Fransk arbetstidsförkortning leder till EU-anpassad arbetskraft

Fransk arbetstidslag har blivit ett verktyg för omstrukturering och flexibilisering av företag och myndigheter.

Jag talade i maj här i Paris med en postanställd. Hon hade läst en artikel i en fransk tidning om hur vi i rask takt lägger ner det ena postkontoret efter det andra i Sverige utan några större protester. Sådant accepterar man inte i Frankrike. Sedan september har mer än 1500 varsel lagts om strejker inom franska postverket.

Anställda har strejkat en och halv månad på södra Korsika, 35 dagar i Toulouse, 39 dagar i Nice och på många andra ställen. Orsaken är den arbetstidslag, byggd på EU:s arbetstidsdirektiv, som på initiativ av arbetsmarknadsministern Martine Aubray röstades igenom av Jospinregeringen 1997 (socialdemokraterna PS, vänsterpartiet PCF och de gröna ingår). Lagen framställdes som en stor seger för anställda och arbetslösa både i Frankrike och utomlands. Det nationella avtalet som baserades på lagen skrevs under av de centrala facken CFDT och FO. Även det kommunistdominerade facket CGT:s ledning är i praktiken för lagen, men tordes inte skriva under avtalet efter en del protester underifrån. Franska arbetsgivarföreningen Medef protesterade till en början häftigt.

I medierna har lagen framställs som att nu införs 35 timmars arbetsvecka. Men 35 timmar är bara ett genomsnitt under året. Lagen ger endast som ram att den årliga arbetstiden ska vara högst 1600 timmar. Det har visat sig när lagen förhandlas lokalt att den medger för arbetsgivarna att fritt modulera arbetstiden över året, vilket innebär förändrade arbetstidsscheman, sänkta löner, individualisering av arbetslivet, förstörelse av kollektivavtal och nationella yrkesregler. Vissa veckor blir arbetstiden högre än genomsnittet, andra lägre. För allt fler grupper blir lördag en vanlig arbetsdag utan övertidsersättning. Nattarbete tas ut i ökad utsträckning. Fransk arbetsrätt innehåller ett förbud för kvinnor i det privata att arbeta natt. Detta strider mot ett EU-direktiv från 1976, och kommissionen har hotat med böter. Så nu försöker Jospinregeringen införa nattarbete för kvinnor bakvägen via Aubrylagen.

Alltfler postanställda frågar sig vad det tjänar till att ha en dag ledigt i veckan, när man ändå måste arbeta under helgen eller på obekväma arbetstider. Det finns ett familje- och föreningsliv utanför arbetstiden som också skall fungera. Ett stort antal anställda på posten har förstått att den s.k. vänsterregeringen försöker genomföra försämringar genom att ta en bit i taget. I motsats till vad som framställt i medierna är syftet med lagen inte att minska arbetslösheten, vilket för övrigt ingen talar om längre. Istället är föresatsen att omstrukturera företagen och myndigheterna genom att öka arbetsproduktiviteten, så att de blir mera flexibla och bättre kan hävda sig på den globala marknaden. Genomförandet av lagen har startat med den privata sektorn, men när lagen skulle diskuteras för den offentliga sektorn sade de centrala facken nej till ett centralt avtal, som föreslagits av regeringen. Den har nu istället lagt en förordning på bordet, som den efter "konsultationer" med facken är fast besluten att införa. Regeringen Jospin försöker genomföra exakt de åtgärder som EU-kommissionen och arbetsgivarna kräver. Idag skriver ekonomitidningarna att lagen blivit ett trumfkort för Medef, och dess kritik har tystnat.

Allt fler postanställda säger nu nej till lokala avtal baserade på Aubrylagen och kräver att lagen upphävs. De är inte ensamma. Under våren har strejker pågått bland industriarbetare, renhållningsarbetare, järnvägs- och flygpersonal, lärare och skolelever, läkarkandidater, sjuksköterskor, skatteanställda m.m. Snart sagt varje yrkesgrupp har erfarenhet av strejker och aktiviteter mot Aubrylagen. I Sverige höjs många röster för att lagstifta om 35-timmarsvecka inom den fackliga rörelsen, socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet. Erfarenheterna från Frank-rike visar att de fackliga organisationerna i Sverige inte kan acceptera 35 timmar, vare sig som nationellt kollektivavtal eller lag, såvida regeringen inte ger bindande garantier för att arbetstidsförkortningen genomförs utan lönereduktion och med nyanställningar, så att arbetsstressen inte stegras ytterligare.

Jan-Erik Gustafsson