Börsyran som försvann

I börskretsar brukar man säga att "när taxichaufförerna pratar om vilka aktier de ska köpa då är det dags att dra sig ur". Vad gäller då när det kommer färgglada prospekt från staten i brevlådan?

I dagarna när detta skrivs har det handlat om Ericsson, där två tredjedelar av aktievärdet har försvunnit. Småsparare som köpt dyrt drabbas hårt då de tvingas sälja billigt. De två miljoner som köpte Teliaaktier har blivit grymt besvikna då de sett värdet av sina besparingar krympa ihop. För att inte tala om alla dem som gick in och köpte IT-aktier innan bubblan sprack.

Men då det gäller alla medborgares pensioner börjar aktiespekulationen bli allvarligare. Pengarna som satsades i premiepensionsvalet har krympt samman med 15-20 procent. Många med låga pensioner satsade hårt och lade stora delar av sina pengar på högriskfonder som tidigare hade givit mycket hög avkastning  dessa är idag de som generellt har backat mest. En gigantisk överföring av pengar har skett. Svenska löntagare har köpt dyrt, delvis för att de inte fick välja tillfälle men i andra ändan finns säljare som räddat undan sina pengar i tid.

Har regeringen och staten något ansvar i detta? Nej, säger de själva och pekar på det finstilta i de glättiga broschyrerna, det står att det kan gå dåligt. Men vilka alternativ bjöds vanligt folk som kände sig mer eller mindre tvingade att spekulera med sina pensionspengar? Jo, alla fick nog intrycket av att detta var en säker vinstlott, här gällde det bara att ta för sig.

Vi minns också resonemanget om att börsen varit den mest lönsamma besparingsformen under efterkrigstiden. Visst, det är sant, men var det intellektuellt hederligt att påstå att det även i fortsättningen skulle vara så?

I jakten på den bästa procenten gick många svenska pensionsmiljarder ut i världen. Till japanfonder och IT-fonder i USA, till Östeuropa och till småföretagarfonder i EU. Denna ström av kronor ut ur landet sänkte kursen på vår egen valuta. Genom att skicka bort pensionspengarna sjönk värdet på alla våra andra pengar. Importen blev dyrare, allt vi producerar får ett lägre värde då det säljs utomlands. Vem tjänar på det?

Snart ska nya pensionspengar placeras. Mer pensionspengar ska ut på den internationella aktiemarknaden. För enskilda pensionssparare gäller det att hämta in redan gjorda förluster. Det gäller nu verkligen att hitta vinnarna bland femhundra fonder. Vart leder då denna jakt på maximal avkastning? Leder den till Kumla och Nyköping? För där betalas priset för att få upp kursen på Ericsson-aktien. Det handlar inte längre om långsiktighet och gammaldags industriellt ansvarstagande. Nu handlar det om att pressa upp aktiekurserna. Och aktiekurser pressas upp av tuffa rationaliseringspaket. Men gillar de Ericsson-anställda det? Det är ju bland annat dem pensionspengar som nu har förts över till den marknad som har gjort dem arbetslösa. Och vem tjänar på det?