Falsk valfrihet

Vissa förortsgymnasier i Stockholm har problem med att få elever. Det gäller i första hand gymnasier i invandrartäta områden, exempelvis Skärholmen och Tensta.

Inför höstterminen 1998 sökte endast ett 80-tal elever till årskurs 1 på Skärholmens gymnasium. Intagningsnämnden i Stockholm beslöt då att inte ta in några elever alls till den årskursen. Tensta gymnasium, som hade 1100 elever 1988, har idag knappt 800. Vad beror dessa problem på? Är skolorna för dåliga?

Svårt att jämföra

För det första är det mycket svårt att jämföra skolor. För vad är det egentligen man ska jämföra? Eftersom skolans uppgift är att bedriva undervisning borde det vara undervisningsresultat som jämförs. Aftonbladet (25/8) genomförde en undersökning med avseende på samtliga svenska gymnasiers medelbetyg. De fyra första platserna belades av friskolor. Tensta gymnasium kom på 103:e plats av 472 med ett medelbetyg på 13,08 (rikets medelbetyg var 12,67).

Men betygssystemet innehåller alltid ett mått av subjektivitet. Välartade och ambitiösa elever med välutbildade föräldrar från medel- och överklass gynnas, speciellt som de undervisas av lärare som själva tillhör medelklassen. En mer rättvis jämförelse uppnås om man studerar resultaten från prov som är lika för alla, till exempel nationella prov och högskoleprov, eller jämför hur stor andel av eleverna i årskurs 3 som går vidare till högskolan. Men denna jämförande statistik är starkt eftersatt inom skolvärlden – i fråga om högskoleprovet finns ingen statistik alls.

Välja och vraka

Aftonbladets undersökning bevisar ingenting i fråga om hur effektivt respektive skola bedriver sin undervisning. Om eleverna på Sigrid Rudebecks Gymnasium i Göteborg, som toppade betygslistan, redan i nian hade det högsta medelbetyget, så har faktiskt ingen utveckling skett. Det är t.o.m. troligt att statistiken över slutbetyg i första hand speglar den ursprungliga elevsammansättningen i årskurs 1 på respektive gymnasium. Till friskolorna söker sig elever från över- och medelklass. Dessutom har frigymnasierna en övervikt av de billiga programmen, dvs. de naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga programmen, vilket säkert drar upp deras medelbetyg. Ytterst få frigymnasier har yrkesprogram. Frigymnasier kan välja och vraka både bland elever och program.

Den gymnasieskola som lyckats bäst med sin undervisning är ju den som bäst lyckats höja den relativa kunskapsnivån hos eleverna. Eller för att konkretisera: Om den genomsnittliga kunskapsnivån hos eleverna på Sigrid Rudebecks Gymnasium var 140 (index 100) när de gick ut från nian i grundskolan, och 140 när de gick ut årskurs 3, så har ingen utveckling alls skett. Den skola som lyckats höja elevernas kunskapsnivå från 100 (i nian) till 130 i årskurs 3 har däremot gjort en fantastisk prestation och borde lyftas fram som efterföljansvärt exempel.

Att välja bort

I och med att närhetsprincipen (eleven går i närmsta skola) inom Stockholms kommun har luckrats upp och antalet friskolor ökat snabbt, så har elevernas möjlighet att välja, eller rättare sagt välja bort, gymnasieskola, ökat. De elever som väljer bort ett förortsgymnasium väljer inte bort undervisningen, eftersom den ännu inte ägt rum ännu. De väljer utifrån rykte, läge och "sällskap".

Det är självklart att innerstadsgymnasierna har en konkurrensfördel redan på grund av läget. Inom tullarna finns de mest välsorterade affärerna, nöjeslivet och merparten av kulturutbudet i Stockholm. Problemet för förortsgymnasierna är alltså inte bara att de ska konkurrera med friskolor utan även med andra kommunala gymnasier, en situation som är helt absurd.

Tensta gymnasiums problem (liksom Skärholmens) är läget och sammansättningen. Gymnasiet ligger i ett invandrartätt område. Stadsdelen Spånga-Tensta hade den 31/12 1997 en invandrarandel på 44,9 procent, Rinkeby 73,7 procent och Kista 41,2 procent. Andelen elever på Tensta gymnasium med minst en svensk förälder varierar mellan 32,8 procent (1997) och 44,2 procent (1996). När elever väljer bort Tensta gymnasium, så väljer de med utgångspunkt i detta läge och denna etniska sammansättning.

Problemets kärna

Problemets kärna är att Sverige haft en stor invandring sedan andra världskriget, först huvudsakligen en arbetskraftsinvandring och fr.o.m. mitten av 70-talet huvudsakligen en flyktinginvandring. Invandrare måste bosätta sig någonstans och de har naturligtvis bosatt sig i de områden i Stockholm, där det är enklast att få bostäder (läs kommunala hyresvärdar). Om tillräckligt många invandrare bosätter sig i ett och samma område, "känner sig" svenskarna inte längre "hemma" utan flyttar. Denna process är inte på något sätt unik för Sverige – den känns igen från USA och andra västeuropeiska länder. Därigenom har det uppstått stadsdelar med invandrarmajoritet.

Det går inte att komma runt det faktum att invandrarna finns här. Då finns det två vägar, antingen understödja integrationen (och indirekt en assimilering) av invandrarna eller låta segregationen öka.

Hyckleri

De etablerade partierna påstår sig vilja bekämpa segregationen i de svenska storstäderna, men tillämpar i själva verket en skolpolitik som förstärker segrationen. Om den nuvarande skolpolitiken – skolpenning, fritt fram för friskolor och konkurrens t.o.m. mellan kommunala skolor – får fortsätta, kommer det att leda till att Sverige får ett ojämlikt utbildningssystem. I den ena ändan friskolor och kommunala skolor i burgna stadsdelar, och i den andra kommunala skolor i fattiga stadsdelar, ofta invandratrtäta, eller i avfolkningsbygder.

I Stockholm har det till och med höjts röster för att de flesta förortsgymnasier borde läggas ner. Men därmed sopar man bara problemen under mattan. Proportionen mellan svenskar och invandrare är 80/20 i Stockholms stad (DN 31/199 1998). Vad är det som säger att samma proportion kommer att upprätthållas på varje enskilt innerstadsgymnasium, om alla invandrartäta gymnasier läggs ner. Slumpen, omständigheterna, kommer att se till att vissa innerstadsgymnasier kommer att bli mer invandrartäta än andra, ja, kanske få en majoritet invandrarelever. Vad ska skolmyndigheterna göra då? Lägga ner dem?

Alla grundskolor inom Tensta gymnasiums upptagningsområde, utom de i Kista (men väl Husby och Akalla) och Spånga har en förkrossande majoritet invandrarelever. I Rinkeby finns det grundskolor som bara har en svensk elev. Dessa borde i så fall också läggas ner, särskilt som språkutvecklingen i åldrarna 7 till 16 är betydligt mer avgörande i fråga om syntax och uttal än den som försiggår från 16 till 19 år. Att lägga ner invandrartäta förortsgymnasier är alltså bara en skenlösning.

Stämpel igen

De invandrartäta förorterna till svenska storstäder brottas med problemstämpeln. Läggs gymnasierna i dessa områden ner, förstärks bilden av problemområde ytterligare och deras status sjunker än mer. Om dessutom skolorna fungerar väl så kommer problemstämpeln att vara helt oförtjänt.

Om dessa förorter någonsin ska upphöra att vara genomgångssationer och i stället stabilisera sig, "sätta sig", så måste den samhälleliga servicen byggas ut i dessa områden. Olika myndigheter och arbetsplatser måste förläggas dit. Den offentliga sektorn regleras med politiska beslut – det privata näringslivet kan under kapitalismen inte tvingas att förlägga sin verksamhet till vissa utvalda områden utan endast lockas dit av vinstintresse eller skattesubventionerade förmåner.

Den nuvarande svenska skolpolitiken är ett symptom på vart Sverige är på väg, mot ett allt mer differentierat klassamhälle.

Per-Åke Lindblom