återupprepades i än större skala i Genua. Senare genomfördes också en brutal razzia av polisens nationella insatsstyrka mot Schillerska gymnasiet. Fredliga demonstranter hotades, skändades och tvingades ligga i timmar på den blöta marken.
4. Användande av provokatörer. Från Prag finns rapporter om provokatörer, från Göteborg och Barcelona rapporter om enstaka dylika, medan provokatörer tycks ha använts i stor skala i Genua. Från Göteborg säger ett ögonvittne: "Jag såg själv en som lugnt och avslappnat förstörde ett café, varefter han visade upp någon sorts ID och släpptes förbi polisen. Även på Järntorget såg jag hur personer i svarta huvor, som såg ut som AFA, men 1,90 meter långa, springa genom avspärrningarna utan att polisen försökte hejda dem." (Offensiv 21/6 2001, sid. 11) Taktiken att skicka in provokatörer bland demonstranter underlättades av att grupper av demonstranter redan uppträdde maskerade.
5. Polisen tilläts skjuta skarpt. I Göteborg sköts sju skott, varvid tre demonstranter sårades, därav en allvarligt. I Genua sköts en demonstrant till döds. Syftet var att visa att polisen var beredd att ta till vilka medel som helst för att upprätthålla säkerheten. Givetvis måste man ta bestämt avstånd från detta grova övervåld från polisens sida, som dessutom var fullständigt oproportionerligt. Det hade absolut ingenting med nödvärn att göra. Å andra sidan var det heller inte överraskande, eftersom polisens uppgift är att bevara den rådande ordningen till varje pris.

Att hålla huvudet kallt

En framgångsrik vänsterpolitik måste bygga på att man gör en korrekt analys av klasskrafterna och strävar efter att uppnå största möjliga anslutning för en riktig politik. Man måste fråga sig: Vinner rörelsen ökat inflytande genom denna aktion eller inte? Flyttar den fram sina positioner eller inte? Accepteras rörelsens kampmedel av de arbetande massorna eller inte?

Det betyder också att en progressiv eller revolutionär rörelse inte kan låta sig provoceras av polismakten, ty i så fall bestämmer polismakten kampmedlen och taktiken. En progressiv rörelse kan heller inte låta sitt agerande bestämmas av sekteristiska grupper, som låter sig provoceras av polismakten. I så fall kontrollerar inte den progressiva rörelsen längre helt situationen. Den kan heller inte tillåta att enskilda individer som låter sig provoceras påverkar händelseutvecklingen.

Kravallerna

Redan vid fyratiden på torsdagen utbröt skärmytslingar mellan polisen och anarkistgrupper utanför Hvitfeldtska, eftersom polisen har inneslutit omkring 500 demonstranter där. Hvitfeldtska fungerade som en kombinerad övernattnings- och möteslokal liksom informationscentrum. Polisledningen motiverade inneslutningen med att den fått rapporter om att vapen burits in i skolan, men inga vapen förutom gatstenar påträffades senare. Enligt tidningsreferat sade länspolischef Håkan Jaldung på en presskonferens mitt på dagen: "Nästan alla är misstänkta för förberedelse av olika brott som skadegörelse och grov misshandel." (Citerat via Göran Greider i "Nästan alla är misstänkta", Aftonbladet 10/8.) I varje fall var polisens aktion väl förberedd. De 40–60 containrar som sattes upp som mur kring Hvitfeldtska vid elvatiden, beställdes enligt en källa redan vid halvniotiden på morgonen. Vilket var syftet med polisens inneslutning egentligen? Antingen var det fråga om en rent preventiv aktion, hellre förekomma än förekommas, varvid man "sköt mygg med kanoner", eller så syftade aktionen från första början till att hetsa upp stämningen. Det är svårt att veta utan insiderinformation, men i varje fall lyckades polisen hetsa upp en del demonstranter, vilket den tydligen inte hade någonting emot.

Senare på kvällen vid åttatiden tågade omkring 2000 demonstranter, som tidigare deltagit i demonstrationen mot Bush, upp mot Hvitfeldtska för att försöka få ut de kvarvarande demonstranterna. Stämningen var militant, men få våldsamma incidenter ägde rum. Vid elvatiden på kvällen utrymde polisen de sista kvarvarande på skolan och stängde den.

Vid halvtolvtiden fredagen den 15 juni startade Antikapitalistmarschen, som initierats av Rättvisepartiet Socialisterna och Internationella Socialister, i riktning mot det område där toppmötet hölls. Tvåtusen personer, däribland de som tidigare tänkt gå med Ya Basta eller AFA, men vars aktioner avblåsts, gick Berzeligatan ner mot Södra vägen. Polis med hästar och hundar slog in en kil i demonstrationen och drev den ena halvan, anarkistdelen, upp mot Götaplatsen. Detta blev inledningen till gatustrider mellan polis och stenkastare, vilka sedan fortsatte Avenyn ner. Det finns olika uppskattningar av antalet deltagare i dessa kravaller – alltifrån 200 (enligt en aktivist som intervjuades i Offensiv 26/6), till 500 (enligt justitieminister Tomas Bodström till BBC News).

På kvällen ordnade Reclaim the City en fest vid Vasagatan/Vasaparken. Kravallpolis angrep festen, och anarkister svarade med stenkastning. Polisen sköt skarpt och tre personer sårades, varav en allvarligt.

Vilka deltog i kravallerna och varför?

En av de organisationer som deltog i kravallerna var AFA (Antifascistisk Aktion). I en summering med den pretentiösa titeln "Tre dagar som skakade Europa" i Motmakts nyhetsbrev 121 den 19 juni skrev signaturen Olle M.: "Vi tar inte avstånd från kravallerna som utbröt – tvärtom, många oss deltog aktivt i dem. Men vi kan inte känna det som om det var vi som satte agendan." Målsättningen med AFA:s agerande var: "Från delar av den utomparlamentariska vänstern hade vi satt några konkreta målsättningar att uppnå i Göteborg. Vi ville störa toppmötet, vi ville få polisen att känna att de inte kunde garantera mötets säkerhet och vi ville bryta sossarnas försök att måla upp ett nytt socialt samförstånd kring EU-projektet … Vi valde att knyta oss an till den globala protestvågen mot ekonomiska toppmöten som tagit fart de senaste åren. Krasst sagt kan vi säga att dessa mål uppnåddes." Och vidare: "Men vi tror inte på ett Sverige ut ur EU, nationalstaten i alla dess former är idag sammansmälta med kapitalets behov."

Här sägs i klartext att huvuduppgiften inte alls bestod i att samla bredast möjliga motstånd mot EU och dess politik eller mot den nyliberala globaliseringsvågen. Tvärtom skulle AFA fungera som svans, vilket omskrivs med "knyta oss an" och vilket också skedde i praktisk handling i samband med Antikapitalismmarschen. Inriktningen att störa toppmötet, eller Stoppa toppmötet, som Arbetarmakt ställde, var befängd. Så länge staten och polisen förfogar över en effektivare våldsapparat än sina motståndare, så länge massmedia och den allmänna opinionen står på dess sida, riskerar varje konfrontation med polisen att vändas till ett misslyckande. Detta var exakt vad som skedde i Göteborg. Men AFA försvarade varje kastad gatsten, som dess representanter gjorde på en presskonferens omedelbart efter Göteborgshändelserna.

Det går inte att försvara kravallerna på Avenyn. På vad sätt stärktes kampen mot EU och den nyliberala globaliseringen genom stenkastningen mot polisen, förstörelsen av skyltfönster och uteserveringar och inbrotten i affärer? Det enda resultatet var att massmedia och den allmänna opinionen tog ställning mot anarkisterna, det svarta blocket, och detta ställningstagande, som också ledde till att fokus flyttades bort från de breda folkliga och fredliga demonstrationerna i Göteborg, kan i sin tur användas för att legitimera en ökad repression och inskränkning av de demokratiska fri- och rättigheterna i framtiden. Den organisation som inte bara deltar i kravallerna utan också försvarar dem, fungerar objektivt som en provokatörsorganisation, alldeles oavsett om de enskilda medlemmarna brinner av hat mot den bestående ordningen.

Det finns två slags provokatörer. Den ena, omedvetna typen, som säger sig handla i ett visst syfte, men som i själva verket gynnar dem som man säger sig bekämpa. Den andra typen är medveten, det vill säga agent provocateur, anställd av polis, säkerhetspolis eller medlem i en högerextremistisk organisation. Den senare typen användes flitigt i Genua.

Vissa enskilda anarkister motiverar sitt agerande på Avenyn med den ilska de kände på grund av polisens brutala attacker: "Många människor hölls fortfarande av polisen och folk var arga på grund av polisens brutalitet och handlande natten före och på grund av att deras vänner hölls kvar av polisen, av, som det tycktes, ingen anledning alls … Vi var tusentals arga människor och de (poliserna, min anm.) drev oss tillbaka och förvägrade oss att gå till platsen utanför mötet (Svenska mässan, min anm.) för att protestera." … Och massor av folk var arga och började krossa skyltfönstren för MacDonalds, H&M, Bang&Olufsen och en svensk bank." (Rundbrev publicerat på Klassekampen-Forum 19/6, signaturen Inge. Min översättning.) Aktivisten säger helt enkelt att man inte behöver tänka klart eller på konsekvenserna, när man handlar politiskt. Det är fullt legitimt att få utlopp för sin vrede, alltså bedriva en form av egenterapi. Inte heller behöver man tänka på att det inte är ägarna som arbetar i nämnda företag, utan enbart vanliga anställda, som kanske var tvungna att ta betäckning mot flygande gatstenar.

Redan att uppträda maskerad som anarkister och AFA gör är ett taktiskt missgrepp.

Maskering – starka skäl emot

Maskering är i och för sig ingen principfråga, men det finns starka skäl mot att uppträda maskerad i demonstrationer i nuläget.

1. Det finns ingen acceptans bland gemene man för maskering. I en läsarundersökning i Aftonbladets nättidning var 91 procent av 90000 röstande för ett förbud mot maskering. Gemene man uppfattar maskering som att man har något att dölja eller att man inte står för vad man gör.
2. Grupper av maskerade demonstranter är lätta att infiltrera. Det räcker med att sätta på sig en rånarhuva. Detta skedde i både Prag, Göteborg, Barcelona och framförallt i Genua.

Jämför med situationen på Västbanken och i Gaza. Där är acceptansen för maskering massiv, eftersom alla vet vad som kan hända en ledande aktivist om israelerna kan identifiera denne. De palestinska demonstrationerna är också nästan omöjliga att infiltrera, eftersom de sker på palestinskt territorium.

Självförsvar?

Andra organisationer, som till exempel den trotskistiska gruppen Internationella Socialister menar att demonstranterna på Avenyn använde sig av ett legitimt självförsvar. I en intervju i Klassekampen den 19/6 säger talesmannen Tim Robinson att han inte fördömer någon och att han inte tar avstånd från folk som försvarar sig. Han menar också att man inte kan vänta sig att folk klarar att hålla huvudet kallt när polisen uppträder så hotfullt som den gjorde i Göteborg. Han säger också: "Skadegörelsen kostar till exempel ingenting i jämförelse med den skuld som de fattiga länderna har till i-länderna. Dessutom måste vi fråga oss vad för slags samhälle det är som får ungdomar att bete sig på det här sättet." Minskade kostnaderna för skadegörelsen på något sätt de fattiga ländernas skuld? Blev de nöjda?

Den inställning som Robinson ger uttryck för innebär att man ska stryka ett agerande medhårs som i själva verket gynnar vänsterns motståndare och som kan bädda för en reaktionär frammarsch. Politiskt medvetenhet kräver aktiva vägval –inte att man låter sig ryckas med av tillfälliga sinnesstämningar. Den revolutionära rörelsen, som uppstod på 60-talet i Sverige, lät sig aldrig provoceras utan uppträdde hela tiden disciplinerat och medvetet.

Naturligtvis har vänstern rätt till självförsvar när den angrips av polis eller högerextremister, men frågan är om den måste försvara sig i varje läge. I vissa lägen, speciellt då de arbetande massorna inte har någon förståelse för ett motvåld, är det bättre att avstå från aktivt motstånd och bara göra passivt motstånd. Anta att anarkisterna och AFA skulle ha hållit sig lugna inför polisens brutala framfart och provokationer, utanför Hvitfeldtska, på Berzeligatan och i samband med Reclaim the City-festen. Vilka skulle då ha förlorat propagandakriget? Vilka skulle ha blivit martyrer? Skulle massmedia då ha lyckats med att skymma de stora, fredliga demonstrationerna?

Uppföljning Genua

Genua innebar en upptrappning i förhållande till Göteborg. För det första skjuter polisen en demonstrant till döds. För det andra upprepades tillslagen mot Hvitfeldtska och Schillerska gymnasiet i än grymmare skala. Enligt en artikel den 6/8 ("G-8 Protesters Say They Were Beaten, Deprived of Rights by Police in Italy" av Yaroslav Trofimov och Ian Johnson) i Wall Street Journal, som inte kan beskyllas för vänstersympatier, uppträdde den italienska polisen mycket brutalt i samband med razzian i Armando Diaz-skolan. Strax före midnatt den 21 juli stormade polisen in på skolan och arresterade ett 30-tal demonstranter. Den passade samtidigt på att misshandla andra demonstranter, vilket ledde till att 61 personer fick föras till sjukhus. De som hade arresterades kvarhölls i en till fyra dagar, misshandlades, kränktes – bl.a. fick kvinnor klä av sig nakna inför manliga poliser – och förvägrades under samma tid att ta kontakt med familj eller advokat. Amerikanska medborgare fick ta emot besök från sitt konsulat redan några timmar efter tillslaget, medan övriga demonstranter fick vänta till onsdagen eller torsdagen. De fyra svenska medborgare som hade arresterats fick däremot inget besök alls från det svenska konsulatet ("Hälsningar från de gripna svenskarna", Internationalen 32/01). Demonstranterna fördes sedan inför domstol och anklagades för "allvarligt motstånd" och för "deltagande i väpnad konspiration för att skapa förstörelse". Men alla släpptes utom en. De som bodde på Armando Diaz-skolan var nämligen nästan alla fredliga demonstranter.

När de frisläppta senare intervjuades menade många av dem att det visserligen hade funnits militanter från det svarta blocket som hade gömt sig på skolan, men att detta var en liten minoritet. I själva verket bodde det svarta blocket på andra ställen i Genua. Enligt Marta Vincenzi, Genuas provinsguvernör, hade 200 till 300 militanter sparkat ut fredliga demonstranter från en offentlig gymnastiklokal i närheten av Martin Luther King-gymnasiet på kvällen den 19 juli och förstört möblemanget för att tillverka vapen. Marta Vincenzi och andra tjänstemän hade vid upprepade tillfällen kontaktat polisen för att få dem att ingripa men utan resultat.

För det tredje använde polisen i än större utsträckning provokatörer, så att det nästan blev genomskinligt. I en ögonvittnesberättelse heter det: "Vid den här punkten anländer det berömda svarta blocket från sjösidan. Några av dem ses tala med polisen, andra kommer direkt från deras led. De flesta av dem talar tyska. De börjar genast provocera. Polisen och karabinjärerna avstår från att ingripa. Det svarta blocket försöker ta sig in i demonstrationsdelen med arbetare som stöder COBAS och andra fackföreningar, angriper och slår en av dess ledare, och motas med stor ansträngning bort från tåget. Därefter angriper det svarta blocket, som har gott om tillhyggen, den första temaplatsen (ett socialt centrum). Polisen förföljer dem, och demonstranterna finner sig själva först attackerade av det svarta blocket och sedan av polisen, som i detta läge går till våldsam attack. Det svarta blocket förflyttar sig sedan till ett torg, där Lilliput-nätverket finns (…). Dessa människor, som tror på fredligt motstånd, försöker driva iväg det svarta blocket. Polisen anländer och rusar in på torget. Folk lyfter händerna och ropar ’Peace’! Tårgasgranater avlossas och polisen börjar slå med sina batonger. Folk skadas. Det svarta blocket ger sig av och fortsätter att förstöra staden. 300 till 400 personer, som tillhör det svarta blocket, härjar omkring i Genua, och deras ledare tycks känna staden mycket väl, ... De rör sig på ett disciplinerat och militärt sätt, de tränger in någonstans, deras ledare ger order och de andra lyder. (Stefano i brev publicerat på Klassekampen-Forum 2/8 2001, min översättning.)

Risk för ökad repression

Totalt greps 600 personer i samband med Göteborgskravallerna. De flesta släpptes efter några timmar eller dagar, medan 53 häktades. Åtta av dessa väntade den 8/8 fortfarande på åtal, medan de övriga antingen var frisläppta i väntan på åtal, åtalade eller dömda. 177 personer avvisades dessutom från Sverige i samband med toppmötet.

När detta skrivs (12/8 2001) har hittills 22 personer dömts i samband med Göteborgskravallerna, de flesta för våldsamt upplopp. Straffen har varierat från fem månader till fyra år. Vissa har fått mycket hårda straff, som till exempel Jonathan Pye från Angered (4 år) och Janathan Arrakhi från Göteborg (2 år). Dråp kan uppenbarligen i flera fall ge kortare straff.

Redan i omedelbar anslutning till Göteborgskravallerna diskuterades i pressen polisens "bristfälliga beväpning", och det restes krav på bättre och mer allsidig beväpning. Polisen borde till exempel ha haft tillgång till tårgas och vattenkanoner, hette det. I svensk dagspress och tv har det också förekommit uppgifter om att den parlamentariska Försvarsberedningen har planer på att luckra upp den lag som förbjuder samarbete mellan polis och militär. Denna lag tillkom efter dödsskjutningen av fem demonstrerande arbetare i Ådalen 1931. I Arménytt 1/2000 berättar överste Carol Paniak om planerna på att skapa en helt ny förbandstyp inom den svenska försvarsmakten – Säkerhetsbataljonen. Denna ska tränas för att kunna möta en militär fiende motsvarande fallskärmsjägare. "Kan vi hantera det hotet så klarar vi resten", säger överste Paniak. Med "resten" kan mycket väl menas "den inre fienden", "terrorister".

På europeisk nivå har de tyska och italienska inrikesministrarna nyligen föreslagit upprättandet av en europeisk, mobil insatsstyrka för att bekämpa våldsamma demonstranter. Denna insatsstyrka ska bygga vidare på den europeiska gränspolis som nu byggs upp med anledning av samarbetet kring Schengen-avtalet.

Den tyske inrikesministern Otto Schilly förelår också att det skapas en europeisk databas över demonstranter som försvarar våldsamma metoder. Enligt Schilly skulle 400 av Tysklands 33000 radikala platsa i ett sådant register.

Vilken upprustning av polis och militär och vilka lagskärpningar det till slut kommer att bli fråga om i Sverige – och inom EU – vet ingen ännu, men helt klart är att monopolborgerskapet och dess stat kommer att utnyttja varje förevändning för en ökad repression och en inskränkning av de demokratiska fri- och rättigheterna.

Att lära av historien

På 60-talet togs det internationella monopolborgerskapet på sängen av det revolutionära uppsvinget, som det absolut inte hade förväntat sig. Först på mitten av 70-talet kom den ideologiska motoffensiven i gång i Sverige. Den här gången kommer det internationella monopolborgerskapet inte att låta historien upprepa sig. Förutom en förstärkt kontroll av massmedia förfogar idag också monopolborgerskapet i olika länder över väletablerade propagandainstrument som förlag, tankesmedjor och så vidare. Det internationella monopolborgerskapets och nyliberalismens offensiv underlättas också av att Sovjetblocket har upphört att existera, av att Kina slagit in på den kapitalistiska vägen och av att den revolutionära, marxist-leninistiska rörelsen, som var motorn i uppsvinget inom det imperialistiska blocket, i princip har fallit sönder.

I stället har anarkistiska och ultravänsterrörelser återuppstått inom delar av det imperialistiska blocket liksom deras formella motsats, högerextremistiska rörelser. Eftersom anarkister och ultravänstern varken har en vetenskaplig analys av samhällsutvecklingen eller en korrekt politisk linje, som bygger på tålmodigt massarbete, kan dessa lätt fungera som "nyttiga idioter", vars missriktade aktioner kan användas som förevändning för repressiva åtgärder från de makthavandes sida. Vissa anarkist- och ultravänstergrupper tror likt Baader-Meinhofligan till och med på successiv konfrontation som ett medel för att få kapitalismen och imperialismen att visa sitt rätta ansikte och därmed "väcka" massorna. Problemet är bara att revolutionära situationer aldrig kan skapas, de kan endast mogna fram som en följd av att hela det polito-ekonomiska systemet drabbas av en djup kris, som gör att de arbetande massorna inte längre kan och vill leva på det gamla sättet och att de härskande inte längre förmår styra. Reaktionen kan lätt förekomma de som önskar skapa en revolutionär situation.

Reaktionen vill naturligtvis kväva ett nytt, revolutionärt uppsving i sin linda. Låt oss bidra till att förhindra detta genom att kritisera dem som spelar reaktionen i händerna.

Per-Åke Lindblom