Nya fiender med gammal historia

Då Mengistu-regimen nedkämpades i maj 1991 slogs stora reguljära avdelningar av den eritreanska frigörelsefronten EPLF tillsammans med EPRDF, den front som dagens makthavare i Addis Abeba tillhörde.

Det nära samarbetet stod sig i fullt samförstånd om att Eritrea hade rätt att lösgöra sig och upprätta en oavhängig stat. Det stadfästes genom en FN- och OAU-övervakad folkomröstning 1993, två år efter den fysiska frigöringen. Två år som skulle ge den nya regeringen i Addis Abeba möjlighet att befästa sig utan att den inflammerade Eritrea-frågan omedelbart hamnade på dagordningen.

Den nya regimen kom nämligen från norr, från Tigray där Tigray People´s Liberation Front (TPLF) först hade slagits för lösgöring. Detta ledde under en tid till motsättningar med EPLF, som menade att TPLF skulle inrikta sig på att ta makten i Addis Abeba, inte minst utifrån Eritreas eget behov av att inte bara vinna kriget, utan också att vinna freden genom ett regimskifte i Addis Abeba. I början av 1990 hade den linjen beslutats, och EPLF överförde styrkor till den etiopiska fronten. EPLF stod också bakom den oromiska storoffensiven i väst, men OLF var för militärt svagt för att kunna hålla de framskjutna frontlinjerna så nära Addis Abeba utan slogs snabbt tillbaka. OLF blev emellertid med på fälttåget in i Addis Abeba då EPRDF intog huvudstaden.

I Addis Abeba möttes emellertid TPLF av misstro från den dominerande folkgruppen under kejsar Haile Selassie och Mengistu Haile Mariam, amharerna, som vakade över sina privilegier och om den abessinska föreställningen om ett odelat Etiopien, inte bara upp till det urkristna Asmara i norr på den etiopiska högslätten, utan ända ned till det muslimiska Röda Havet. EPRDF var beroende av den statsapparat som kejsaren och Mengistu-regimen hade byggt upp, och för att överleva i Addis Abeba har onekligen TPLF-ledningen med statsminister Zenawi i spetsen nödgats främja Etiopiens intressen som stat, med de historiska belastningar det innebär. Zenawi har varit känslig för anklagelser om eftergivenhet gentemot Eritrea och om att ta order från Eritreas president Afeworki.

Och Etiopiens intressen är inte nödvändigtvis Eritreas intressen, eller omvänt, som det täta förhållandet och nära vänskapen skulle kunna leda en att tro. Eritrea har i sin ekonomiska politik helt klart inriktat sig på att bli regionens handelskammare, ofta omtalat som Israel på Afrikas Horn. Liknelsen syftar såväl på de täta förbindelserna mellan Asmara och Tel Aviv som på en ofta djupt känd uppfattning av eritreaner som arroganta mot sina grannar. Det sitter eritreaner på centrala platser inom näringsliv och statsförvaltning i Addis Abeba, och de utgör en elit som kan liknas vid kineserna i Indonesien.

I det gamla Abessinien, innan Etiopien samlades till en modern stat under kejsar Menelik på 1890-talet, stod kampen mellan Tigray, Shoa, det amhariska kärnområdet runt Addis Abeba och småkungarna i Gondar och Gojjam i nordväst. I Shoa-riket uppfattades allt land fram till Röda Havet som etiopiskt; i Tigray var föreställningen knuten till de koptiska kärnområdena på högslätten.

Eritrea blev italiensk koloni samtidigt med att Menelik bildade den nya etiopiska staten och försvarade den mot vidare italiensk framryckning mot Tigray. Landets nationella förankring knöts till Rödahavshandeln och förhållandet mellan Asmara och Tigray sågs som det mellan stad och land. Den amhariska oppositionen i Addis Abeba har hävdat att den nya regionala indelningen av landet är första steget på Zenawis planer om att bryta lös Tigray från Etiopien och gå i federation med Eritrea. Det är en misstanke som har starka rötter i Shoa-rikets föreställningar om Abessinien-Etiopien och som har en viss förankring i det historiska Tigray, men som överhuvudtaget inte vinner genklang i Eritrea.

Historien kan snabbt och brutalt ha kommit ikapp Etiopien och Eritrea efter ett knappt decennium med åtskild samexistens.

Peter M Johansen