Kriget om vattnet

Turkiet försöker systematiskt undandra sina grannar i söder så mycket flodvatten som möjligt. Samtidigt drar sig landet undan förhandlingar om en långsiktigt vattendelningsavtal. Detta kan få katastrofala följder.

I Jazira, de oändliga slätterna i nordöstra Syrien, handlar alla samtal om vatten, eller snarare om bristen på vatten. I år har det varit torrare i Mellanöstern än på 30 år. Vintern uteblev nästan, och vårregnen som man ivrigt såg fram emot, kom inte igång förrän 20-21 mars, och varade bara en kort period. Jaziras slätter täcks fortfarande av en torr sprucken skorpa, inte av friskt grönt gräs och vackra vildblommor som normalt för årstiden. De flodbäddar som brukar fyllas under regntiden är torra. Öknen tycks rycka fram överallt. Flockar av magra får söker bete bland tistlarna. Många törstande byar måste få sitt vatten med bil.

Allas tankar rör sig kring torkan. Men de uteblivna regnen är inte den enda orsaken till Syriens vattenbrist. Problemet förvärras av vad som verkar vara en systematisk politik från Turkiets sida för att reducera flodernas vattenföring in i Syrien.

Ansträngt förhållande

En syrisk ämbetsman uttrycker sig så här: "I åratal har turkarna försökt kväva Syrien. De har kontrollerat vattenmängden i Eufrat, de har angripit Khaburs källor. Ingen vet vad de har för slutmål. Men det är klart att en katastrof för befolkningen kan vara i antågande."

I oktober i fjol var Syrien och Turkiet på randen av krig på grund av Damaskus stöd till PKK och dess ledare Abdullah Öçalan. Krisen avvärjdes då Öçalan lämnade Syrien för att senare fångas i Kenya av turkiska specialstyrkor, förd till Turkiet och ställd inför rätta. Nu är förhållandet mellan länderna betydligt bättre: säkerhetscheferna i de båda länderna har upprättat en "Hot line"-förbindelse mellan sig, och handeln ökar.

Men vattenproblemet skapar fortfarande ett ansträngt förhållande. Turkarna ser inte ut att ha någon brådska med att slutföra det omfattande avtal om delning av vattenresurserna som Syrien önskar. På resa nyligen i nordöstra Syrien – till Thawradammen i Eufrat, till Raqqa, Dayr al-Zawr, Hasakeh och upp till Khaburs källa vid den turkiska gränsen – slogs jag av hur samstämda många syrier var. Alla var bekymrade över turkarnas agerande, nu och i framtiden.

"Vi vet inte vad framtiden för med sig", sa Shakir Bazu'a, generaldirektör för Thawra-dammen. "Allt vi vill ha är en rimlig andel av vattenresurserna i Eufrat, enligt internationell rätt. Ankara försöker skapa ett nytt samhälle i sydöstra Turkiet, på bekostnad av 4000 år gamla samhällen i de lägre liggande staterna Syrien och Irak. Livet i denna historiska region är i fara.

"Vattnet är en fråga om liv och död för oss", sade guvernör Ahmad Naffakh i Raqqa, och det samma sade guvernör Salah Kannaj i Dayr al-Zawr. "Vattenkortet spelas ut mot Syrien", sade han, "för att andra sammansvärjningar inte har lett till någon framgång. Sex-sju miljoner syrier är beroende av vatten från Eufrat och Khabur – i Raqqa, Dayr al-Zawr, Hasakeh, till och med i Aleppo. Vi kan inte planera, investera i eller utveckla vår region på grund av osäkerheten kring kvantitet och kvalitet på det vatten vi mottar."

Hoten mot Khabur

Floden Khaburs källflöden ligger i Ras al-Ayn, två km från den turkiska gränsen. Ett halvt dussin svavelhaltiga källor tömmer sig i floden. Den viktigaste av dem, och den största av sitt slag i mellanöstern, är ett imponerande syn: en stor virvlande turkosfärgad gejser som sprutar 25-gradigt vatten upp ur jorden. Själva källan ligger djupt, mer än 600 meter enligt undersökningar med ultraljud.

Även om Khabur helt och hållet ligger på syriskt territorium, hotas den nu från Turkiet på flera sätt:

• En lång rad mindre floder, som Zurgan, Jarjar och Jurjub, tömde sig tidigare i Khabur från Turkiet. Turkarna har systematiskt skurit av dem, med undantag för översvämningsperioder, då de inte kan kontrollera vattenflödet.
• Där det låter sig göra har turkarna blockerat regntidsflodfårorna som tömmer sig i Khabur.
• Tvärs över gränsen vid Ras al-Ayn gräver turkarna inför öppen ridå djupa brunnar, pumpar upp vatten och försöker uppenbarligen lokalisera de underjordiska vattenförande lager som försörjer Khaburs källor. Om de hittar dessa misstänker syrierna att turkarna kommer att injicera cement eller lera för att blockera vattnet i riktning mot Syrien.
• Dessutom erbjuder turkiska myndigheter långfristiga lån och gratis elektricitet till bönder på sin sida av gränsen, och försöker övertala dem att borra efter vatten och plantera så mycket bomull som möjligt, uppenbarligen för att utvinna och förbruka så mycket grundvatten som möjligt.

- Detta är ett krig om grundvattnet, förklarade en syrisk ämbetsman. Ju mer vatten turkarna utvinner, desto mer drabbas Khaburs källor, för bara överskottsvatten kommer fram till källorna.

Det verkar klart att turkarna försöker hålla tillbaka så mycket vatten som möjligt från Syrien. Följderna är redan nu mycket allvarliga. Khabur, den viktigaste källan till liv i Haskeh län, är inte längre vad den en gång var. På fem år har vattenföringen halverats. Tidigare var den ca 40-45 kubikmeter/sekund, nu är det bara 22-23 om vintern och nere i 5 kubikmeter/sekund om sommaren.

I år har Khabur varit nästan torrlagd, något som medför lidande för folk, boskap, odlingar och trä, och med en allvarlig miljökris som resultat. Vinterodlingen är starkt drabbad av vattenbrist. Under goda år producerar Hasakeh län upp till 1,7 miljoner ton spannmål. Man fruktar att 280.000 ton kommer att gå förlorade. I fjol var bomullsskörden 360.000 ton. I år kommer tusentals hektar inte att planteras, och uppskattningsvis 40.000 ton bomull går förlorade. Tre fjärdedelar av fruktträden som är planterade längs floden har vissnat.

Fruktan för Eufrat

Problemet Eufrat är mindre överhängande, men potentiellt mycket farligare på lång sikt. I anslutning till Projektet för Sydöstra Anatolien (GAP) bygger Turkiet en serie dammar i Eufrat, med en ambitiös målsättning om att kontrollera vattenföringen i floden och bygga bevattningsanläggningar för 1,5 miljoner hektar. Om detta enorma projekt någonsin fullbordas kommer det att få allvarliga skadeverkningar för vattenförsörjningen i både Syrien och Irak.

1987 undertecknade Syrien och Turkiet ett protokoll där Turkiet förpliktar sig att hålla vattenföringen i Eufrat vid gränsen till Syrien på minst 500 kubikmeter/sekund. Syrien ser på detta som en tillfällig ordning för att tillfredsställa Turkiet medan de fyllde Atatürkdammens reservoar. För Syrien och Irak är 500 kubikmeter/sekund för lite för att vara en permanent lösning.

Syrien har krävt förhandlingar om ett långsiktigt avtal om delning av vattenrättigheter, men turkarna bestrider vattendelningsprincipen. De handlar utifrån att de har förstahandsrätt till vattnet, och att andra bör vara nöjda med det som blir över. De hävdar att Tigris och Eufrat inte är "mellanstatliga" floder, utan bara floder som korsar gränser. Därför har Turkiet ingen skyldighet att dela "sina" vattenresurser. Ett annat turkiskt argument är att Tigris och Eufrat bildar ett gemensamt upprinningsområde. Eftersom Tigrisvattnet är svårt att utnyttja då floden rinner i en djup klyfta, måste Turkiet kunna använda mer vatten från Eufrat. Syrien bestrider detta argument. De hävdar att Eufrat och Tigris är två historiska floder, med var sitt upprinningsområde, och att varje flod måste få sitt eget vattendelningsavtal.

Vattendelning

I mellantiden använder Turkiet rent vatten och släpper ut till Syrien sådant som har använts till bevattning och därefter dränerats, vatten som därför är förorenat med gödnings- och växtskyddsmedel. Detta förorenade vatten hotar växt- och djurliv längs hela Eufrat-dalen, och är ett ännu större problem än minskningen av vattenföringen.

När turkarna nekar att gå in i förhandlingar om vattendelning, misstänker syrierna de försöker vinna tid. Strategin tycks vara att använda så mycket vatten som möjligt i bevattningsprojekt för att på så sätt kunna hänvisa till "hävdvunna rättigheter".

Syrien beklagar speciellt att fördämningarna i Turkiet helt och hållet utnyttjas på Turkiets villkor, utan tanke på grannarna. Så till exempel stoppade Turkiet vattenföringen i Eufrat en hel månad för att kunna fylla upp Atatürkdammen. Som en direkt följd blev de hygieniska förhållandena längre ner i dalen betydligt förvärrade. Sjukdomar spred sig och många tvingades uppsöka sjukhus. Under årets Id stängdes turkiska fabriker på grund av firandet. Eftersom el-behovet därigenom minskade så ströp turkarna vattenföringen i floden mycket starkt. I flera dagar kom det bara 100 kubikmeter/sekund från till gränsen mot Syrien. Guvernören i Dayr al-Zawr rapporterade att Eufrat praktiskt taget var torrlagd – en katastrof med tanke på att floden är den enda källan till liv i länet, eftersom den ger vatten till lantbruk och till alla andra hushållsbehov, inklusive dricksvatten.

Syrien fruktar först och främst vad framtiden ska föra med sig. Investeringar i fördämningar och bevattningsanläggningar är riskabla. Den obehagliga sanningen är att man inte kan planlägga med förnuft så länge vattenföringen som når Syrien är så osäker.

Patrick Seale