Den Stora Avregleringen

Det var moderaterna som i början av 80-talet krävde liberalisering av penningpolitiken. För moderaterna var avregleringarna ett sätt att bädda för de nyliberala idéer och krav som partiet stod för.

Målet var enligt radiojournalisten Björn Elmbrandt i boken Så föll den svenska modellen:

"Tog man bort kreditregleringen, berövade man också regering och riksdag ett viktigt konjunkturpolitiskt instrument. Avskaffade man begränsningarna på kreditområdet blev det svårt att ha kvar valutaregleringen, och togs även denna bort, försvagades möjligheterna för Sverige att driva en egen ekonomisk politik. Pressen på att anpassa oss efter den europeiska modellen skulle bli större, modellen som hävdade att det var viktigare att hålla inflationen nere än arbetslösheten."

Så planerade alltså moderaterna. Men det var socialdemokraterna som genomförde den moderata visionen.

Kapitalmarknadsutredningen var klar i början av 80-talet. Erik Åsbrink deltog aktivt i den. Den förordade att man skulle avveckla, eftersom regleringarna var ineffektiva och ledde till snedvridningar i kapitalflödena.

1985 tillträdde Erik Åsbrink som ordförande i riksbanksfullmäktige. Den 21 november slopades med omedelbar verkan utlåningstaket för banker, bostadsinstitut och finansbolag. Det var det här som bankfolk senare kom att kalla för "novemberrevolutionen" och som innebar att kreditregleringen nästan helt försvann. Därefter skedde en successiv valutaavreglering fram till 1989.

Avregleringen av kapitalmarknaderna, som skedde i smyg och som anpassning till EU, var ingen formsak eller teknikalitet, som det påstås av dess tillskyndare, utan fick ett mycket stort genomslag för valuta- och kreditströmmarna och ledde till lysande tider för spekulanterna.

Valutaregleringens avskaffande underlättade den omfattande kapitalflykt som skedde under 80-talets sista år. Miljarderna flödade ut ur landet. Från mitten av 80-talet ökade företagens direktinvesteringar i utlandet från cirka 10 miljarder per år till svindlande 90 miljarder år 1990.

Kreditregleringens avskaffande underlättade kasinoekonomi och spekulation, inte minst vad gäller fastigheter i slutet av 80-talet. Bankernas i stort sett obegränsade möjligheter att låna ut pengar förstärkte haussen och skapade den bankkris med ett flertal bankkrascher som skattebetalarna senare fick betala via den statliga "bankakuten"..

Avskaffandet av kreditrestriktionerna och valutaregleringen gjorde den svenska ekonomiska politiken mer beroende av den internationella penningmarknaden, och möjligheten att välja ekonomisk politik kringskars.

"Socialdemokraterna band ris åt egen rygg", skriver Affärsvärlden (nr 50-52 -94), "eftersom det efteråt blivit omöjligt att driva den traditionella socialdemokratiska politiken."

Avregleringen av kapitalmarknaderna hade ett direkt samband med anpassningen till EU:s regelverk. I juni 1988 antogs EU:s kapitalliberaliseringsdirektiv. Medlemsstaterna skulle senast den 1 juli 1990 ha avskaffat återstående restriktioner för kapitalets fria rörlighet över gränserna.

Gösta Torstensson