Mediernas förvrängda verklighet

Medierna har gett oss intrycket av att kriget mot Jugoslavien var nödvändigt, eftersom en politisk lösning var omöjlig. I verkligheten var det tvärtom. En politisk lösning var möjlig, men USA önskade den inte. Därför använde de militär makt.

När västliga medier citerar serbiska medier ser de alltid till att förse citatet med en varning: Serbiska medier är statligt styrda och deras trovärdighet är därför mycket låg! Men när västliga medier rapporterar, följer motsvarande varning inte med. De är förvisso inte statligt styrda, men de kan vara ensidiga, till exempel i valet av källor.

Amerikanska medier spelar en viktig roll i den globala medieströmmen, speciellt när det gäller internationella konflikter. Många medier utanför USA följer samma linje som stora medierna i USA. Det betyder att amerikanska medier sätter dagordningen och ofta bestämmer ramarna för debatterna. Om man vill undersöka de västliga mediernas täckning av Natos "humanitära" aktion på Balkan är det därför relevant att se på hur de amerikanska medierna behandlat aktionen.

Mot bakgrund i mediernas täckning av tidigare konflikter, exempelvis Golfkriget (1990-91), är det näraliggande att tro att även täckningen av denna konflikt klart favoriserar Nato. Att Natos kritiker nästan inte kommer till tals.

Den amerikanska organisationen Fair har gjort en undersökning som bekräftar antagandet. Fair (Fairness & Accuracy In Reporting) har existerat sedan 1987 och har huvudkontor i New York. Den utger ett nyhetsbrev som heter "Extra!" och har under senare år haft en hemsida på Internet där man finner analyser och mycket annat material om pressen. Bland många andra har Norman Solomon artiklar här. Han har arbetat i många år för organisationen1).

Fair har undersökt två nyhetsprogram på tv. Det ena är Nightline, med studiovärd Ted Koppel, som sänds av ABC. Det andra är Newshour, vars studiovärd heter Jim Jehrer och som sänds av CBS. Nightline och Newshour är två av de mest betydande nyhetsprogrammen i amerikansk tv. Tillsammans ger de en god bild av hur amerikanska medier behandlar en sak.

Undersökningen är gjord av Margaret Farrand som studerar historia vid Colombia University i New York. Den täcker de två första veckorna av kriget, alltså perioden 25 mars till 8 april.

291 vittnen

På två veckor hade de två programmen intervjuinslag med sammanlagt 291 personer. Nästan alla var för Natos krig. Bara 24 personer (motsvarande 8 procent) var emot kriget. De allra flesta intervjuade var eller hade varit representanter för den amerikanska regeringen eller Nato. De utgjorde 30 procent hos Jim Lehrer och 55 procent hos Ted Koppel. Många av dessa intervjuades mer än en gång. Det gäller Bill Clinton (14 gånger), James Rubin, talesman för utrikesdepartementet, (11 gånger) och David Wilby, talesman för Nato (10 gånger).

Kosovoalbanska flyktingar och talespersoner för den albanska befrielserörelsen UCK utgjorde 17 procent på Newshour och 19 procent på Nightline. Hjälparbetare och medlemmar av FN:s flyktingkommission utgjorde 4 procent på Newshour och 2 på Nightline.

Representanter för Jugoslaviens regering och amerikaner av serbiskt ursprung kom också till tals, men inte så ofta. De utgjorde 6 procent på CBS och 9 på ABC.

Representanter för andra länder än Nato-länderna och Jugoslavien, exempelvis Ryssland och Makedonien, utgjorde en mycket liten del av alla källor: 3 procent på Newshour och noll på Nightline.

Amerikanska och europeiska journalister intervjuades också; de utgjorde 13 procent på Newshour och 7 på Nightline. Akademiska experter var 2 procent på Newshour och 5 på Nightline.2)

Förbluffande lika

Siffrorna visar att de två redaktionerna prioriterat sina val av källor förbluffande lika, även om de givetvis arbetar helt oberoende av varandra. Ingenting är uppgjort i förväg. De har bara samma kriterier på vad som är en viktig nyhet.

I båda fallen är anhängarna av Natos krig den största gruppen, medan krigsmotståndarna är marginaliserade. Några av krigsmotståndarna representerar Jugoslaviens regering, som ju på förhand har mycket liten trovärdighet i den amerikanska offentligheten. På så sätt blir krigsmotståndarna ytterligare marginaliserade. Även om båda programmen är mycket ensidiga i valet av källor, insisterar de på att de ger en allsidig och nyanserad bild av situationen.

I Newshour den 31 mars sade Margareth Warner: "Nu ska vi få fyra olika perspektiv på Natos avsikter och möjligheter från fyra före detta militära ledare". Men fyra före detta officerare vid USAs krigsmakt ifrågasätter nästan aldrig supermaktens politik, i varje fall inte så länge landet är i krig.

I Nightline 4 april sa Ted Koppel: "Sanningen undertrycks lättare i ett auktoritärt land (som Serbien), medan i ett fritt land som vårt får den större möjligheter att komma fram." Ted Koppel lever i ett fritt land, och hans program är inte statligt styrt. På många punkter är det ändå nästan lika ensidigt som om så varit fallet, i varje fall när det gäller valet av källor.

Rambouillet

Den 24 mars, då förhandlingarna i Rambouillet bröt samman, startade Natos krig mot Jugoslavien. Västmedierna gav oss intrycket att sammanbrottet kom på grund av serbernas oförsonlighet. Men enligt Fair är denna uppfattning mycket tveksam.

Jugoslavien godkände nämligen den del av avtalet som gav Kosovo omfattande självstyre. Då förhandlingarna bröt samman, var det för att USA insisterade på en bestämd formulering av avtalets andra del: Kosovos självstyre skulle övervakas av en Nato, inte av en FN-styrka. Jugoslavien avvisade detta krav då det skulle innebära att Kosovo besattes av fientliga styrkor. Jugoslavien avvisade också ett tillägg i avtalet: Appendix B, som skulle ha givit Nato närmast obegränsade rättigheter i hela Jugoslavien, inte bara i Kosovo.

Fair lägger därmed ansvaret för sammanbrottet på USA och citerar i det sammanhanget ett hemligt Nato-dokument. Detta dokument understryker USA:s önskan om att Europa inte ska finna egna lösningar på europeiska problem. USA vill inte hållas utanför utan kräver inflytande. Nato ska, enligt det hemliga dokumentet om alliansens planer för 1994-99, fungera som det redskap som säkrar amerikansk dominans och kontroll över Europa.

Dokumentet säger att USA "ska förhindra att det uppstår rent europeiska lösningar på Europas säkerhetsproblem som kan underminera Nato … Därför är det av grundläggande betydelse att bevara Nato som det primära instrumentet för västs försvar och säkerhet, likaså som kanal för amerikanskt inflytande och deltagande i Europas säkerhetsförhållanden."

Kravet från USA om en Natostyrka i Kosovo och det hemliga Nato-dokumentet pekar i riktning av att USA avvisade en fredlig lösning i Rambouillet eftersom de föredrog en militär lösning i enlighet med supermaktens önskningar.3)

Svepskäl

Efter Fairs analys av Rambouillet-avtalet har det kommit fram mer material om saken. Detta bekräftar att USA medvetet saboterade förhandlingarna för att få ett svepskäl att starta bombningen av Jugoslavien. Det avslöjar också att korrespondenter för de stora amerikanska medierna kände till planen men inte rapporterade om den, eftersom de hade lovat att den kunskapen för sig själva.

George Kennedy, tidigare anställd i det amerikanska utrikesdepartementet med Jugoslavien som specialfält, skriver i en artikel i tidskriften The Nation: "En oantastlig källa som regelbundet reser tillsammans med utrikesminister Madeleine Albright berättade (för mig) att en hög tjänsteman i utrikesdepartementet under Rambouillet-förhandlingarna hade fått journalisterna att svära på att de skulle tiga med vad de visste. Efteråt hade han skrutit med att Förenta Staterna "medvetet hade placerat ribban högre än serberna kunde acceptera". Serberna behövde enligt denna tjänsteman "bombas lite, så att de fick lära sig att uppföra sig förnuftigt."

I artikeln jämförde Kennedy amerikanernas plan i Rambouillet med händelserna i Tonkinbukten i augusti 1964, då USA påstod att ett amerikanskt örlogsfartyg angripits av Nordvietnam. Angreppet ägde aldrig rum, men detta blev skälet för Kongressen att anta "Tonkinbuktsresolutionen", som gav president Lyndon Johnson blankofullmakt att gå i krig mot Nordvietnam.

En pålitlig källa

Jim Jatras, utrikespolitisk rådgivare för flera republikanska senatorer, bekräftar Kennedys påstående. I ett tal den 18 maj på Cato-institutet i Washington DC, sade Jatras att han "från pålitlig källa" hade hört att "en hög tjänsteman i Rambouillet" hade fått journalisterna att lova att de skulle tiga och att han då hade sagt följande:

"Vi lade medvetet ribban så högt att serberna inte kunde godta det. De skulle må bra av några bomber i huvudet, och det är vad de får." Det engelska originalet lyder: "We intentionally set the bar too high for the Serbs to comply. They need some bombing, and that's what they are going to get."

Korrekta citat

Fair kontaktade både Kennedy och Jatras, som bekräftade att citaten var korrekt återgivna av de journalister som hade pratat med respektive tjänsteman. Men Kennedy och Jatras ville inte tala om vilka dessa journalister var eller vem de arbetade för. Kort sagt, amerikanska journalister kände till USA:s plan att skaffa sig en ursäkt för Natos krig mot Jugoslavien – men de lät bli att rapportera.

Detta avslöjande "reser allvarliga frågor om de stora mediernas oavhängighet", skriver Fair. Journalisterna var uppenbarligen så lojala mot USA att de var beredda att ingå en hemlig sammansvärjelse. Om USA:s manipulerande med offentligheten skulle lyckas var det nödvändigt för dem att bryta journalisternas första bud: Att offentliggöra all relevant information.

Medierna gav oss intrycket att krig var nödvändigt för att en politisk lösning var omöjlig. I verkligheten var det tvärtom. En politisk lösning var möjlig, men inte önskvärd från USA:s sida. Därför användes militära medel.4)

Krigsförbrytelser

Slobodan Milosevic efterlystes i slutet av maj av den internationella krigsförbrytartribunalen. Saken blev mycket omskriven i New York Times, som hade två artiklar om den på förstasidan då efterlysningen offentliggjordes 27 maj.

New York Times är antagligen världens viktigaste tidning, eftersom den läses av många chefredaktörer, både i USA och andra länder. Många av dessa följer tidningens linje, speciellt i fråga om vilka saker som ska täckas eller ej.

Efterlysningen mot Milosevic är givetvis viktig för amerikanska medier, skriver Fair. Men vad händer när USA:s president anklagas för att föra ett olagligt krig? Är inte det minst lika viktigt, frågar Fair. Men den nyheten har i stort sett ignorerats av världens viktigaste tidning. Lagen om krigföring, den så kallade "War Powers Resolution" från 1973, säger att presidenten måste informera kongressen när han inleder en militär aktion. Därefter har han 60 dagar på sig att avsluta aktionen. Den kan inte fortsätta utan kongressens tillåtelse.

En stor seger?

Flera medier utnyttjade tillfället i början av juni, då det såg ut att bli vapenvila och bombstopp, till att summera den aktion Nato vägrade kalla krig. De menade att det jugoslaviska parlamentets godkännande av fredsplanen för Kosovo visade att Natos bombning av Jugoslavien hade varit nödvändig.

New York Times hade en ledarartikel där de hävdade att om denna plan var äkta, så bevisade det att Natos "konstanta bombning varit mer effektiv än många kritiker trodde". Och vidare så var det en "seger för principerna om demokrati och mänskliga rättigheter". (4 juni)

Washington Post hade en artikel av Stephen Rosenfeldt, där han bland annat skrev: "Det hävdades att Bill Clinton tog fel när han försökte vinna kriget enbart genom luftangrepp, och ? ifall rapporterna är riktiga ? man tog fel ... Denna gång visade han i varje fall att han hade rätt. Avvägningen av mål och medel föll omsider samman." (3 juni)

I USA Today skrev Walter Shapiro: "Fakta visade att Bill Clinton handlat moraliskt riktigt. Och om hans insats kröns med varaktig fred på Balkan, förtjänar presidenten ett tack från alla oss som tvivlade på hans beslutsamhet och mod." (4 juni)

CNN:s reporter Christiane Amanpour skrev att denna "plan betyder att (Milosevic) accepterar mindre än han skulle ha fått om han hade sagt ja för flera månader sedan vid förhandlingarna i Rambouillet". (3 juni)

Ett högt pris

Dessa värderingar är mycket missvisande, skriver Fair. På goda grunder. Betänker man de mänskliga och materiella skador Natos bombningar har förorsakat på Balkan är det svårt att tala om en "seger för demokrati och mänskliga rättigheter". Det kan också vara svårt att inse hur den bombningen kan vara "moraliskt riktig".

Den fredsplan det jugoslaviska parlamentet ställde sig bakom den 3 juni motsvarar på många punkter det den jugoslaviska delegationen hade godtagit i Rambouillet, precis innan kriget startade. De viktigaste skillnaderna ser ut att vara dessa: Den gången var det två parter, Jugoslavien och Kosovos befrielsearmé, UCK. Nu är det Jugoslavien och Nato som är parterna. Den gången insisterade Nato på att Kosovos självstyre skulle övervakas av en Natostyrka. Nu är det tal om en fredsstyrka under FN:s beskydd med en väsentlig kontingent från Nato.

Priset för denna "seger" var mycket hög: 800 000 kosovoalbaner flydde ut ur provinsen medan kriget varade. Många av dem kommer säkert aldrig tillbaka. Bomberna dödade enligt Pentagon 5 000 jugoslaviska soldater, medan regeringen i Belgrad menar att Nato dödade 1 200 civila. USAs utrikesdepartement hävdar att serberna dödade runt 4 600 albaner under den tid Nato bombade området5).

Priset blev speciellt högt med tanke på att det nya avtalet varken kan garantera demokrati eller respekt för de mänskliga rättigheterna på Balkan. Det kan inte ens garantera fred. För de folk som ska försöka leva vidare och skapa sig en tillvaro i ett land som utsatts för massiv och omänsklig bombning, måste det vara svårt att känna tacksamhet för Bill Clintons "beslutsamhet och mod".

Torben Retbøll

Författaren är medarbetare i Dagbladet Arbetaren, Danmark. Artikeln är något förkortad

Noter

1) Norman Solomon, "News with a View; When will the media call it war?" The Star tribune, 17.5.99. www.startribune.com

2) Margaret Farrand, "Slanted Sources in Newshour and Nightline Kosovo Coverage", Fair 5.5.99. Både denna och följande texter kan hämtas på www.fair.org

3) Seth Ackerman; "Forgotten Coverage of Rambouillet Negotiations: Was a Peaceful Kosovo Solution Rejekted by U.S.?", Fair 14.5.99

4) Seth Ackerman, "What Reporters Knew about Kosovo Talks ? But didn´t Tell: Was Rambouillet Another Tonkin Gulf?", Fair, 2.6.99

5) Media Advisory, "They Call This Victory? Bombing "Success" Must Be Weighed Against Human Cost, Missed Chances for Peace", Fair, 4.6.99.