68-vänstern – medvetenhet eller modefluga?

1968 – revoltens år. Vi demonstrerade och organiserade. Ett engagemang för jordens förtryckta tycktes vara en självklarhet. Men trots korstågsandan och de röda fanornas fladdrande i vårsolen så måste väl även då ensamhet och osäkerhet ha funnits? Vad banade väg för engagemanget? Låt oss höra vad FNL-veteranen, konstnären och hon som då var i min ålder har att säga.

Regelbundna amerikanska bombanfall i Nordvietnam inleddes i februari 1965. Vid årets slut fanns 200 000 amerikanska soldater i Sydvietnam. Protesterna mot kriget tog sina första stapplande steg i Sverige, framför allt genom polisgripandet av de första vietnamdemonstranterna på Hötorget den 14 juli 1965.

Åtta ungdomar med plakat och flygblad hade ställt sig i var sitt hörn av torget. Polisen kom förbi och trots sitt tillstånd tvingades en efter en av demonstranterna att ta ner plakaten. Sist kom turen till antikärnvapenaktivisten Sköld Peter Matthis. Efter att ha vägrat lyda fick han stryk och arresterades framför en fotograf från Stockholms-Tidningen. Domen blev böter.

Drygt 30 år senare sitter han framför mig i sin lägenhet på Söder. Han har politiska erfarenheter jag ofta drömt om att få uppleva. Över en kopp te berättar den gamle marxisten om den då gryende svenska FNL-rörelsens landvinningar, som kunde förverkligas först efter en lång tid av ebb.

- Vid denna tidpunkt – början, mitten av 60-talet – fanns det ett väldigt litet intresse för utrikespolitiska frågor. Demonstrationer mot apartheid förekom, men det var aldrig med mycket folk. Det var svårt i början. Svenska FNL:s embryo var en liten studiegrupp i Stockholm med starka band till kulturföreningen Clarté som bestod av ett tjugotal ungdomar. Denna grupp, som Sköld Peter var aktiv i, marscherade bland annat till amerikanska ambassaden och uttryckte oro för läget i Sydostasien.

- Polisen var mycket hård mot oss. Vi blev färre och färre. För att bryta detta dödläget sa jag: vi ändrar demonstrationstaktik. Vi kan inte ha en liten löjlig grupp som går mot ambassaden då och då – endast polisen ser oss. Istället försökte vi då vara där folk är – Hötorget.

Sagt och gjort.

Gripandet på Hötorget 1965 satte punkt för tidigare, mer ineffektiva arbetsmetoder och den folkliga "trötthet" som Sköld Peter pratar om.

- Det var när vi gick ut på gator och torg som det kom folk till oss. Människor som var trötta på det politiska etablissemanget och storskaligheten. De såg att här kanske det fanns hopp. I spåren av vietnamrörelsen kom andra rörelser – kvinnorörelsen, byalagsrörelsen, miljörörelsen – som använde sig av samma arbetsstil: lämna etablissemanget, gå till folk direkt, hämta idéer och kraft från vanligt folk.

På så sätt var Sköld Peters idé vägledande för senare rörelser. Man kan fråga sig hur 68-vänstern skulle sett ut om den svenska FNL-rörelsen under ledning av Sköld Peter inte hade fungerat som inkörsport. Kan man tala om FNL-rörelsen som en folkrörelse?

- Alla dessa fronter och kommittéer som växte fram, tillsammans kan man säga att det var något av en ny folkrörelse. Intressant var det hela därför att här mobiliserade man folk, fick dem att tro att vad du och jag tycker, det betyder något i alla fall.

Som framtida kampmedel talar Sköld Peter för enhetsfronten (på vilket svenska FNL var ett gediget exempel) – att ena så många som möjligt kring en speciell fråga. Teoretiskt innebär detta att en moderat och en kommunist kan gå hand i hand.

- Det är alltid enhetsfrontsfrågor som är den drivande motorn i revolutionära vänsterrörelser. Tappar man kontakten med massan av folk blir man en betydelselös liten sekt. Och just att Vietnam var en såpass konkret fråga bidrog också till uppslutningen.

Den första svenska FNL-gruppen bildades i Stockholm i september 1965. Lokalavdelningar växte fram över hela landet, och USA:s ökade terror mot civilbefolkningen i Vietnam – giftgas, växtdödande medel och napalm togs snart i bruk – bidrog till FNL:s växande styrka och en större plats i pressen. Protester mot vietnamkriget, både vilda och tama, är en av de många pusselbitarna som ger oss bilden av 60-talet. I Sverige blev förutom diverse äggkastningar och flaggbränder demonstrationen i Stockholm den 20 december 1967 – då beriden polis gick lös på demonstranter med piskor och batonger – uppmärksammad.

Följande år, 1968, är 60-talsvänstern koncentrerad. Upprorsandan övergick i handling i flera europeiska huvudstäder. Främst tänker jag på Paris. Den franska studentvänsterns protester mot beslutet att stänga Sorbonneuniversitetet ledde till våldsamma gatustrider och senare till en lamslående generalstrejk. I de heta striderna mellan polisen och studenterna stod landet på randen till revolution, och majrevoltens efterverkningar nådde även bl.a. Stockholm, där studenterna i protest mot universitetsreformen UKAS ockuperade sitt kårhus.

Närmare går jag inte in på dessa revolutionära tilldragelser. Jag vill däremot peka på den psykologiska dimensionen av det hela. 30 år har nu förflutit sedan barrikader byggdes i centrala Paris. Det måste ha varit underbart att vaja den röda fanan dessa vårdagar 1968! Särskilt då man knappast var ensam.

Konformistiskt eller ej – 60-talskulturen tänjde på gränserna. De nya arbetsmetoderna, teknologin, världshändelserna och inte minst popmusiken var inte bara förutsättningarna för en ny stil, utan även för en politisk medvetenhet.

Den konstnärliga revolten gav alltså kraft åt en politisk revolt. När jag ser mig omkring efter en människa med känsla för konsten, finner jag Leif Nylén. En ruggig dag i januari knackar jag på hans dörr i Bergshamra. Sedan det tidiga 60-talet har han arbetat som poet, musiker, redaktör, kritiker m.m. och med ett ständigt intresse för ungdomens kulturella yttringar, ofta i stockholmsmiljöer. Numera är han journalist på DN.

- Jag har nu blivit för gammal för att veta vidare mycket om ungdomen idag. Det slutade för min del med att jag skrev om graffitti. Nu finns det ju en enorm mängd litteratur om ungdomskulturen. Den är jag inte alls insatt i.

Många känner hans namn genom "Staten och kapitalet", sången som jämte "Internationalen" kanske bäst kännetecknar 70-talsvänstern. Leif skrev den för proggbandet Blå Tåget, där han var trummis. Blå Tåget är mer än vanlig progg – den samling konstnärer som utgör gruppen försåg den med allt från gamla hederliga kampsånger som ovannämnda "Staten och kapitalet" och "Glassfabriken", till mer känsliga stycken som "Konsten, fru Ramona" och "Nya vantarna". Just denna blödighet möttes med kritik från den mer etablerade vänstern. Där gillade man inte heller ironin och det krångliga språk som Blå Tåget använde.

I mitten av 60-talet, innan Blå Tåget bildades, rycktes den redan fullvuxne Leif och hans kamrater med av den framväxande och alltmer uppmärksammade popkulturen. Han hävdar att en rörelse som DFFG (De förenade FNL-grupperna, svenska FNL:s paraplyorganisation) hade varit otänkbar utan popmusikens framfart och att det i hela 60-talets kulturella klimat låg ett uppror.

- Vi var närmast avundsjuka på den livskraft och gemenskap som vi upplevde fanns i den nya popkulturen. Där var den nya konsten! Våra idéer om nya media och om multimedia realiserades här. Här fanns förändringsviljan, här fanns drömmen.

Hans intryck påminner om det nya klimat som Sköld Peter pratar om. Så både FNL-veteranen och konstnären upplevde det samma ur olika perspektiv: 60-talskulturen som platsen för det nya, det originella, det som kom att bestå. Ur en mer psykologisk synvinkel, vad var det som drog folk till att organisera sig? Var det en medvetenhet eller en modefluga?

- Bägge delarna. Först var det ju ett kunskapslyft, världen växte, och plötsligt började man fatta saker. Men sedan finns det ju en sorts konformism i alla stora rörelser, denna längtan att höra till. Men det är ju ändå ett ställningstagande, det är inte enbart av ondo.

Vänstern skapade trots allt förutsättningar?

- Ja. För mig var det en upplevelse att få vara med om det kulturpolitiska basarbetet. Det gick inte bara ut på att man stod på scen som någon stjärna, utan att man fick vara med och bygga upp det från grunden – skapa organisationer, bära stolar, affischera. Detta var för mig alldeles nytt.

Det konkreta engagemanget för en bättre värld lockade många, det vill jag tro. En av dem är Ylva Mårtens, som under 60- och 70-talen var aktiv medlem i organisationer som Vänsterns ungdomsförbund (VUF), Marxist-leninistiska kampförbundet (MLK), studentorganisationen Clarté och maoistiska Sveriges kommunistiska parti (SKP) och skrev i tidningar som Clarté och Rödluvan. I dag jobbar hon som producent på Sveriges Radio. På frågan om vänsteruppsvingets orsaker kan hon bara tala från sin egen synpunkt, men tror att den gäller för många:

- För mig var det ingen modefluga, i så fall hade jag ju kunnat hoppa på vilket mode som helst. Vi hade det bra på den här tiden – vi fick utbildning, det svenska välståndet växte – och när vi då började se oss om i världen märkte vi att alla inte hade det så bra. Då ställde vi frågan: varför har de det så dåligt i Tredje världen och vi det så bra?

Hennes funderingar kring detta formulerade hon i sin studentuppsats som handlade om Göran Palms bok "En orättvis betraktelse".

- Jag har läst uppsatsen i efterhand och märkte då att den var skriven från djupet av mitt hjärta. Det var så när man var ung.

Ylva växte upp på Lidingö utanför Stockholm. Hennes föräldrar var folkpartister och hon gick gymnasiet på "ganska snobbiga" Whitlockska samskolan. När hon tog studenten 1968 trotsade hon normen och tog på sig röda lackskor.

- Oförargligt kan man tycka, men mina klasskamrater tyckte det var oförskämt. Jag gjorde det för att visa att jag ville vara något mer än den där vita studentskan.

Första erfarenheten av socialistiskt föreningsliv fick hon redan på skolan där hon stod i utkanten av en liten osammanhängande vänsterklubb. Berörde världshändelserna 1968 dig något vidare?

- Jag minns hur polis och militär gick hårt fram mot studenterna i Paris. Att studenterna senare allierade sig med arbetarna tyckte jag var vackert. Det kan jag tycka fortfarande. Men Kina var nog det som främst drog mig till den revolutionära vänstern. Där fanns lösningen på Tredje världens problem, tyckte jag.

Ylva – liksom många andra – uppskattade de konkreta solidaritetshandlingarna. Denna vänsterns gör-det-själv-anda, som både Sköld Peter och Leif talar om, innebar att man istället för att vänta på ett godkännande uppifrån tog saken i egna händer och således gjorde nytta. Ylva säger:

- En av de roligaste grejerna – och då jag verkligen kände att jag gjorde nytta – var i samband med gruvstrejken 1969. Då var jag uppe tidigt om morgnarna och skramlade på Centralen. Och bara det att skramla med bössor, den där konkreta solidaritetshandlingen – det är jättehärligt!

Jag kan bara instämma och minnas de gånger jag stått på Drottninggatan och huttrat med Amnestybössan i handen.

När freden i Vietnam kom 1975 och Nord- och Sydvietnam enades till en kommunistisk stat fanns det inte längre mycket att göra för den svenska FNL-rörelsen. Luften gick på många sätt ur extremvänsterns olika partier, som med åren splittrades och löstes upp. Och ett lågt politiskt engagemang bland ungdomen tycks sedan dess ha hållt sin raka kurs ända fram till idag.

Men FNL i Sverige gjorde nytta. Med sina nya arbetsmetoder fick Sköld Peter & Co. hela svenska maktetablissemanget att gunga. Det som avfärdades som extremistisk propaganda 1965 var tio år senare orden från många etablerade politiker, som t.ex. Olof Palme.

Visst finns det något lockande i kamporganisationer. Och man vill göra så mycket. Stå framför massorna och slå med näven medan man förkunnar sina sanningar. Haffas av polisen och stuvas in i piketen framför TV-kamerorna. Ensam fast ändå inte. Som Jesus på korset.

Eller helt enkelt stå där med bössan. Man gör ju vad man kan. Alla som drogs med -68 kan inte varit målmedvetna revolutionärer, men nog, som Ylva säger, människor som helt enkelt blev upprörda av en orättvis världsordning.

Men det ligger också något farligt i massrörelser. Jag brukar likna det vid ett torg där en folkmassa på 10 000 står och stämmer upp till "Internationalen". Att stå där måste vara härligt! Men samtidigt farligt, för hur mycket betyder ditt eget tänkande när tusentalet omkring får dig att känna dig osårbar, stark, frälst? Du slukas upp av folkhavet och din själ ryker. Jag prövar hypotesen på mina intervjuoffer.

- Den motsättningen är mycket viktig, säger Sköld Peter. Man fick inte visa sig tveksam på den här tiden. Och visst känner sig folk starka i en tiotusenhövdad skara. Men när man sedan är ensam igen känner man sig svag. Precis som alla hade man problem på den tiden.

- Det konstiga med den organiserade svenska vänstern var att man istället för friare och mer självständiga alternativ alltid sökte förlagor, det kunde vara Stalins Sovjet eller Maos Kina, säger Leif Nylén.

- Samtidigt som jag rös av välbehag när vi var många borde det ha funnits ett kritiskt tänkande, tycker Ylva Mårtens. Konformismen är alltid farlig. Men gemenskapen inom vänstern var som en familj för mig. Man hade kompisar över hela landet. Vi var frälsta!

Att stå ensam är förenat med känsla av vanmakt. Du kan inte göra något. Men ansvaret är ens eget och ryggraden rak. Hur ska vi som vill förändra världen då möta 2000-talet?

- Vi måste diskutera oss fram till lösningar. Inga ungdomsförbund, utan organisationer där alla generationer möts. Och aldrig bestämma över huvudet på folk, tror Ylva.

Politiska medvetenhetens och modets samexistens hör även till dagsläget. De s.k. militanta veganerna syns sällan ute på sina aktioner utan en väl markerad klädstil. Anarkismens inringade A saluförs av klädföretag. Jag får för mig att allt var så mycket ädlare -68. Även om fyllefesterna, konformismen och vanmakten visst måste ha funnits då också.

Det lockande i att stå på barrikaderna med knutet näve kommer man inte ifrån. Vad hade Che varit utan sitt utseende? I alla fall inte trycket på otaliga t-shirts. Man måste också lägga någon tyngd i sina handlingar och inte utföra dem bara för syns skull.

1968-1998, en hel del har hänt. Vi vill väl alla förändra världen. Som 18-åring i 1990-talets Sverige måste jag göra min del av kampen, inte som en förstasida eller ett skivomslag utan som en handling av solidaritet och människokärlek.

Lars Augustsson