Ett val utan legitimitet

Arbetartidningen har förespråkat valbojkott av båda de EU-val, som hittills har hållits. Vi är i gott sällskap – drygt 60 procent, eller exakt 61,7 procent, av de röstberättigade svenskarna avstod från att rösta i det senaste valet. Det betyder att det parti som fick flest mandat i EU-parlamentet av de svenska, nämligen socialdemokraterna, endast stöddes av knappt 10 procent av de röstberättigade. Bara 644801 av 6664205 röstberättigade röstade nämligen på socialdemokraterna.

Det är därför inte underligt att de partier, som deltog i EU-valet, talar om en legitimitetskris för EU-parlamentet, visserligen från delvis olika utgångspunkter. Varför detta låga valdeltagande?

Många avstod säkert från att rösta på grund av principiella skäl – de är helt enkelt fortfarande motståndare till svensk medlemskap i EU. I synnerhet socialdemokraterna, men även centern, hade reducerat antalet EU-kritiker på sina listor, vilket minskade intresset hos EU-motståndarna inom dessa partier för att gå och rösta. För en moderat och folkpartistisk EU-motståndare var partibyte på valdagen den enda möjligheten. Typiskt var att den kristdemokrat, som lyckades erövra en plats i EU-parlamentet tack vare personvalet, just var en EU-kritiker (och en Livets Ord-anhängare).

Den 23/6 publicerade SIFO en eftervalsanalys. Denna visade att huvuddelen av de icke röstande, nära 70 procent, inte gjorde något särskilt på valdagen – de var hemma, umgicks med bekanta, var ute eller ägnade sig åt trädgård och hus. Intresset för valet var tydligen lågt, och "dåligt insatt" och "inte intresserad" angavs tillsammans med dålig information av hälften som skäl för att inte ha röstat. Egentligen är denna inställning rationell: EU-parlamentet har ingen makt att tala om, så varför gå och rösta?

Folkpartiet och vänsterpartiet var EU-valets vinnare. Folkpartiet drog nytta av Marit Paulsen, men denna effekt kommer inte ha någon bestående effekt, eftersom Marit Paulsen är en opportunistisk pratkvarn, som inte kommer att uträtta mer än någon annan i EU-parlamentet. Valresultatet kan ha en temporär positiv effekt vad folkpartiets själförtroende anbelangar. För vänsterpartiet fortsatte framgången från riksdagsvalet. Särskilt intressant är att vänsterpartiet i många valkretsar i övre Norrland fick dubbelt, eller nästan dubbelt, så många röster som socialdemokraterna. Både kristdemokraterna och miljöpartiet gick tillbaka. Att socialdemokraterna skulle gå tillbaka var väntat, medan moderaternas tillbakagång var mer oväntad.

Göran Persson har nu gjort två förlustval i rad, vilket måste betyda att hans ställning i SAP försvagas. Men valresultatet säger mer om socialdemokraternas försvagade ställning i svensk politik än om Göran Persson. Det skulle inte ha spelat någon roll för socialdemokraternas valresultat, om partiet hade haft någon annan partiledare. Valresultatet visar att en folkomröstning om svensk EMU-anslutning är ett vågspel, att utgången inte på något sätt är given. Det är därför som man på moderat och folkpartistiskt håll helst inte vill ha en folkomröstning utan att frågan avgörs av riksdagen. Dessutom är det socialdemokratiska partiet splittrat i EMU-frågan.

Socialdemokraterna i Sverige kommer förmodligen aldrig mer att kunna regera ensamma utan är på väg mot att bli ett 30-procentsparti även i riksdagsvalen. De har naturligtvis själva bäddat för denna utveckling genom att sedan 90-talets början fört en politik, som inneburit en drastisk sänkning av de offentliga utgifterna, minskad inflation och ökad arbetslöshet, samt en omfördelning av nationalinkomsten till förmån för de redan rika. Varför ska lägre tjänstemän och arbetare egentligen fortsätta att rösta på detta parti, som leds av medelklass? Göran Persson vill helst inte regera tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet, men är så illa tvungen, eftersom varje enskild borgerlig samarbetspartner, som exempelvis centern, förlorar röstmässigt på ett samarbete. Om inte de borgerliga partierna får majoritet i nästa val, kommer socialdemokraterna att få stora svårigheter att skaffa sig ett stabilt regeringsunderlag. I framtiden kommer det säkert att dyka upp för svensk partihistoria okända regeringskonstellationer, som regeringssamarbete mellan socialdemokraterna och två mittenpartier, eller till och med mellan socialdemokrater och moderater (som i Finland).

Per-Åke Lindblom