Världskapitalismen i kris?

Den marxistiska ekonomiska vetenskapen är för dåligt utvecklad för att kunna ge goda och precisa svar på varför det uppstår börskrascher och valutakriser, och speciellt hur dessa kommer att utveckla sig i den konkreta situation som nu föreligger. Den kan ge några grundläggande insikter som borgerlig socialekonomi aldrig kommer att kunna ge, men det återstår mycket teoretiskt arbete innan vi är på nivå med utvecklingen under de senaste decennierna. Jag ska antyda något om vilken riktning jag menar detta teoretiska arbete bör ta.

Men  vidare är det på det sättet att så länge marxistisk ekonomi bara är en hobby för en handfull människor, har vi inte kapacitet att tränga in i detaljerna. Detaljerna är avgörande i analysen av den konkreta situationen. Eftersom jag skrivit denna artikel under viss tidspress, har jag varit tvungen att förlita mig på minnet, och jag hoppas på ursäkta, om jag har kommit ihåg fel. Oavsett detta riskerar jag nu att skriva något som kan te sig hopplöst dumt eller passé, när det kommer i tryck, eftersom situationen förändrar sig från en dag till en annan.

Krisen i Asien

Situationen är denna: I fjol somras utvecklades en valutakris i Asien. Den avslöjade att de stora företagen och bankerna i Syd-Korea, Thailand, Malaysia och Indonesien inte skulle kunna betala sina kortsiktiga lån. Den bristande lönsamheten var antingen ett resultat av korruption, fallande efterfrågan från Japan eller andra saker – jag måste medge att jag inte vet. Oavsett orsak var denna bristande lönsamhet dold under en tid, eftersom företagen hade god tillgång till nytt kapital. Kanske var det misstanken om att allt inte stod helt rätt till, som fick utländska långivare och ägare att börja dra sig ur. Valutakurserna kunde inte längre upprätthållas, och därmed blev det strax mycket svårare för företagen i dessa länder att sköta sin utlandsskuld. Alltså en självförstärkande process.

Förr i tiden skulle en sådan process ha fortgått utan ingrepp från någon myndighet. Konkurserna i de första företagen skulle ha lett till svårigheter för nya företag, antingen därför att de ägde aktier i de företag som hade gått i konkurs, eller därför att de hade utstående fordringar på dem, eller därför att de konkursdrabbade företagen hade brukat köpa deras varor, så att de nya företagen plötsligt drabbades av vikande efterfrågan. Detta är den första fasen i en handelskris så som Marx och Engels skildrade den.

Styrd process

I vår upplysta tid kommer myndigheterna att gripa in i den självförstärkande process som inleder krisen – som regel inte för att förhindra den helt och hållet utan för att sörja för att den får ett ordnat förlopp. Centralbanken i varje enskilt land skulle till exempel kunna ge krislån till banker som annars skulle gå omkull. I vårt fall skulle det inte ha varit nog. Centralbanken i Thailand hade rätt och slätt inte resurser i form av utländsk valuta som kunde garantera att företagen kunde betala sina kortsiktiga lån. In på scenen kommer då IMF (den internationella valutafonden). IMF gav nya lån i hundramiljardersklassen till de krisdrabbade länderna. Därmed kunde de göra de första avbetalningarna på sin utlandsskuld i tid, så att inte långivarna, de stora finansinstitutionerna, kom i svårigheter. Men IMF varken vill eller kan göra detta utan att ställa villkor.

Villkoren

Villkoren går ut på en grundläggande omstrukturering av produktionen och penning- och kreditväsendet i det berörda landet. Målet är att näringslivet i ifrågavarande land snarast ska bli i stånd att betala av på sin utlandsskuld igen, och dessutom betala tillbaka krislånet. Det som krävs för att uppnå detta är att verksamheter som inte har någon möjlighet att bli lönsamma i framtiden läggs ned, och att resten av näringslivet kommer i händerna på kapitalistgrupper med tillräckliga resurser och förmåga att omforma dem till lönsam drift. Vidare måste i regel den offentliga sektorn reduceras drastiskt, så att skattenivån inte hotar profiten och att den offentliga sektorn inte lägger beslag på det tillgängliga lånekapitalet. Penning- och kreditväsendet måste också tillförsäkra det utländska kapitalet stabila villkor. Då kommer detta kapital så småningom att återvända. Det kan då köpa upp vinstgivande verksamheter i landet billigare än tidigare, och kommer med sina höga avkastningskrav att tvinga fram ytterligare omstruktureringar. Krisen är löst. Så långt har vi emellertid inte ännu kommit i de krisdrabbade länderna i Asien, av orsaker som vi senare ska se.

Vare sig omstrukturingen föregår i nationell regi eller i IMF:s regi, har alltså de gammaldags handelskriserna ersatts av en styrd process. Innehållet i processen har emellertid inte förändrats. Den går ut på nedläggning av olönsamma företag, drastiskt ökad arbetslöshet, och en drastisk nedgång i levnadsstandarden för de breda massorna, i första hand genom prisstegringar på utländska varor, och genom lönesänkningar allteftersom arbetslösheten försvagar de arbetandes position. De asiatiska länder som drabbades av krisen i fjol har länge haft fascistiska former av arbetsdisciplin och utsugning. Det är dock kanske möjligt att dra åt skruven ännu mera, och det är vad som står på dagordningen. Det är ingen principiell skillnad mellan de gammaldags kriserna och den moderna styrda processen. Bägge har till uppgift att få upp profitkvoten genom att öka utsugningen, och genom att eliminera verksamheter som använder mer resurser till att producera varor än vad som är samhälleligt nödvändigt.

Säregna drag

Men det skulle vara helt felaktigt att säga att det inte finns något säreget och nytt med krisen i Asien. För det första försiggår den, såvitt jag kan se, på en ny grundval, som jag vill kalla världsmarknadsvärden. För det andra skapar den motsättningar mellan det internationella finanskapitalet (amerikanskt och japanskt) och det som vi tidigare skulle ha karakteriserat som kompradorborgerskap i Syd-Korea, Indonesien osv.. För det tredje utvecklar den sig i relation till krisen i Ryssland och den djupgående krisen i Japan. I detta sammanhang kan man fråga sig om inte omfattningen på problemen i kapitalismen kommer att bli så stor att det inte längre är möjligt att styra omstruktureringsprocesserna. Det är detta perspektiv som gör att min artikel, skriven den sjätte september, kan vara inaktuell när den publiceras.

Världsmarknadsvärden

Avkoloniseringen (från andra världskriget till sextiotalet) och liberaliseringen av världshandeln (från sextiotalet till idag) har, tillsammans med reducerade transportkostnader, lett till att varornas värde bildas på ett annat sätt än tidigare, och att mervärdet fördelas på ett annat sätt än förut. Enligt marxismen bestäms varornas värde av hur mycket arbete som behövs för att producera dem. Men det är inte så att om jag använder två timmar att sticka en socka, medan AB Yllevaror använder två minuter, så är min socka värd två timmar och Yllevarors 1/30 timme. På marknaden kommer det att avgöras hur mycket arbete som är samhälleligt nödvändigt för att tillverka en socka, och även om mina sockor är fina, kommer det nog att visa sig att den samhälleligt nödvändiga arbetstiden är två minuter. Den sockmarknad som vi talar om här var tidigare den nationella marknaden. En socka i Ungern kunde ha ett nationellt varuvärde som skilde sig åtskilligt från det värde motsvarande norska socka hade. Så är det inte längre för de allra flesta varor. Det har skapats världsmarknadsvärden. Men det finns ett viktigt undantag: arbetskraften har fortfarande ett värde som skapas på den nationella arbetsmarknaden.

Så länge valutaförhållandena är stabila och skattesystemen i olika länder jämförbara, kommer därför varorna som säljs i alla länder att komma från ställen, där man både håller sig till världsmarknadsvärdet med hänsyn till hur mycket arbetstid som används, och använder den arbetskraft, som har det lägsta värdet av all arbetskraft, som ägnar sig åt denna produktion. På denna grundval skapas en internationellt genomsnittlig profitkvot, som i sin tur bestämmer de internationella varupriserna. I de fall detta geografiska produktionsmönster leder till stora obalanser i utrikesräkenskaperna för enskilda länder, kommer valutakurserna att ändras tills arbetskraften i dessa länder har fått ett värde, som ger balans i utrikesräkenskapen.

Detta system, i vilket valutakurserna och varuproduktionens lokalisering ändrar sig i takt med ändringarna i arbetskraftens värde i varje land och de med de internationella varuvärdena, är avgjort olikt systemet under kolonialismen. Bägge systemen är imperialistiska, men medan profiten under kolonialismen kunde tas ut som en monopolprofit från kolonierna, är det nu snarare den genomsnittliga internationella profitkvoten som kan hållas hög på grund av internationell utsugning. För varupriserna betyder det att varorna från ”lågkostnadsländer” är relativt billigare än tidigare, medan varorna från ”högkostnadsländer” är relativt dyrare.

På sätt och vis är det först nu som vi har fått en världskapitalism, även om vi ännu inte har en enhetlig arbetarklass i världsmåttstock. Under kolonialismen blev det med rätta sagt att det var omöjligt för ett tredjevärldenland att utvecklas längs den kapitalistiska vägen. Den vägen var stängd av imperialismen. När systemet ändrades, var det just de länder som nu befinner sig i kris, som var först med att utnyttja detta till att driva fram en kapitalistisk utveckling som baserades på en stenhård fascistisk politik gentemot arbetarklassen och öppenhet för utländskt kapital. Krisen i Asien är den första grundläggande omstruktureringen i produktionsförhållandena i dessa länder, och kommer att ha konsekvenser för resten av världen inte bara på grund av den oro på finansmarknaden som det medför, utan också därför att det förändrar produktionsförhållanden i hela världen.

Motsättningar inom borgerskapet

I september i år genomförde Malaysia drastiska restriktioner på de fria kapitalrörelserna. Det blev förbjudet att sälja aktier till lägre kurs än vad man hade köpt dem för, om man inte hade innehaft dem mer än ett år. Dessutom blev det förbjudet för utlänningar att inneha landets valuta, ringgit, efter den 30 september. Detta är mer magstarkt än en liten ”Tobin-skatt” på kapitalrörelser. Formellt sett är fortfarande utländska investerare välkomna, men det kan ifrågasättas om de är beredda att komma på sådana villkor.

Borgerskapet i Malaysia försöker på detta sätt upprätthålla sin makt genom att motsätta sig de omstruktureringar som det internationella kapitalet kräver. Den malaysiska regeringen har också tidigare, såvitt jag kan minnas, lagt allt skuld för valutakrisen på utländska kortsiktiga spekulanter. Detta är ju säkert fel – spekulanterna börjar inte spekulera innan det finns en misstanke om att allt inte står rätt till med den malaysiska ekonomin. Och den senare utvecklingen har bekräftat att så var fallet. Men det ska bli spännande att se hur detta uppror mot det internationella finanskapitalet faller ut.

Suharto i Indonesien vägrade genomföra de åtgärder valutafonden ansåg nödvändiga, uppenbarligen för att skydda de enorma förmögenheter han hade säkrat sig och sin familj genom korruption. Han föll, men lyckades han skydda sina pengar?

Jag har inte följt med i detalj, men det verkar inte uppenbart att krisen leder till att borgerskapet i de krisdrabbade länderna förlorar allt de har. Det verkar inte uppenbart att de nödvändiga omstruktureringarna ska kunna genomföras utan motstånd från dem som riskerar att mista sitt kapital. Dessutom har vi motstånd, gränsande till reguljärt uppror, från folk som får känna av följderna av ett tioprocentigt fall i BNP, vanvettiga räntor och inflation. Det är inte uppenbart att en styrd process låter sig genomföras.

Krisen i Japan och Ryssland

De japanska bankerna var en tid de överlägset största i världen i fråga om förvaltat kapital. Men det egna kapitalet var mycket lågt i förhållande till det förvaltade kapitalet. Då egendomsmarknaden i Tokyo föll samman kring 1990 blev bankerna sittande med en mängd osunda lån och potentiella förluster. Dessa har de aldrig kunnat göra sig kvitt. Den långvariga svaga utvecklingen på börsen bidrog till att försvaga bankerna. Några finansinstitutioner har gått omkull. En mängd andra kommer att gå omkull om Tokyobörsen faller till en tillräckligt låg nivå vid den tidpunkt bankerna ska lämna sina årsredovisningar. I den situationen har det japanska borgerskapet mobiliserat den höga etiska standard som LO-ekonomen Stein Reegård framhävde som nödvändig i den nuvarande situationen (i en intervju i Aftenposten). Det har mobiliserat alla reserver för att köpa aktier från dem som måste sälja, för att på så sätt hålla Nikkei-indexet över 15000-nivån. De senaste dagarna verkar det som om det har tvingats ge upp, men det kan fortfarande komma igen.

Om storbankerna i Japan faller och alla dolda förluster kommer i öppen dager kommer det att få stora ringverkningar på finansmarknaderna i resten av världen. De stora finansinstitutionerna i väst har redan tvingats rapportera ganska betydande förluster på grund av krisen i Ryssland. Det totala resultatet av alla dessa problem kan bli mer än vad som låter sig bemästras, så kanske står en gammaldags ”handelskris” om hörnet – ett 1929.

I denna situation föll börserna världen över kraftigt i augusti och september – med 15–25 procent i de flesta fall – och långt mer i Ryssland och några länder i Latinamerika. Det dyker nu också upp stora investerare i Norge som har förlorat allt, och stora koncerner som Kvaerner har förlorat så mycket i Asien och andra ställen att de näppeligen kan betala sin skulder.

Profitkvoten

När valutakriserna, börsrasen och ränteoron denna gång ser ut till att ha långt större realekonomiska konsekvenser än motsvarande händelser de senaste 10–12 åren, beror det på att det är något galet med lönsamheten. Profiten smörjer systemet.

Faller den ska det bara till några tillfälliga händelser för att det mesta ska gå i upplösning, och ”affärsklimatet” ändrar sig snabbt. När börsnedgången nu leder till att bankernas kunder inte klarar av sina lån, och när förlusterna på finansposter etc. leder till att företagens årsresultat visar stora underskott, eller när det plötsligt blir omöjligt att få fortsatt kredit på rimliga villkor, så skulle det likväl inte ha fått större konsekvenser för ekonomin som helhet om den genomsnittliga profitkvoten hade varit hög. Lite uppköp och omstrukturering och lite styrd nedläggning kanske, men inte något som berör systemet som sådant. Det är värre när ingen vill köpa upp stora koncerner som det går utför med, eftersom ingen vet hur de ska få ut några värden ur dem. Detta sägs vara fallet med Kvaerner nu.

I slutet av en högkonjunktur faller profitkvoten därför att nya produktionsmetoder har ökat kapitalets organiska sammansättning, samtidigt som alla som har makt att säkra sig feta andelar av mervärdet till egen improduktiv konsumtion gör det. Profitkvotens fall gör först och främst hela systemet instabilt. Tidigare lät det sig inte ruckas av börsras på 20 procent på en enda dag, som på New York-börsen 1987, men nu ser det ut som det ena bara leder till det andra. Vi är inne i en självförstärkande process.

Det hjälper inte mycket att tyskarna och amerikanerna säger att här hos oss är ekonomin i grunden sund och stark. Det hjälper heller inte att Hongkong är i stånd att hålla börskurserna uppe genom att använda både offentliga och privata pensionsfonder till aktieköp, och eventuellt späda på med kinesiska medel. Om en djup kris är på väg att utvecklas i Japan och resten av Asien så kommer den att skapa helt nya värde- och utsugningsförhållanden, och det får förr eller senare konsekvenser för produktionen i resten av världen – i varje fall så länge världskapitalismen inte faller isär i regioner, ungefär som på 30-talet. De konsekvenserna kommer arbetsfolk i Europa och USA att märka i form av helt nya löne- och arbetsförhållanden, helt nya former för automatisering i produktionen, och i form av arbetslöshet och industrinedläggningar. Det som behövs om dessa perspektiv slår in, är kanske framför allt en internationell arbetarsolidaritet och ömsesidig hjälp till att stärka facklig organisering, facklig kamp och fackliga rättigheter.

Mervärdet skapas av arbetarna i produktionen. All slags profit, antingen den tar formen av vinster på aktiemarknaden, ränteintäkter, grundränta från kontroll med knappa produktionsfaktorer, eller vad det nu kan vara, är avledda former av mervärde som skapas i produktionen. Dessa former av profit lever inte och utvecklar sig inte isolerat från värdeförhållanden och utsugningsförhållandena, som de beskrivs i första bandet av Kapitalet.

I dag bestäms dessa grundläggande förhållanden genom att varuvärdena är internationella och arbetskraftens värde nationellt. Vilka motsättningar detta kommer att ge upphov till och vilken framtid detta system har, har vi ännu inte analyserat. Men det är klart att alla ytliga reformförslag, antingen det är fråga om nya etiska rättesnören, nya former av internationell kontroll eller nya former av nationell styrning, riskerar att krossas till kaffeved när dessa motsättningar utvecklas. Det vill säga: världskapitalismen kommer att utvecklas tills den möter sin baneman, en enhetlig internationell arbetarrörelse.

Harald Minken