Den nya anarkismen

De senaste åren har anarkismen och syndikalismen, dess fackliga gren, upplevt ett uppsving i Sverige, i synnerhet bland ungdomen. Därför är det hög tid att diskutera vad denna politiska riktning står för.

Liksom kommunismen har anarkismen det klasslösa samhället som sitt slutmål, men där slutar likheterna. Detta klasslösa samhälle ska enligt anarkismen uppnås direkt; det behövs ingen stat under ett socialistiskt övergångsskede. De kommunistiska och anarkistiska rörelsernas strategi och taktik skiljer sig också i fråga om kampen under kapitalismen, i fråga om kampen för att störta borgerskapets stat. Denna skillnad går tillbaka till Marx och Bakunin. Anarkismen är motståndare till varje slags stat, vilket innebär att deltagande i val under kapitalismen avvisas. I stället förespråkas den direkta aktionen eller generalstrejken som metod. Nära förknippad med den direkta aktionen är synen på de enskilda hjältarna, som är beredda att gå före massan med olika aktioner, inklusive attentat och terror mot klassfienden.

Den kommunistiska rörelsens teoretiker har alla förespråkat någon form av masslinje, det vill säga att de kampmetoder som används måste ha de förtryckta klassernas indirekta eller direkta acceptans och involvera de förtryckta klasserna. Varje aktion måste leda till att rörelsens positioner flyttas fram. De kampmetoder som väljs beror på situationen. Det finns inget kampmedel som på förhand kan uteslutas. Det är till exempel helt korrekt att använda motterror mot en ockupationsmakts soldater, förutsatt att denna motterror har massornas acceptans och leder till att kampen utvecklas. Men det är inte rätt att starta en dylik motterror när som helst. Det kan vara helt fel att starta den utan ett propagandistiskt förarbete.

Anarkisterna har aldrig lyckats leda en revolution i något land, med undantag för Katalonien i Spanien på 30-talet, där de en tid hade ett starkt inflytande. Samma inflytande bidrog dock till att splittra den republikanska fronten i kriget mot Franco. Olika kommunistiska partier och rörelser har å andra sidan lyckats leda revolutioner och befrielsekrig, och temporärt lyckats upprätta socialistiska stater, som i Ryssland, Kina, Vietnam, Nordkorea, Jugoslavien, Albanien, Kuba och Kampuchea. De östeuropeiska staterna kan inte inräknas, eftersom de "befriades" och omvandlades med hjälp av den sovjetiska Röda Armén. Det är en annan sak, som inte närmare ska analyseras i detta sammanhang, varför de nämnda staterna inte längre är socialistiska, varför de urartade eller varför de bara var statskapitalistiska. Denna fråga har jag under årens lopp behandlat i andra artiklar i Nya (eller Kommunistiska) Arbetartidningen. Poängen med jämförelsen är att anarkismen aldrig ens förmått leda arbetarklassen till det första delmålet, det vill säga till ett maktövertagande.

Direkt aktion

Bland dagens unga anarkister i Sverige har teorin om den direkta aktionen ett stort inflytande. I ett nyhetsbrev från Motkraft nr 94, som utkom den 28 augusti 2000, utnämns Linköping till Sveriges nya aktivistcentrum. Nyhetsbrevet innehåller en sammanställning (se separat artikel nästa sida) av sommarens aktiviteter i Linköping och är mycket intressant att analysera.

Mål och medel

En politisk aktion måste ha ett syfte, ett mål. Antingen vill de progressiva, revolutionärerna, uppnå en delseger, exempelvis tvinga makthavarna att genomföra en reform eller ändra på ett politiskt beslut, eller så vill de genom en aktion bidra till ökad stöd för den egna saken, till ytterligare mobilisering.

Men vilket mål hade Linköpingsaktivisterna med sina aktioner mot Riksbankens lokaler i Linköping? Några autonoma socialister attackerar Riksbanken den 7 augusti och några rutor går sönder. Den 16 juli försöker en aktivist kasta in en brandbomb i Riksbankens lokaler, men upptäcks av en väktare och aktivisten försvinner. De autonoma socialisterna "attackerar den i protest mot deras omvända Robin Hood-taktik, att ta från de fattiga och ge till de rika". Riksbankens ledning är utsedd av riksdag och regering, men bedriver en relativt självständig politik. På vad sätt påverkas Riksbankens politik av att några fönsterrutor krossas? Om tillräckligt många fönsterrutor krossas, kommer då Riksbanken att sänka räntan? Deltog några "fattiga" i aktionerna? Har de autonoma socialisterna i efterhand fått ökat stöd bland de fattiga för denna aktion? Mitt tips är att de autonoma socialisterna inte ens bryr sig om den frågeställningen.

Aktivister i Linköping sätter eld på Swedfarms lokaler den 11 juni och den 23 juli. Orsaken är att Swedfarm producerar burar och maskiner till hönsuppfödare. Logiken måste vara denna: Om vi, Vårens Lärkor m.fl. sätter eld på Swedfarms lokaler, så kommer Swedfarm till sist inte att kunna producera dessa burar och maskiner till hönsuppfödare, som i sin tur inte kan föda upp burhöns. Men Swedfarm är väl inte den enda fabrikanten av denna utrustning? Hönsuppfödarna kan säkert köpa utrustningen någon annanstans.

En videobutik, en porrbutik och porrklubb angrips med fönsterkrossning och molotovcocktails. Videobutiken Vinhandlaren 3 stänger efteråt. Det är möjligt att aktivisterna också kommer att lyckas stänga porrbutiken och porrklubben. Men kommer de som konsumerar pornografiska filmer att sluta titta på sådana på betalkanalerna, sluta leta efter sexsajter på Internet, sluta beställa hem sådana trycksaker eller sluta åka till andra städer för att skaffa sig det eftertraktade materialet?

Eller var målet i båda dessa fall bara att fästa uppmärksamheten på dessa företeelser och skapa opinion emot? I så fall spelar de metoder som används stor roll. Jag tror inte att fönsterkrossning – och särskilt anläggandet av bränder ? har så stort stöd bland folk; tvärtom tar förmodligen fler avstånd från dessa metoder än de som stödjer dem. Det betyder att för varje gång man använder sådana metoder avskärmar man sig ytterligare från de "breda massorna".

En grupp som kallas sig Tres Hermanas ("Tre systrar") slår den 2 augusti till mot Kristdemokraterna efter "deras negativa uttalanden om homosexuellas rätt till adoption och att kvinnor som blir misshandlade 'får skylla sig själva'". Vad "slå till" betyder i sammanhanget är oklart – det kan betyda alltifrån fönsterkrossning till sprayning av slagord. Vad ville Tres Hermanas uppnå med den här aktionen? Bidrog aktionen till att Kristdemokraterna började vackla i sin uppfattning? Kommer fler att vända sig mot Kristdemokraternas uppfattning tack vare Tres Hermanas aktion? Resultatet kan ha blivit det motsatta.

Metoderna

Den jesuitiska modellen är att ändamålet helgar medlen, det vill säga vilket som helst medel är tillåtet bara målet är hedervärt. Men problemet är att de medel som används kan korrumpera målet, och framför allt användarna. Formeln för masslinjen kan uttryckas så här: Det gäller att stödja sig på de progressiva, vinna över mellangruppen för att isolera de reaktionära. I det arbetet måste de progressiva använda sig av övertygelsens alla medel, det vill säga, inte använda sig av tvång, hot om våld eller våld. Övertygelsen måste ske av egen fri vilja.

I maj täcker Linköpingsaktivisterna centrala Linköping med slagord till minne av Salih Uzel, som mördades av en nynazist på nyårsafton i Skogås. Att hedra hans minne är hedervärt, men hur reagerade Linköpingsborna på slagorden? Hade de sprayats på husväggarna? Fanns det ingen möjlighet att anordna en minneshögtid för Salih Uzel? Natten den 2 augusti får nazisten Jimmy Bengtsson hembesök och "sin trappuppgång nersprayad av AFA". Om Bengtsson hade en trappuppgång, måste trappuppgången legat i ett hyreshus, som i så fall inrymde fler hyresgäster än Bengtsson. Hur reagerade de övriga hyresgästerna på att trappuppgången blev nersprayad, eller var deras reaktion oväsentlig?

Linköpingsaktivisterna sprayar slagord på husväggar, krossar fönsterrutor och anlägger bränder. Men har dessa kampmetoder stöd av befolkningen i Linköping? Leder de till att stödet för aktivisterna ökar eller att de tvärtom fjärmar sig från majoriteten? Mitt tips är att de fjärmar sig från majoriteten, vilket innebär att alla aktioner är kontraproduktiva. Aktionerna motverkar sitt syfte och gynnar därmed den yttersta högern och spelar dem i händerna. Objektivt sett är alltså aktionerna kontrarevolutionära.

Vad värre är: Aktivisternas metoder innehåller ett mått av tvång och hot om våld ? och när det gäller nazister direkt våld. I praktiken försöker de tvinga meningsmotståndare att ändra uppfattning, inte övertyga dem. Detta är en utgångspunkt som är nära besläktat med fascismen och nazismen. Vänster i ord, fascister i handling.

Hur behandla nazister?

1970 splittrades kfml i två organisationer. kfml(r), den vänsteropportunistiska organisationen, uppträdde de första åren mycket aggressivt mot kfml:s medlemmar. Medlemmar i kfml(r) trakasserade, hotade och startade t.o.m. många slagsmål med kfml-medlemmar, trots att kfml formellt stod dem nära. I Skåne, där kfml och kfml(r) i princip var jämstarka, hade vi i kfml som medveten linje att alltid försvara oss när vi blev angripna, men vi angrep aldrig först. Naturligtvis kunde vi provocera fram bråk i syfte att ge igen på en angripare. Men vi hämnades aldrig på kfml(r)-medlemmar, som aldrig hade angripit oss och som utgjorde majoriteten av medlemmarna. I stället diskuterade vi de andras våldsamma metoder med dem. Efter några år upphörde kfml(r):s aggressiva beteende. Orsaken var att den interna kritiken inom kfml(r) mot dessa metoder hade vuxit sig så stark att kfml(r):s ledning tvingades stävja dessa våldstendenser. kfml:s taktik hade säkert betydelse för framväxten av denna kritik.

I rapporten från Motkraft framgår också att nazister i Linköping vid flera tillfällen har hotats eller fått stryk. Jag känner inte till hur dessa nazister konkret har betett sig tidigare, varför jag bara kommer att föra ett principiellt resonemang.

Det är helt korrekt att försvara sig mot nazister. Det är helt korrekt att ge igen, om till exempel en nazist tidigare har angripit eller misshandlat aktivister eller andra människor, utan att ha blivit straffad på något sätt. Däremot är det helt fel att använda våld mot en nazist som inte själv använder våld. I så fall använder man ju sig av nazisternas metoder. Folk kommer med rätta att uppfatta det som att nazisterna och deras motståndare använder samma metoder och är av samma skrot och korn. I stället måste man försöka komma på talefot med den kategorin av nazister. Man kan inte övertyga en människa med hjälp av våld, bara skrämma henne. Våld kan också få motsatt effekt; att den som utsätts för det blir stärkt i sin uppfattning. Linjen måste vara att isolera nazisterna och splittra dem.

De ensamma hjältarna

I rapporten framställs aktivisterna som hjältar. Störst av dem alla är den tappre aktivist som den 7 augusti "lyckats sno en flagga från Kristdemokraternas lokal".

Om det nu kvittar för dessa anarkistiska aktivister om deras aktioner får stöd från massan eller inte, för vem gör de då dessa aktioner? Uppenbarligen för varandra. Militansen är till för att imponera på de egna. Nästa steg är att förakta den breda massan, som inte förstår sig på dessa aktioner, som varken deltar eller ger sitt stöd i efterhand. Nästa steg kan bli att man inte längre vill kämpa för denna breda massa som inte inser sitt eget bästa, utan som tvärtom kanske till och med måste bekämpas …

Steget mellan anarkismen och fascismen har aldrig varit långt. De har båda sin klassbas bland småborgerliga, deklasserade element, som är oförmögna till långvarigt och tålmodigt massarbete. Mussolini inspirerades av Sorels syndikalism. Vänstersekteristiska grupper, som Baader-Meinhof-ligan i Tyskland och Röda Brigaderna i Italien på 70-talet, tillämpade den direkta aktionen genom olika terrorhandlingar, kidnappningar och så vidare. De ville framprovocera en samhällskris som skulle tvinga den breda massan att agera. I stället gynnade de reaktionen och den yttersta högern, det vill säga fungerade som rena provokatörer. Det visade sig senare att dessa grupper var infiltrerade av agenter från säkerhetspolisen och den fascistiska yttersta högern. Det var inte svårt för infiltratörerna att verka inom dessa grupper på grund av det ideologiska klimat som rådde i dessa grupper.

Nyttiga idioter

Naturligtvis är de flesta anarkister och aktivister ärliga idealister. På 60- och 70-talen fanns det inget utrymme för någon anarkistisk rörelse i Sverige på grund av att den marxist-leninistiska rörelsen och andra marxistiskt orienterade grupper var så starka. När denna rörelse successivt föll samman från och med slutet på 70-talet uppstod ett radikalt tomrum, och eftersom anarkismen var oprövad så har den lyckats fylla tomrummet.

Men anarkismen kommer inte att leda någonvart, den är ett stickspår som leder ut i tomma intet. Alldeles oavsett om flertalet anarkister är ärliga i sitt uppsåt kommer deras verksamhet ofta att motverka sitt eget syfte. De kommer att fungera som nyttiga idioter som man kan skylla på eller använda som förevändning för reaktionära åtgärder. Anta bara att en av anarkisternas aktioner går fel, att en brandbomb antänder ett hus med människor i … Vilken mumma för vänsterns fiender.

Per-Åke Lindblom