Är det verkligen meningsfullt?

Nya Arbetartidningen är en kvartalstidskrift med mycken liten upplaga, under 200 exemplar. Den har existerat i 18 år. Är det verkligen meningsfullt att ge ut en tidning, som når så få? Varför inte lika gärna lägga ner den?

Ett krav som man måste ställa på en tidning, är att den är unik. Ett annat är att den måste svara mot ett behov – å andra sidan kan behov naturligtvis skapas. Jag anser att NAT är unik, eftersom den utgår från en revolutionär plattform. I den målsättning, som antogs på det konstituerande mötet den 16/5 1993, heter det att " 1d)Arbetartidningen strävar efter att ge ett revolutionärt perspektiv på den dagliga kampen och propagera för ett socialistiskt Sverige. Vår hållning till den socialistiska visionen är dock öppen och fördomsfri med tanke på den historiska utvecklingen i de s.k. socialistiska staterna. e) Arbetartidningen strävar efter att bidra till enandet av alla revolutionära krafter i Sverige.". Det framgår också att NAT varken är ett partiorgan eller ser sig som ensam hävstång i kampen för bildandet av ett nytt revolutionärt kommunistiskt parti.

Med "revolutionär" plattform menar jag föreställningen att arbetarklassen måste vara beredd att använda våld för att störta monopolborgerskapet och dess stat, för att upphäva den gamla ordningen. Arbetarklassen måste upprätta sitt eget herravälde, sin egen stat. Denna definition av "revolutionär" utesluter direkt vänsterpartiet, avläggare till det gamla sovjettrogna apk som Rolf Hagels SKP liksom Norrskensflamman. Återstår KPML( r), Socialistiska partiet, Rättvisepartiet Socialisterna(Offensiv) och Clarté.

Både Socialistiska partiet och Rättvisepartiet (Offensiv) är trotskistiska organisationer. De må kalla sig revolutionära organisationer, men har försvurit sig åt en dogmatisk ideologi, som i själva verket är vänsterreformistisk. Socialistiska partiet är en klassisk trotskistisk organisation, som utgår från övergångsprogrammet, som aldrig någonsin lett till revolution. Den trotskistiska rörelsen representerar det permanenta misslyckandet. Rättvisepartiet (Offensiv) skiljer sig från Socialistiska partiet såtillvida att det har ett "entristiskt" förflutet. Det uppstod som en fraktion, som verkade inom SSU och det socialdemokratiska partiet. Numera står Rättvisepartiet (Offensiv) på egna ben, men bedriver en fullständigt perspektivlös dagskamp. Rörelsen är allt, men målet är intet. Rättvisepartiets medlemmar kommer med jämna mellanrum att märka att de stångar huvudena blodiga mot väggen. Till Socialistiska partiets och Internationalens fördel kan sägas att mycket i deras anti-kapitalistiska analys är bra. Rättvisepartiet har också lyckats bra med att värva och aktivera ungdomar.

KPML( r) står också i ord för en revolutionär politik, men i praktiken har organisationen alltid pendlat mellan extrem vänster- och högeropportunism. KPML( r):s främsta funktion på 70-talet bestod i att splittra den marxist-leninistiska rörelsen och angripa KFML/SKP från "vänster". På 80-talet gjorde organisationen en högergir, vilket bl.a. tog sig uttryck i att den indirekt stödde en socialdemokratisk regering i flera val och Breszjnevs Sovjet. KPML ( r) har aldrig systematiskt gjort upp med sitt förflutna. I dag tycks KPML( r) vara berett att både arbeta inom fackföreningarna och att samarbeta med andra organisationer, en politik, som tidigare stämplats som högeropportunism. Var finns självkritiken?

Clarté företräder i praktiken en revolutionär inriktning, men har inte någon programmatisk förpliktelse att bidra till uppbygget av ett nytt revolutionärt kommunistiskt parti.

En revolutionär tidning – och organisation – måste dessutom ha en korrekt analys av orsakerna till urartningen av de s.k. socialistiska staterna. Utan en sådan analys är det omöjligt att utarbeta en trovärdig vision av målet, socialismen. En organisation, som till exempel inte förstår varför det gick snett i Sovjetunionen, saknar varje tillstymmelse till trovärdighet i fråga om den socialistiska målsättningen

Det nuvarande SKP (f.d. apk) ansåg att Sovjetunionen var socialistiskt ända till den formella upplösningen och upprätthåller idag förbindelser med det kvarvarande partiet, som leds av Zuganov. Dessutom har SKP upprättat förbindelser med Kinas Kommunistiska Parti och förmodligen även med Nordkoreas kommunistparti. Vänsterpartiet (och därmed även Norrskensflamman, som idag står nära Vänsterpartiet) ansåg att Sovjetunionen visserligen var behäftat med en rad brister men att det likafullt var socialistiskt. KPML ( r) försvarade Stalins Sovjet och Sovjetunionen under Brezjnev.

Med socialism menas att proletariet har upprättat sitt eget klassherravälde och att de viktigaste produktionsmedlen har övergått i gemensam ägo. Det parti, som företräder proletariatet, måste regera med proletariets frivilliga stöd – inte upprätta en ställföreträdande diktatur. Det som hände i Sovjetunionen, var att det redan från slutet av 20-talet växte fram ett nytt borgerskap, en nomenklatura, som var omöjlig att avsätta med fredliga medel, och som tillskansade sig en oproportionerlig del av den sociala merprodukten. Formellt var alla produktionsmedel statliga eller kooperativa, men nomenklaturan bestämde helt på eget bevåg hur mycket den respektive de arbetande klasserna skulle ha av den gemensamma kakan. Reellt var detta statskapitalism.

Trotskisterna (läs Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna idag) är i mångt eniga med denna analys, men problemet var att de aldrig drog konsekvenserna av den. De fortsatte att hävda att Sovjetunionen var en degenerad arbetarstat och motsatte sig också karakteristiken av Sovjet som socialimperialistisk stat fr.o.m. 70-talet. I själva verket har trotskisterna haft en vacklande hållning till Sovjetunionen. När KKP och AAP initierade den stora polemiken mot SUKP och Sovjetunionen på 60-talet, ställde sig trotskisterna i realiteten neutrala i konflikten. Den kinesiska och albanska kritiken mot den sovjetiska statskapitalismen och mot den moderna revisionismen var i grunden korrekt. Den innehöll naturligtvis också felaktigheter, som till exempel det onödiga försvaret av Stalin (som vi i KFML/SKP sedan okritiskt övertog).

Eftersom både AT-redaktionen och Clartéredaktionen utgår från den maoistiska rörelsen, KFML/SKP, har vi förmodligen i princip samma analys av Sovjetunionen och dess undergång. Det är också möjligt att vi har samma analys av Kina och Albanien. SKP(m-l)/SKA, som initierade Arbetartidningen 1980, var en av de marxist-leninistiska organisationer i världen som tidigast distanserade sig från både AAP och KKP. När SKP(m-l) bildades hade vi redan tagit ställning mot AAP och börjat inleda en intern kritik av KKP, som senare fördes ut offentligt. Man kan t.o.m. säga att vi aldrig accepterade Deng Hsiao-ping, som hos oss aldrig någonsin omnämnts i positiva ordalag.

Trots den stora polemiken upprepade både KKP och AAP de misstag som gjordes i Sovjetunionen. Både Kina och Albanien var visserligen mer egalitära samhällen än Sovjet, men i grund och botten var den proletära diktaturen enbart ställföreträdande. Det fanns en nomenklatura i båda länderna – den enda skillnaden gentemot Sovjet var att nomenklaturans privilegier inte var lika iögonfallande och att klasskillnaderna mellan de arbetande massorna och nomenklaturan inte var lika stora som i Sovjet. Det betyder också att Mao Zedongs insatser fr. a. låg på det teoretiska planet, exempelvis tesen att klasskampen fortsätter under socialismen och att det hela tiden finns risk för att det uppstår ett nytt borgerskap. Själv var han oförmögen att i praktiken förhindra att det uppstod ett nytt statsborgerskap i Kina, framför allt på grund av att KKP under hans ledning inte förstod vikten av att söka de arbetande massornas frivilliga stöd. En socialistisk stat måste per definition vara demokratisk, eljest kommer den att urarta eller försvinna. Det albanska arbetarpartiet (AAP), som var mer repressivt än det kinesiska, och som överskattade sin förmåga att klara ekonomin utan stöd från Kina, sköljdes t.o.m. bort då revisionistpartierna i Sovjet och Östeuropa förlorade statsmakten.

Det finns alltså inga socialistiska stater idag. Om socialismen ska kunna ersätta kapitalismen som samhällssystem, krävs att de rörelser, som bär upp den revolutionära ideologin, fullt ut drar lärdom av de historiska misstagen. En viktig anledning till att socialismen också degenererade i Kina, var att kommunistpartiets maktmonopol stadfästes både i teorin (författningen) och i praktiken.

Arbetartidningen är unik såtillvida att den företräder en revolutionär ideologi, som samtidigt innebär en skoningslös uppgörelse med misstag som begåtts i socialismens namn.

Idag finns det bara ett kapitalististiskt system (statskapitalismen är bara en variant) i världen. Men pendeln kommer att svänga tillbaka, eftersom kapitalismen förutsätter exploatering, vilket ofelbart leder till klasskillnader, social orättvisa och misshushållning av resurser. Efter "kommunismens" fall, dvs statskapitalismen, i Sovjet och Östeuropa 1989 – 1990, inledde det internationella finanskapitalet en politisk, ekonomisk och ideologisk offensiv, som ytterst syftade till att stärka samma finanskapitals maktställning. Detta har lyckats, men samtidigt undergräver det sin egen maktställning, eftersom kapitalismens inneboende klassmotsättningar samtidigt har ökat. Trots "kommunismens" fall har den globala kapitalismen inte lyckats lösa ett enda av sina grundläggande problem – tvärtom kommer de finansiella kriserna allt oftare, eftersom systemet är mera sårbart än någonsin.

Vår uppgift, Arbetartidningens uppgift, är som den gamle mannen, som försökte gräva bort ett berg. Även om vi inte själva kommer att lyckas, kommer andra att ta vid där vi slutade. Vår uppgift är att fortsätta gräva – desto lättare blir det för våra efterföljare att fortsätta att gräva. Kanske kan de lära sig ett och annat från oss.

Vad spelar det då för roll att vi är få, att vi inte har så många läsare? Det skulle naturligtvis vara bekvämt att slippa gräva, men så länge man är övertygad om att socialismen är nödvändig måste man fortsätta att gräva.

Per-Åke Lindblom