Utvidgningen skjuts på framtiden

Tidigast år 2005 är EU berett att släppa in nya medlemsländer. Det meddelar EU-kommissionen i sin årliga rapport om hur långt ansökarländerna har kommit i sin anpassningsprocess.

Ännu saknas en tidtabell för när EU är redo att växa från 15 till 27 eller 28 medlemmar. Det beror delvis på kandidatländerna, men i än högre grad på de nuvarande medlemsländerna.

Den första grupp länder som väntar på medlemskap inledde förhandlingarna 1998. Där ingår Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Cypern. Den andra gruppen som började förhandla i år består av Lettland, Litauen, Slovakien, Rumänien, Bulgarien och Malta.

För att få komma med i unionen tvingas kandidatländerna stöpa om sina ekonomier och samhällen efter EU-modell, utan hänsyn till egna förutsättningar och prioriteringar. Bryssel kräver total underkastelse under gällande EU-rätt, dvs. 23000 rättsregler, och undantagslös anpassning till såväl EMU-regelverket som Schengenkonventionen.

Den 8 november presenterade EU-kommissionen sin årliga rapport om förhandlingsläget. Utöver en översyn av EU-anpassningen i vart och ett av de 13 kandidatländerna (inklusive Turkiet) lade EU-kommissionen fram ett strategidokument som skisserar en färdplan för de fortsatta förhandlingarna.

Indirekt medges i kommissionens rapport att förhandlingarna, som pågått sedan våren 1998, hittills rört sig på ett ytligt plan och saknat substans. Kommissionen föreslår att förhandlingarna inom de svåra och kontroversiella frågorna skjuts på framtiden. Det gäller exempelvis jordbrukspolitiken.

Sveriges ordförandeskap

Sverige har under sitt halvår som ordförandeland till uppgift att samla de 15 EU-länderna till gemensamma positioner i synen på olika övergångsarrangemang. Dessutom förväntas Sverige leda förhandlingarna så långt att bland annat miljöfrågorna och den fria rörligheten för personer, tjänster och kapital blir avklarade.

Men förhandlingarna om framför allt personers fria rörlighet är komplicerade. I Tyskland, Österrike och på flera andra håll finns en stark oro för att EU:s växande ska förorsaka en flodvåg av billig arbetskraft österifrån. Fackföreningarna i gränsstaterna förhåller sig avvaktande, för att inte säga negativa. De befarar att en okontrollerad migration av arbetskraft leder till dumpning av löner och arbetsvillkor och ökad arbetslöshet i de nuvarande medlemsländerna.

Därför kräver de långa övergångstider innan de nya medlemmarna ges tillträde till arbetskraftens fria rörlighet. Sådana tongångar hördes också från de tyska och österrikiska regeringarna när förhandlingarna på detta kontroversiella område i maj inleddes med den första omgången kandidatländer. För att avsluta det kapitlet har EU-länderna på tyskt initiativ begärt att kandidatländerna i öst ska lämna beräkningar på hur många av dess invånare de tror kommer att söka sig västerut för att få arbete och hur länderna tänker hantera problemet.

Under det andra halvåret 2001, då Belgien sitter som EU-ordförande, väntar bland annat energipolitiken, skattefrågorna och delar av jordbrukspolitiken (som veterinärfrågorna, vilka omfattar inte mindre än 630 förordningar och 90 direktiv som ska införas som nationell lag i kandidatländerna). De tyngsta frågorna med direkt koppling till EU:s budget (jordbruk och regionalpolitik) ska klaras av under Spaniens ordförandeskap första halvåret 2002. Jordbrukspolitiken blir en svår nöt att knäcka. Om tyskarna fruktar en ökad immigration så är det främst fransmännen som är rädda för en ökad jordbrukskonkurrens från öst.

Om EU:s frikostiga jordbruksstöd delades ut också till östeuropeiska bönder – i t.ex. Polen där jordbruket svarar för en stor del av landets ekonomi – skulle situationen snabbt bli ohållbar. Och att reformera EU:s jordbrukspolitik är lättare sagt än gjort. Varje år får Frankrike nästan 10 miljarder euro och är överlägset störst i jordbruksstöd från EU. Det är pengar Frankrike till varje pris vill behålla.

Medlemskapsförhandlingarna skulle, enligt kommissionens strategidokument, kunna avslutas under Danmarks ordförandeperiod, andra halvåret 2002. Det blir då förmodligen under några dygns maratonförhandlingar i slutet av året – efter det tyska parlamentsvalet i oktober 2002. Alla återstående frågor ska då klaras av – stort som smått.

Om denna arbetsplan håller – vilket är minst sagt osäkert – skulle avtalen med den första gruppen länder därefter kunna sändas ut för ratifikation (godkännande) till medlemsländerna, kandidatländerna och EU-parlamentet. Den processen kan som snabbast avslutas inom 18 månader, det vill säga före nästa val till EU-parlamentet i juni 2004.

Kalldusch för kandidatländer

Beskedet från EU-kommissionen kommer som en kalldusch för makteliterna i kandidatländerna, som ansträngt sig till det yttersta för att platsa i unionen, med sikte på inträde 2003. Frustrationen bland de styrande i de länder som står överst på väntelistan är påtaglig.

EU-kommissionens besked kommer också som en kalldusch för den svenska regeringen, som – åtminstone officiellt – hade hoppats kunna fastställa en tidtabell för utvidgningen under Sveriges ordförandeskap.

EU:s territoriella expansion blir även i fortsättningen en segsliten politisk dragkamp mellan de nuvarande medlemsstaterna. För även om ingen öppet ifrågasätter att EU en dag kommer att omfatta alla ansökarländerna i Öst- och Centraleuropa samt Medelhavsområdet, aktualiserar processen dit såväl motstridiga ekonomiska och geopolitiska intressen som till synes oförenliga uppfattningar om EU:s politiska slutmål.

Under alla omständigheter får inte alla kandidatländer lämna väntrummet samtidigt. Mer troligt är att unionen till en början införlivar två-tre av de ansökarländer som anses ha kvalificerat sig bäst för medlemskap och – än viktigare – som bäst motsvarar unionens (läs Tysklands) geopolitiska intressen. Prognoserna pekar på att Polen och/eller Ungern och kanske ytterligare någon stat kommer att släppas in först, och troligen då med omfattande och långvariga övergångsarrangemang.

Hur ställa sig?

Hur ska en svensk EU-motståndare ställa sig till den planerade utvidgningen av den Europeiska unionen i Östeuropa och i Medelhavsområdet?

Vi är inte bara motståndare till svenskt medlemskap i EU, vi bekämpar även uppbygget av en europeisk supermakt som på sikt kan bli en fara för freden.

Europas folk har (hade?) efter Berlinmurens fall en historisk möjlighet att skapa ett enat och öppet Europa utan murar. Efter många sekler av europeiska visioner och enhetsprojekt öppnades möjligheterna för ett alleuropeiskt samarbete av nytt slag. EU:s expansionsplaner och planer på att bygga upp en ekonomisk, politisk och militär supermakt med nya murar mot omvärlden är det främsta hindret mot en sådan utveckling.

Även om EU genom utvidgning blir betydligt större inom de närmaste åren, kommer den inte att omfatta hela det geografiska Europa. Maktförhållandena inom unionen skulle rubbas till nackdel för Berlin, Paris och Bryssel.

En expansion av EU österut riskerar därför att skapa nya barriärer och politiska spänningar. Ett EU som utvidgas så att det får sin östgräns vid Vitrysslands och Ukrainas västgräns kan leda till en gigantisk supermaktskollission i framtiden.

Utöver detta finns en rad andra skäl till att vara skeptisk, till exempel de institutionella konsekvenserna av utvidgningen. I ett utvidgat EU blir det de stora länderna som styr och ställer. Inflytandet för småstaterna krymper. Färre unionsparlamentariker, reducerat inflytande i det beslutande ministerrådet, fler överstatliga majoritetsbeslut osv. – vilket i praktiken leder till att svenska folket får än mindre inflytande över de lagar och regler som gäller i Sverige.

Utvidgningen kan också bli gisslan hos dem som vill göra EU till en stat. Federalisterna och imperiebyggarna ser utvidgningen som en möjlighet att påskynda utvecklingen av ett Europas förenta stater – en ekonomisk, politisk och militär supermakt i stånd att ta upp kampen om det globala herraväldet med USA och andra supermakter.

För att möta "östutvidgningens historiska utmaning" måste "den sista stenen i det europeiska integrationsbygget, den politiska integrationen, läggas på plats", hävdar Tysklands utrikesminister Joschka Fischer.

Sverige har skäl att undvika att dras in i en sådan utveckling. Därför bör vi EU-motståndare motsätta oss att den Europeiska unionen expanderar – såväl politiskt som geografiskt – och verkar för att EU avvecklas till förmån för återupprättandet av demokratiska och självständiga stater samt mellanstatligt och alleuropeiskt samarbete i organisationer som till exempel OSSE och EFTA.

Bara så kan ett nytt, öppet och fredligt Europa byggas, som efterträder gränsmurarnas och skyttegravarnas tidevarv.

Gösta Torstensson