USA:s globala ledarskap

Vilka var motiven bakom Gulfkriget, och vilka politiska konsekvenser har de för USA:s krigsaktivistiska linje idag?

Operation Ökenstorm är begravd i sanden; Operation Ökenåska finns på förberedelsestadiet. Att rädda Saddam Hussein är inte det första målet, säger USA:s vice utrikesminister Strobe Talbott, en central man i utformningen av USA:s politik i regionen, som inkluderar Kaukasus och området kring Kaspiska havet. Talbott är kanske inte själv medveten om detta, men han låter som ett eko av Gulfkrigets president George Bush. Ett av USA:s omedelbara diktat gentemot FN:s säkerhetsråd var just att Saddam Hussein inte skulle ut från invasionen av Kuwait med äran i behåll. Inga förhandlingar, inga kompromisser, inga sammankopplingar med andra konflikter i området, ingen "ansiktslyftning" för Saddam Hussein, den perfekte fienden.

Invasionen av Kuwait den 2 augusti 1990 blev den direkta orsaken till en ström av FN-resolutioner som kastade skulden på Irak och som slutade med USA:s krigståg. Irak annekterade Kuwait som sin provins för att återigen markera att Bagdad egentligen aldrig har accepterat att britterna avskilde den oljerika biten i öknen och gav den åt shejkfamiljen al-Sabah för att säkra sina intressen i Persiska viken.

Irak ställde krav på Kuwait, då britterna så sent som 1961 lämnade landet. Britterna sände styrkor för att skydda Kuwait Oil Company, och i oktober 1963 tvingades Irak mycket motvilligt att erkänna Kuwait.

Varför invaderades Kuwait?

Den bakomliggande konflikten gällde olja och oljepolitik, eller "vår livstil", som president Bush så oförblommerat uttryckte det. Gulfstaterna hade medvetet hållit oljepriserna låga. Detta var i enlighet med såväl amerikanska konsumentintressen som med Gulfstaternas oljepolitiska relationer till USA vid en tidpunkt, då oljeintäkterna ännu strömmade fritt till shejkernas palats och beduintält.

Andra länder i OPEC, som Irak, Iran och Indonesien, har velat stabilisera oljepriserna på en högre nivå för att kunna portionera ut sina olje- och gasreserver på längre sikt. Detta till skillnad mot Saudi-Arbaien, som med sina enorma kartlagda reserver kan tillåta sig att pumpa hårdare till ett lägre pris.

Det var därför en hård dragkamp om kvoter i OPEC strax efter kriget mellan Irak och Iran (1980-1988), eftersom båda länderna var i stort behov av valutaintäkter för att reparera sina krigsskador. I kriget slogs Irak också enligt egen utsago för sina arabiska bröder mot perserna och mot hotet om en spridning av den islamiska revolutionen från Teheran.

Under kriget lät därför Irak Kuwait pumpa olja från den irakiska delen av det stora Rumalaihfältet, som ligger vid den omstridda gränsen mellan de två länderna, för att inte ge Iran någon förevändning att bomba fältet. Efter kriget gick Kuwait i spetsen för att kräva återbetalning av den skuld som Irak hade ådragit sig under kriget mot Iran. Vidare genomförde Gulfstaterna, återigen med Kuwait och Emiraten i spetsen, klara brott mot sina produktionskvoter – samma dag som vapenvilan mellan Iran och Irak trädde i kraft.

Irak uppfattade detta som ett medvetet ekonomiskt sabotage från de pro-västliga Gulfstaternas sida och krävde att krigslån för 30 miljarder dollar skulle avskrivas av de störtrika shejkdömena. OPEC-mötet i juli slutade med rabalder. Irak började då skramla med vapen och rullade fram sitt pansar. Avsikten var att pressa Kuwait att ändra politik, både med avseende på skuldåterbetalningen, som Bagdad såg som ett svek, efter att ha slagits för arabernas räkning mot Iran, och med avseende på politiken.

Hur ställde sig USA till konflikten?

Gulfkriget startade inte med Iraks invasion av Kuwait, utan samma dag som vapenvila slöts mellan Irak och Iran, nämligen den 8 augusti 1988. Det finns starka skäl för detta påstående, bland annat de som hör ihop med oljepolitiken. Det låg i USA:s intresse att stödja Gulfstaternas linje i OPEC, och USA uppmuntrade direkt ledningen i Kuwait att inte bara stå på sig i fråga om sina krav utan också att knyta ihop tvisten om Rumalaihfältet med de olösta gränsfrågorna med Irak. Detta rörde omedelbart vid djupgående historiska motsättningar och gav konflikten en mer oförsonlig och "ideologisk" karaktär.

Väst understödde Iraks krig mot Iran för att kväva den islamiska revolutionen och återge USA och Storbritannien deras politiska och ekonomiska stödjepunkter i landet. Men kriget gick inte som planerat, och Västs målsättningar fastnade på frontlinjerna. Efter kriget stod Irak där med en stor konventionell styrka, sett i ett regionalt perspektiv. Varken Kuwait, Saudi-Arabien, Emiraten eller någon av Gulfstaterna, eller ens alla tillsammans, kunde mäta sig med Iraks här med dess välutrustade pansardivisioner.

Långt viktigare – utifrån USA:s värderingar av regionala stormakter i utformningen av "den nya världsordning" som Reagan/Bush-administrationen arbetat på sedan 1987 – var Iraks position i maktbalansen i Mellanöstern, det vill säga i förhållande till Israel. Efter sexdagarskriget 1967 och oktoberkriget 1973 hade Israel uppnått en sådan styrka att landet utan tvivel kunde slå tillbaka ett samlat arabiskt angrepp.

Israel har fortfarande monopol på atomvapen i regionen och bombade redan 1981 en atomanläggning i Osirak för att helt omöjliggöra för Irak att använda reaktorn till att framställa atomvapen med eller utan direkt hjälp från Sovjetunionen. Iraks pansardivisioner skapade tvivel om det israeliska militära övertaget. Och i och med inledningen av den palestinska intifadan skärptes konflikten i Mellanöstern, samtidigt som den internationella scenen var i färd med att förändras, bort från den gamla öst-västkonflikten, det kalla kriget. Det påverkade de säkerhetspolitiska perspektiven i världens energipolitiska centrum, utan att nya spelregler hade upprättats.

Ett klart uttryck för den skärpta tonen är resolutionen från Arabförbundets möte i Bagdad i maj 1990, några få månader före invasionen av Kuwait. Här lyckades Irak att få med sig pro-västliga länder som Saudi-Arabien och Egypten på en skrivning, i vilken USA görs medansvarigt för Israels statsterrorism mot palestinierna och grannländerna (bl.a. ockupationen av södra Libanon, som strider mot FN-stadgan). Detta var ett led i Saddam Husseins försök att framstå som palestiniernas främste beskyddare, på samma som arabiska ledare tidigare har spelat ut "det palestinska kortet".

Resolutionen passerade knappast obemärkt i Washington och måste ha tolkats som en långt starkare varning än de efterföljande händelserna i krigets inledning.

Hur styrde USA Gulfkriget?

Hur kunde Kuwait, vars militära kapacitet var begränsad, inta en så kompromisslös hållning gentemot Bagdad, och varför valde ledarskiktet i Kuwait att föra fram den historiskt mest brännande frågan, gränstvisten? Svaret finns troligen i Washington, vilket framgår av ett dokument från mötet mellan dåvarande CIA-chefen William Webster och den kuwaitiska säkerhetstjänsten, daterat 22/11 1989:

"Vi är, liksom den amerikanska sidan, övertygade om det betydelsefulla i att dra nytta av försämringen i den irakiska ekonomin för att uppnå att detta lands regering fastställer vår gemensamma gräns. CIA har visat oss vilka möjligheter till påtryckningar de anser vara lämpliga, med betoning på att vi bör inrätta ett nära ömsesidigt samarbete, på villkor att dessa aktiviteter samordnas på hög nivå." (Pierre Salinger, Eric Laurent: Guerre de Golfe. Le Dossier Secret)

Uttalandet gjordes av Kuwaits inrikesminister på ett möte den 12-18 november 1989, ett knappt år före invasionen.

Under sommaren 1990 hade Saddam Hussein och den irakiska ledningen möten med amerikanska tjänstemän, bland annat från utrikesdepartementet. Under samtalen gav amerikanarna uttryck för att USA inte skulle ingripa ifall det utvecklades en konflikt mellan Irak och Kuwait. Samtalen är så väl dokumenterade att de tvingade fram ett utskottsförhör i Kongressen, där UD försvarade sig med att Saddam hade missförstått signalerna. Det ligger nära till hands att tro att USA ville ha konflikten för att återupprätta "lag och ordning" eller "balans" i regionen och samtidigt säkra sin kontroll av oljeexporten.

Finns det motiv från Gulfkriget, som fortfarande är tillämpliga för dagens krigsaktivistiska linje?

Gulfkriget säkrade för första gången USA en permanent militär närvaro i Persiska viken – en garanti för USA:s kontroll över oljeresurserna. Och när nu konflikten med Irak hålls vid liv med hjälp av det öppna sanktions- och inspektionsmandatet, kan USA sitta med det politiska kommandot, inte bara över Irak, utan också över FN:s säkerhetsråd. USA kan nämligen när som helst kan blockera nya utspel med sin vetorätt. Att Clinton-administrationen dessutom har ingått en nationell pakt med Kongressen om att inte låta FN få inflytande över USA:s utrikes- och militärpolitik, bidrar till USA:s kompromisslöshet gentemot de övriga ständiga medlemmarna i Säkerhetsrådet (Ryssland, Kina och Frankrike).

Kompromisslösheten har dessutom storpolitiska orsaker som sträcker sig långt utanför Iraks gränser. Det handlar om alla aspekter på Mellanöstern; det handlar om USA:s sanktionspolitik gentemot Iran – vilken både de europeiska länderna (EU), Ryssland och Kina (och delvis Japan) är inställda på att bryta – och det gäller hela det energipolitiska område, som sträcker sig från Persiska viken till Kaspiska havet och Kaukasus.

Därför upplever vi en rad ekon från Gulfkriget:

• USA dikterar FN:s linje genom att hävda att USA på egen hand har rätt att bomba Irak, om de övriga staterna inte sluter upp kring USA:s tolkning av FN-resolutionerna.
• USA vill säkra kontrollen över oljan, även om denna idag inte hotas av Irak, i ett större oljepolitiskt sammanhang.
• USA försöker avleda uppmärksamheten från sitt stöd till Israels politik gentemot palestinierna.
• USA tänker befästa sitt globala ledarskap i "den nya världsordningen". Detta mot till exempel europeiska (företrädesvis franska och tyska) framstötar i regionen (till exempel gentemot Iran och Egypten) i enlighet med de löften Clinton gav i sitt senaste tal till nationen i Kongressen.

Peter M. Johansen