EMU:s diskreta charm

Är det någon som har undgått att upptäcka den socialdemokratiska strategin i EMU-frågan? Nu när valet är över och valutaunionen startat släpps den ene tunga s-politikern efter den andra ut och pläderar för ett svenskt deltagande.

Den 1 januari 1999 startade den tredje och sista (?) etappen av den ekonomiska och monetära unionen, EMU. Då infördes den gemensamma valutan euro och en gemensam centralbank fick ansvaret för penning- och valutapolitiken i EU. Med från start är elva länder; alla EU-länder förutom Storbritannien, Danmark, Grekland och Sverige.

Det svenska agerandet i frågan efter 1 januari 1995 tydde till en början på att Sverige avsåg att delta även i den tredje fasen av EMU. Sverige varken uppnådde eller ansökte om undantag från fördragsbestämmelserna i samband med medlemskapsförhandlingarna och ingenting tydde heller på att regeringen motsatte sig ett svenskt EMU-deltagande. Tvärtom genomfördes under 1995-1996 ett mycket omfattande "ekonomiskt saneringsprogram" som inte minst syftade till att Sverige skulle uppnå konvergenskraven. En omsvängning, sannolikt orsakad av inrikespolitiska skäl, skedde emellertid under 1996, då regeringen och särskilt statsministern plötsligt började signalera att det inte var säkert att Sverige skulle kunna delta i den tredje fasen. Som skäl angavs främst en allmän skepsis mot projektet från befolkningsmajoriteten samt att EMU skulle kunna öka EU:s överstatlighet drastiskt och bland annat leda till att EU skulle få beskattningsrätt. Våren 1997 fattade så regeringen ett formellt beslut om att Sverige inte ska delta i övergången till den tredje fasen, vilket även riksdagen senare antog som sin mening.

Härmed har den situationen uppstått att Sverige nu blivit den enda medlemsstat som uppfyller konvergenskraven och saknar fördragsfäst undantag vilket ger landet en rätt att stå utanför EMU, som ändå inte kom att delta när projektet sjösattes. Någon juridisk möjlighet att agera på detta sätt finns egentligen med hänsyn till EU-rättens företräde framför nationell rätt inte, vilket finansdepartementet för övrigt medgivit i sitt betänkande (Ds 1997:50, Riksbankens ställning s. 60).

Formellt kan den nuvarande situationen till nöds förklaras med att den svenska kronan inte varit knuten till EU:s växelkursmekanism ERM under två år före inträdet i EMU, vilket är ett formellt krav för deltagande, men det är inte EU som hållit Sverige utanför ERM utan Sverige som valt att inte gå med däri. Att inte delta i EMU:s tredje fas utgör därför inget mindre än ett – högst medvetet – fördragsbrott från svensk sida.

Politiskt är manöverutrymmet för svensk del ännu så länge större än det juridiska. De skäl som i regeringens proposition (1997/1998:25) till riksdagen anförs för Sveriges "utanförstående", nämligen att befolkningsmajoriteten är emot svenskt deltagande från början och att Sveriges ekonomi inte kommer att skadas av att inledningsvis stå utanför även om det politiska inflytandet i EU minskar, är dock knappast av det slaget att de under någon längre tid kommer att kunna åberopas som giltiga skäl för att inte delta.

De juridiska förberedelser som ett svenskt EMU-deltagande kan antas kräva har annars i stort sett genomförts. Behovet av grundlagsändringar analyserades i en promemoria från hösten 1996 som sammanställts av de tre rättscheferna i finans- och justitiedepartementet samt statsrådsberedningen (Fi 96/4413). I denna föreslogs tre grundlagsändringar, nämligen såvitt gällde förutsättningarna för avsättande av riksbankschefen och förbud mot instruktioner i någon form till riksbanken (RF 9:12) samt borttagande av riksbankens sedelutgivningsmonopol (RF 9:13). Medan den sista punkten sedan fallit bort – vilket för övrigt förefaller logiskt, eftersom innebörden av ett svenskt EMU-medlemskap inte är att riksbankens monopol på utgivning av sedlar och mynt i Sverige upphör utan bara att andra länders (euro)sedlar och mynt blir giltiga som betalningsmedel i Sverige – förelades förslaget till ändring av RF 9:12 på de nämnda punkterna riksdagen under hösten 1977 (prop 1997/1998:40), i syfte att grundlagsändringen skulle kunna genomföras efter riksdagsvalet 1998.

Ändringen innebär att riksbankschefen och övriga medlemmar av bankens direktion bara kommer att kunna avsättas om de inte längre kan utföra sina uppgifter eller om de gjort sig skyldiga till någon allvarlig försummelse samt vidare att det klargörs att ingen myndighet för bestämma hur riksbanken ska besluta i frågor som rör penningpolitik.

Ingenting torde därför formellt hindra Sverige från att gå med i EMU:s tredje fas den dag den politiska majoriteten i riksdagen finner detta önskvärt.

Det är i detta perspektiv man ska se den senaste tidens socialdemokratiska uppmarsch mot en svensk anslutning till valutaunionen. En efter en träder högt uppsatta socialdemokrater fram och vittnar om sin EMU-tro.

Först ut var EU-kommissionären Anita Gradin. Föga förvånande ansåg hon att det politiska priset för att stå utanför skulle bli för högt. Därefter ställde sig vice statsminister Lena Hjelm-Wallén på en europeisk konferens för socialdemokrater bakom en hyllningssång till EMU. Och i en debattartikel pläderade Sven Hulterström, socialdemokraternas gruppledare i riksdagen och dessutom ordförande i riksbanksfullmäktige, för en svensk anslutning snarast möjligt. (Artikeln skrev han för övrigt tillsammans med riksbanksfullmäktiges viceordförande, moderaten Johan Gernandt!)

Tveklöst har dessa utspel skett med den socialdemokratiska partiledningens underförstådda gillande. Inför och under höstens riksdagsval vägrade partiledningen att diskutera såväl EMU-frågan i allmänhet som den föreslagna grundlagsändringen av riksbankens ställning i synnerhet.

Nu när valet är över och valutaunionen startat släpps den ene tunga s-politikern efter den andra ut och pläderar för ett svenskt deltagande. En propagandakampanj dras igång av statliga myndigheter. Göran Persson lägger fast en tidsplan för hur frågan ska hanteras. Partistyrelsen beslutar om en extrakongress för att behandla EMU-frågan nästa vår.

Erik Åsbrink talar numera så honungslent om eurons möjligheter att man kan förledas att tro att han och regeringen alltid varit projektets främsta tillskyndare. Kom dock ihåg att Erik Åsbrink i oktober 1997 formulerade sex frågor som han sade sig vilja ha övervägande positiva svar på. Innan dess kunde ett svenskt EMU-medlemskap inte bli aktuellt. Kom också ihåg att Göran Persson i oktober 1996 förklarade att en anslutning till valutaunionen kommer att "i grunden förändra hela det ekonomiska politiska systemet" (AiP 7/10 1996).

Bakom den senaste tidens nya tongångar om EMU ligger sannolikt att den svenska regeringen, som pris för att tillfälligtvis undslippa sina fördragsfästa förpliktelser att vara ombord redan vid sjösättningen, fick avge ett inofficiellt löfte inför de församlade EU-ledarna vid EMU-toppmötet i maj 1998 att Sverige ska vara med på båten senast när euron finns som sedlar och mynt, dvs. 1 januari 2002.

Det är också därför man har anpassat den ekonomiska politiken till de krav som en framtida låsning av kronan till euron kräver och det är därför man drivit igenom grundlagsändringar som medför att man släpper den demokratiska kontrollen av riksbanken. Enligt Carl B Hamilton, då folkpartistisk riksdagsledamot och nu chefsekonom på Handelsbanken, är grundlagsändringarna när det gäller riksbankens ställning den "viktigaste reformen" under efterkrigstiden, och i samband med en riksdagsdebatt förra våren välkomnade han att socialdemokraterna äntligen "givit upp sitt motstånd" och gratulerade svenska folket till att de skulle bli "mindre beroende av sina politiker".

Finns det någon som tror att Göran Persson och Erik Åsbrinks politiska ryggradslöshet slutar med att den socialdemokratiska partistyrelsen föreslår partikongressen att säga nej till EMU? Partilinjen är nej till EMU tills vidare. Därför kan en extrakongress självfallet bara tolkas som en ambition att få ett ja till ett svenskt inträde i valutaunionen.

Regeringen anger dock i sin EMU-proposition att en anslutning inte bör ske förrän frågan underställts svenska folket för prövning antingen i ett allmänt val eller ett extra val eller en folkomröstning. Om regeringen skulle välja det först nämnda alternativet skulle inte ett svenskt deltagande kunna ske förrän efter valet år 2002. Att det skulle vara politiskt möjligt för Sverige att vänta så länge är osannolikt. Därför tyder det mesta på att det blir en folkomröstning om EMU någon gång under hösten nästa år.

Vilka konsekvenser skulle ett ja till valutaunionen få? Det finns det anledning att återkomma till inför och under den kommande folkomröstningskampanjen. Här ska bara konstateras att socialdemokraterna gör sig skyldiga till ett politiskt självmord. Den extremt nyliberale ekonomiprofessorn Anders Åslund menar att euron kommer att innebära en "jättelik liberalisering" och att "det europeiska ekonomiska systemet kommer att bli betydligt mer likt det amerikanska än dagens nattståndna socialdemokratiska reglerings- och transfereringssystem". Åslund förutskickar att euron kommer "under seklets sista år" att bli "den gravklocka som ringer ut socialdemokratins halvsekel."

Gösta Torstensson