Sveket mot Kurdistan

Då en upprorsledare från ett förtryckt och förtrampat folk grips efter nära samarbete mellan Israel, USA och Turkiet och utsätts för en förnedrande behandling där alla humana och rättsliga principer åsidosätts kunde man förvänta sig kraftiga reaktioner från länder som anser sig stå för demokratiska värden. I stället har de västliga reaktionerna efter gripandet av Abdullah Öçalan i lika hög grad riktat sig mot den kurdiska befrielsekampen som mot den turkiska regeringen.

Kurdistans arbetarparti är ingen terroristorganisation. Visst kan PKK kritiseras, inte minst för hur partiet behandlar politiska motståndare, men detta gör det inte till en terroristorganisation. Det pågår ett krig i Kurdistan. För kurderna handlar det om vilken framtid de ska ha. De för en rättfärdig kamp för sina liv.

1993 proklamerade PKK sin första ensidiga vapenvila, besvarad av den turkiska staten med fortsatt krig, terror, mord och tortyr. Den kurdiska landsbygden har skövlats av den turkiska armén, mer än tre tusen byar har utplånats och tre miljoner människor har tvingats bort från de kurdiska områdena. Detta har varit straffet för kravet på nationella och sociala rättigheter.

1994 skrev PKK under Genèvekonventionen, gjorde klar skillnad mellan civila och militärer och skapade regler mot terroraktioner. 1995 proklamerades en ny ensidig vapenvila, sak samma i september 1998, men den turkiska armén har varit ointresserad av en politisk lösning.

Abdullah Öçalan kom till Europa med ett sjupunktsprogram för fred, men Europa var inte intresserat och ville inte ge Öçalan det skydd han behövde. Den möjlighet att tvinga Turkiet till fredsförhandlar man fick har gått om intet. Det vilar ett tungt ansvar på Europas regeringar då nu kriget i Kurdistan fortsätter.

Stöd det kurdiska folket kamp!

Björn Sundblad