Det revolutionära programmet

Nördarna går i spetsen för en historisk strid om makten över informationen.

Underhållningsbranschen, telebranschen och databranschen har ett problem. Hela den kapitalistiska IT-revolutionen har ett problem. Storföretagen investerar miljard på miljard i programvara, i nätportaler, i en massa digitaliserad information. Och så har de självklart tänkt tjäna pengar efteråt. Går detta bra?

Problemet med IT-revolutionen kan bäst illustreras med hjälp av Karl Marx och arbetsvärdesteorin. Den säger att det är det mänskliga arbetet som tillför nytt värde i produktionsprocessen. Om kapitalist A köper en maskin från kapitalist B, tar B ut fullt pris, och A kan därmed inte ta ut profit från själva maskinen (en sådan profitmaskin skulle ju B aldrig gett ifrån sig frivilligt!). Det är det levande arbetet som ger värdeökningen. Således är det från de 20 arbetarna kring maskinen som A kan mervärde från, och därmed profit.

Vad sker när produktionen automatiseras? Då blir det en större andel "dött" (maskinellt) arbete, och därmed blir den mervärdeskapande delen av kapitalinvesteringen relativt sett mindre. Med andra ord: Färre arbetare per maskin att utvinna mervärde av. Den enskilde kapitalisten kan kompensera sig genom att öka omfattningen av produktionen, och därmed volymen på profiten. Och han kan pressa de kvarvarande arbetarna hårdare. Men på lång sikt kan det se ut som om grundvalen för kapitalistiskt mervärde försvagas allt eftersom maskiner och robotar tar över från händer och huvuden.

"På lång sikt" kan tyckas vara här och nu. För hur mycket mänskligt arbete är involverat i att kopiera en utgåva av Windows 98? De som har tagit med sig dataprogrammet från jobbet och installerat det på persondatorn hemma, vet att arbetet är så nätt att man lätt fixar det själv på ett par minuter. Reproduktionen av bits är med andra ord nästan 100 procent automatiserat. Var skall då kapitalisten hämta mervärdet ifrån?

Detta är frågan. Operativsystemet Linux, som är i färd med att bli en konkurrent till Microsoft Windows, ger en vink om svaret. Det blir inget mervärde. Linux är gratis, och vidareutvecklas med hjälp av Linuxentusiaster världen över. Programmet är minst lika användbart som Windows för användarna, men totalt onyttigt för kapitalisterna. Därmed anar vi vad som kan bli problemet för de som investerar miljarder av dollar i att hämta mervärde från just reproduktion av bits.

Men Bill Gates har ju blivit världens rikaste på att sälja programvara! invänder du. Ja, det är sant. Även om reproduktionen av bits egentligen nästan är gratis, kan folk luras och tvingas betala för det en god tid. Men inte för evigt. Vilket Linux demonstrerar.

Och nu har de alltså satsat på DVD. Ett format med enorm lagringskapacitet, som kan kopieras med perfekt resultat. Kan det finnas mervärde att hämta från massproduktion av något sådant? Kommer inte folk att kopiera vilt och ohämmat från de få original, som är i omlopp? Detta är redan igång på CD-fronten, så tanken har nog slagit branschen också. Om bandbredden på Internet och kostnaden för DVD-brännare är ett hinder för masspridning av kopior idag, är det inte säkert att hindren finns om tre år. Därför skapar branschen sina egna kopieringshinder.

Men till liten nytta. Det krävdes bara en 16-åring från Larvik i Norge för att knäcka DVD-koden. Och bra är det. Datarevolutionen är en gåva till människan, otroliga mängder information, nyttiga och onyttiga program blir tillgängliga för oss, och det nästan helt gratis. Under täckmanteln av "upphovsrätt" försöker industrin att ställa sig emellan oss och denna framtid. De gör allt de kan, också i rättssalen, för att tvinga fram ett mervärde där inget mervärde finns att hämta.

Detta är förståeligt, men inte acceptabelt. Nördarna, som vi kan kalla dem, går i bräschen för en historiskt strid om makten över informationen. De slåss för detsamma som den revolutionära vänstern: Resurserna skall vara tillgängliga för alla, demokratiskt, och inte kontrolleras av penningstarka krafter som legitimerar sig med "egendomsrätt".

Detta är det revolutionära programmet.

Magnus E. Marsdal

(Tidigare publicerad i "Klassekampen")