Globaliseringsspråket

Globaliseringsspråket måste sättas i fokus. I diskussionerna om globaliseringen smyger sig detta språk – skapat av globaliseringsanhängarna – ofta in hos motståndarna och fördunklar vad som egentligen håller på att hända.

För det första är själva ordet globalisering oftast meningslöst: en simpel katalog av allting som verkar ha ändrats sedan, låt säga, 1970; det kan gälla informationsteknologi, ökad användning av flygfrakt, valutaspekulation, ökade kapitalflöden över gränserna, disneyifiering av kulturen, massreklam, global uppvärmning, genetisk ingenjörskonst, multinationell bolagsmakt, ny internationell arbetsdelning, internationell rörlighet hos arbetskraft, nationalstatens försvagning, postmodernism eller post-fordism.

Det handlar om mer än tanklöst bruk av ord. Grumligheten fördunklar varje försök att skilja mellan orsak och verkan; varje analys av vad som görs, av vem, mot vem, för vad och med vilken effekt. Att låta begreppet kvarstå vagt och spöklikt leder politiskt sett till att det får eget liv, att det får makt, att det förvandlas till en fetisch som existerar oavhängigt av människors vilja, oundvikligt och oemotståndligt. Denna brist på klarhet överförs också till andra delar av globaliseringsdebatten, med analytiska och politiska konsekvenser. Låt mig skissera upp några problemområden och föreslå ett par viktiga distinktioner.

Teknologi och makt

För det första: globaliseringsbegreppet i sig. Det är knappast nödvändigt att på dessa sidor upprepa att globaliseringen inte är något nytt under solen, utan en särskild form av kapitalism; en utvidgning av kapitalistiska relationer både på bredden (geografiskt) och djupet (ständigt djupare penetration av människolivet). Men det finns två helt olika förhållanden i kapitalismens utveckling från 1970 som ofta blandas samman under rubriken globalisering: teknologisk utveckling och utveckling av maktkoncentration. Att skilja mellan teknologiska framsteg och global koncentration av ekonomisk makt, och att se hur kombinationen av de båda har ändrat klassrelationerna, är avgörande för både analys och politisk strategi.

Länken mellan teknologisk utveckling och koncentrationen av ekonomisk makt är inte oundviklig. Datoriseringen, den ökande kommunikationshastighet som möjliggjorts av framstegen inom informationsteknologi, möjligheten att utvidga ett centrums makt tvärs över hela kontinenter, varu- och persontransporternas ökade hastighet och effektivitet, vilket sammantaget leder till flexiblare produktion, liksom automatiseringen av rutinuppgifter är tillsammans förvisso avgörande för den starkt ökande koncentration av ekonomisk makt vi nu bevittnar. Men dessa teknologiska framsteg skulle ha kunnat användas på helt andra sätt (dock, om deras avsedda användning vore annan, så skulle de troligen också ha sett helt annorlunda ut). Teknologiska framsteg skulle kunna innebära att samma mängd varor och tjänster producerades med mindre insats, eller att samma insats användes till att producera mer. I båda fallen skulle alla tjäna på det, genom att arbeta mindre eller uppnå mer. Men detta motsvarar inte dagens utveckling; inte för att teknologin inte kan utvecklas så, utan för att den styrs och tyglas av makthavarna – för att öka och koncentrera deras makt. Den används till att förändra maktbalansen mellan de sociala klasserna. Det är detta vi måste rikta uppmärksamheten mot, inte teknologin i sig.

Vilket slags globalisering?

Att skilja mellan teknologisk globalisering och maktens globalisering är avgörande – inte bara analytiskt utan också politiskt. Det reser nämligen frågan: "Vilka andra möjligheter hade funnits om vi hade lyckats skilja mellan de två formerna av globalisering?"

Den existerande kombinationen av teknologins globalisering och maktens globalisering bör vi kalla den reellt existerande globaliseringen, varigenom frågan om alternativ globalisering reser sig själv. Motståndarna till den reellt existerande globaliseringens skadeverkningar är – antingen de tillhör vänstersidan eller har en liberal utgångspunkt – delade i frågan om vilket slags motstånd som passar bäst. Slagordet från Seattle mot Världshandelsorganisationen (wto) – "Fix it or nix it" – och dess motsvarighet inför Washington-demonstrationerna mot Världsbanken och Internationella Valutafonden i april – "Shrink it or sink it" – liksom den besläktade frågan om vi vill ha en plats vid bordet eller vid något annat bord eller inget bord alls, visar på en tveksamhet vad gäller målet. Frågorna är förvisso svåra. Men förståelsen av att det åtminstone går att föreställa sig en alternativ globalisering bör också bli en viktig del av målsättningsdebatten.

Myten om maktlöshet

På samma sätt måste vi klargöra begreppsbruket i de ständiga hänvisningarna till nationalstatens försvagade inflytande över globaliseringen. Myten om "den maktlösa staten" är en föreställning som fördunklar analysen av skeendet. Betydelsen av statliga ingripanden – rätt och slätt för att få den industrialiserade världens kapitalistiska system att fungera – ökar, inte tvärtom, vartefter detta system sprider sig internationellt. Ifall stater inte kontrollerar kapital- och varuströmmarna, så är det inte för att de inte kan, utan för att de inte vill – det är ett avstående av statsmakt, inte brist på denna makt. Den vikt internationella affärsintressen lägger på WTO, handelsavtal, staters upprätthållande av kontraktsrättigheter och skydd av intellektuell egendom bekräftar nationalstatens fortsatta eller till och med ökande betydelse.

Ett starkt element av fetischtänkande smyger sig dessutom ofta in i själva bruket av begreppet "stat", och det med en klar politisk vinkling. Det skulle kunna kallas villfarelsen om den homogena staten och kommer till synes när man talar om den "konkurrenskraftiga staten" (eller, som inom mitt eget verksamhetsområde "städernas konkurrenskraft") eller om vad som "tjänar" eller "hotar" staterna i Nord eller Syd. Stater (eller länder) och städer är inbördes splittrade. Det som är bra för en grupp, klass eller annat intresse inom en stat eller en stad, kan få helt andra konsekvenser för andra. Regeringarna har i verkligheten en viss autonomi, och i denna begränsade betydelse kan man tala om stater eller städer med egna intressen. Men då talar vi om deras speciella politiska ledarskikt eller byråkratier – eller i vidare mening den rådande regimen. Lika sant – eller sannare – är det att regeringarna är lyhörda för många intressen, och att vissa intressen vanligtvis dominerar besluten. Att tala om nationella intressen är vanligtvis att dölja särskilda intressen; att tala om stater som om de skulle representera alla invånarna är att dölja verkligheten.

Den heterogena staten

Att tala om "amerikansk" dominans i internationella frågor kräver därför klar åtskillnad mellan de som dominerar amerikansk politik och de som står utanför beslutsprocessen. Detsamma gäller andra länder, något som kom klart fram i Seattle, där enskilda individer från länderna i Syd intog ståndpunkter som skilde sig klart från deras egna regeringars. Om denna distinktion mellan en stat och dess invånare är viktig när det gäller statens politiska och formella handlingar, är den ännu mer betydelsefull när det gäller ekonomisk representation. De som representerar stater i internationella ekonomiska förhandlingar representerar ingen homogen samling ekonomiska intressen. Det homogena är snarare de intressen som representeras vid förhandlingsbordet, det vill säga grupper av affärs- och finansintressen som kanske konkurrerar på affärsbas, men som har samma klasskaraktär. De viktigaste skiljelinjerna går inte mellan stater utan mellan klasser. Homogenitet råder inte inom stater, utan inom klasser.

Globaliseringsanhängarnas språk smyger sig ofta in hos dess motståndare och döljer vad som egentligen föregår. "Mänskligt kapital", till exempel, är ett uttryck som förvränger vad som egentligen menas. Kalla det "yrkesskicklighet", och meningen blir klar. "Investering" kan betyda utvidgning av produktionskapaciteten, eller ren spekulation. Den "fria" marknaden är knappast fri, utan snarare "privat", och begränsar snarare än att utvidgar de flesta former av mänsklig frihet. "Reform" betyder givetvis "privatisering" i mediaspråket. På det sätt medierna brukar ordet "reform", betyder det privatisering. Och så vidare.

Det här är inte bara en fråga om terminologi. Det finns ännu ingen gemensam uppfattning bland de olika grupper som försöker göra motstånd mot globaliseringen. De mest moderata kraven gäller helt enkelt deltagande och öppenhet; starkare liberala strömningar talar om omstrukturering av de globala institutionerna och regelverken. De mest radikala kräver antingen en eliminering av de globala institutionerna eller deras ersättande med ett helt annat system av ekonomiska och politiska relationer inom och mellan staterna. Diskussionerna efter Seattle har ännu inte smält samman till specifika programmatiska krav på nationell nivå; som att kräva beslut hos den amerikanska kongressen, den amerikanska handelsrepresentationen, FN-ambassadören och de amerikanska representanterna i olika internationella fora. Flera grupperingar och enskilda brottas med den svåra uppgiften att formulera målsättningar, plattformar och specifika krav på åtgärder. Språklig luddighet kan möjligtvis underlätta för koalitioner att uppstå på kort sikt, men mer solida och långsiktiga allianser måste bygga på full ömsesidig förståelse. Gemensamma överenskommelser – både av de långsiktiga målen och nästa steg – kräver medvetenhet om skillnaden mellan teknisk globalisering och globalisering av makt. Av samma skäl måste vi hålla idén om alternativ globalisering på dagordningen, vi måste göra oss av med myten om den maktlösa staten och undvika villfarelsen om att staten är homogen. Vi måste helt enkelt undvika fällorna i det orwellska globaliseringsspråket.

Peter Marcuse

Författaren undervisar vid Columbia University.
Han är medredaktör i boken
"Globalizing Cities: A New Spatial Order?" (Oxford: Blackwell, 2000).