EU:s nya militärstyrka överskrider planerna

EU:s nya militärstyrka växer och blir ännu större än vad som tidigare beslutats. EU:s försvarsministrar tillkännagav den 20 november att de kommer att ha 120 000 soldater för att intervenera i krisområden i och utanför Europa. Styrkorna saknar kapacitet för strategiska transporter, underrättelseverksamhet och precisionsvapen.

Inför EU:s första militära kapacitetskonferens i Bryssel den 20 november hade medlemsländerna lovat bidrag på omkring 120000 soldater, 400 stridsflygplan och 100 fartyg. Alla styrkorna klarar dock inte målet att vara på plats under ett år. Av de 120000 soldater som EU-länderna utlovat tillsammans räknar man med att 67000 man uppfyller alla krav.

De största bidragsgivarna är Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Exakt hur ländernas bidrag ser ut är inte känt. Den sammanställning som gjorts i en så kallad styrkekatalog är hemlig, liksom en ”målkatalog” där olika scenarier för hur styrkorna ska kunna användas beskrivs i detalj.

Av bilaga 4 i handlingarna inför ett tidigare toppmöte i Lissabon framgår att det geografiska området för EU:s militära interventioner inte bara är ”i och omkring Europa”, utan ”trupper ska också kunna reagera på kriser i hela världen”.

Den nya numerären som ska vara uppnådd år 2003 ligger betydligt högre än de 60000 som EU-toppmötet i Helsingfors enades om i december 1999.

Så sent som den 22 september i år, då EU:s försvarsministrar möttes i Paris, var siffran 80000 soldater för att klara de olika uppgifter som EU satt upp för sin nya krishanteringsstyrka. Men nu har alltså ambitionerna höjts över hela linjen.

I september hade försvarsministrarna enats om att EU:s armékår skulle understödjas av 300 stridsflygplan och 80 krigsfartyg. Den kapaciteten har ökat än mer: till 400 stridsplan och 100 fartyg.

Orsaken är att länderna under processens gång anmält fler enheter än planerat. Frankrike har till och med utlovat ett hangarfartyg om tio år. Även Sverige – som först anmälde 900 infanterisoldater, fyra transportplan, fyra Viggenplan och ett minjaktfartyg – höjde nyligen sitt bud. Då tillkom fyra Jas-plan, en ubåt, två kustkorvetter och ännu ett minjaktfartyg samt några kompanier ur armén. Totalt 1900 svenska soldater och officerare ska ställas under EU:s befäl.

Beskedet om vad Sverige vill bidra med till EU:s militära insatsstyrka är betydligt mer långtgående än vad svenska regeringsföreträdare tidigare talat om. När frågan först blev aktuell låg betoningen på icke-stridande bidrag som sjukvårds- och minröjningsinsatser.

Nu handlar det om att svenska soldater ska kunna gå i strid under EU-flagg. Finns det folklig förankring för denna idé? Och borde inte det svenska åtagandet åtminstone ha blivit föremål för debatt först?

Hittills har militariseringsprocessen gått med en ”oerhörd fart” enligt Anders Bjurner vid Sveriges EU-ambassad i Bryssel. Bjurner företräder Sverige i EU:s nya Kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik (KUSP) som ska vara navet för unionens militära krishantering. Under KUSP finns Civilkommittén, som ska ge råd om unionens icke-militära insatser, och Militärkommittén, där EU-ländernas försvarschefer och deras företrädare ska ge råd till KUSP och direktiv till Militärstaben. Sveriges ÖB Johan Hederstedt företräds i Militärkommittén av generallöjtnant Mertil Melin. EU:s militärstab får 120 officerare som under befäl av generalsekreteraren för det gemensamma försvaret Javier Solana ska förvarna om kriser i omvärlden samt leda EU:s operationer.

Den svenske kommendörkaptenen i staben Lars Wedin säger till TV4 att staben bl.a. ska besluta om storleken på EU:s insatsstyrkor samt ge EU-ländernas överbefälhavare militära råd. Militärhandläggaren Mertil Melin förtydligar att insatsstyrkan kan ges order att anfalla andra sidan vid en konflikt om det blir nödvändigt. Den officiella svenska linjen är dock att det är FN som ska besluta när insatsstyrkan ska användas. Merlin medger att det blir svårt att dra sig ur det militära engagemanget när insatsstyrkan väl är utbyggd.

Regelrätta militära operationer

EU:s officiella militära mål är att kunna sätta ihop en militär interventionsstyrka inom två månader och kunna ha den på plats i ett krisområde i minst ett år. Soldaterna ska framför allt användas för fredsbevarande och fredsframtvingande insatser, alltså regelrätta militära operationer.

I den deklaration som försvarsministrarna antog den 20 november konstateras att EU ännu inte har resurser att genomföra detta. Framför allt saknas strategiskt flyg och fartyg för att transportera trupper, underrättelsekapacitet, ledningsförmåga och moderna precisionsvapen. Man måste också öka förbandens förmåga att snabbt komma på plats, deras tillgänglighet och möjlighet att samverka.

I deklarationen slås fast att det fordras en omorientering av de flesta medlemsländers försvar från traditionella gränsförsvar till insatsstyrkor som snabbt kan förflyttas. Vidare understryks att flera försvarsindustriprojekt har inletts – kring transportflyg, helikoptrar och satelliter bland annat – för att förbättra EU:s strategiska kapacitet.

Militariseringen av EU kommer att kosta pengar, stora pengar, betonar svenska diplomater.

– Jag tror inte att svenska politiker fattar vad de går med på. Det här innebär höjda svenska försvarsutgifter, säger en diplomat till Dagens Nyheter (20/11).

Samtliga EU-länder är överens om att unionen ska utveckla en egen militär kapacitet för krishantering. Med de långsiktiga militära målen är det annorlunda.

Några närmare definitioner av EU-insatsernas begränsningar finns inte. Där Sverige officiellt betonar folkrätt och FN-tradition vill Frankrike prioritera europeisk makt genom en självständig EU-armé. Medan britterna genom ökad militär kapacitet hoppas kunna stärka Nato-banden till USA. Storbritanniens försvarsminister understryker att EU inte ska skapa ett ”mini-Nato” och att Nato behåller sina uppgifter som försvarsallians.

Inte utan Nato

Sanningen är att EU:s krishantering under överskådlig tid inte klarar sig utan assistans från Nato.

– De närmaste tre-fyra åren, minst, behöver EU:s 15 länder till exempel amerikanska resurser för underrättelsetjänst, ledning och strategiska transporter. Det går inte att fixa till över en natt, säger generallöjtnant Mertil Melin till Svenska Dagbladet (20/11).

– Det viktiga är att hitta en regim mellan Nato och EU så att man kan låna de resurserna.

Natos generalsekreterare George Robertson sade härförleden att det krävs en ny transatlantisk överenskommelse som innebär att Europa blir en sammanhållen aktör inom säkerhetspolitiken. För att det ska lyckas måste Europas länder, upprepar Robertson livligt påhejad av USA, satsa mer pengar på försvar.

Samtidigt understryker säkerhetspolitiska bedömare att en mer självständig europeisk säkerhetspolitik kan ge sprickor i den så kallade transatlantiska länken till USA. De anser att de strukturer och den byråkrati för militärt samarbete som EU ny bygger upp oundvikligen skapar sämre relationer med USA.

Robotförsvar

EU:s förra ordförandeland Frankrike kräver däremot att unionens krishantering måste kompletteras med ett starkt markbaserat robotförsvar. Den officiella förklaringen är att sådant skydd kan behövas eftersom EU-inblandning kan leda till hämndaktioner från ”terrorgrupper” i Nordafrika och Mellanöstern. Inofficiellt betraktas dock de franska kraven som ett försök att öppna dörren för ett framtida EU-försvar.

För att förhindra det har bland annat Storbritannien drivit på för ett närmare samarbete mellan EU och Nato än vad särskilt Frankrike velat ha.

I den deklaration som EU:s försvarsministrar antog den 20 november heter det att EU ska behålla sin självständiga beslutsförmåga, men också att EU och Nato ska ha en nära samverkande militärplanering för att undvika dubblering av styrkor som båda kan använda.

Vissa EU-länder har anmält förband redan till 2001 och Storbritannien vill att EU redan om ett halvår ska deklarera ”en initial operativ kapacitet”.

Gösta Torstensson